Tråden om Jack the Ripper

tycker ändå att det verkar långsökt att utveckla sig från en lömsk giftmördare till en slaktare..

vissa påstod att han inte hade några kunskaper alls i anatomi..b.la. dr Bond som obducerade några av offren.

ingen såg någon tvätta av sig..däremot hittade man en blodig trasa och en blodig vattenansamling efter mordet på eddowes..

håller med..Donald är number one..

Helt rätt. Va lite otydlig o slarvig där. Det va något vittne som hade sett någon, dock oklara uppgifter, som satt(om jag minns rätt) i en port och torkade av händerna med en trasa. Dock lågt bevisläge på detta.
Mer kuriosa.

Hur går snacket om mördarens väg till första mordet. Han borde väl ha hållt på med prostituerade innan, dock utan att gå över till våld?
Borde ju ha varit tillfällen då han blivit våldsam men inte mördat i liknande situationer? Synd att det är så svårt att forska om sådant.

Nja, vad gäller Sugdens bok så är den helt klart oöverträffad i mängden av fakta och anses rejält tillförlitlig.
Personligen tycker jag dock Sugdens bok idag är överreklamerad. För det första hade den tjänat på en rejäl uppdatering; den är nämligen hopplöst inaktuell på flera punkter och tar vissa saker för givna som idag diskuteras och problematiseras.
Dessutom håller jag med Roger Persson om att den är oerhört träig och trist att läsa rent språkligt. Visst, det är viktigt att en bok är korrekt och inte innehåller en massa nonsens (det har vi tillräckligt av i Uppskärarlitteraturen), men det ena utesluter inte det andra.
Historia handlar också om att förmedla en tidskänsla och ett engagemeng för miljöerna och personerna. Sugden lyckas aldrig levandegöra männsikorna eftersom han behandlar dem som torra objekt. Man blir aldrig gripen. Kort sagt, som researcher och forskare (han är faktiskt alademisk historiker) är han ypperlig, men som författare ganska trist.

När vi talar om Paul Beggs The Facts, så anser jag att den var en besvikelse när den kom. Bokens största kvaliteter ligger i dess enorma notapparat och källhänvisningar (som alla är guld värda) - i det avseendet har Begg gått mycket längre än alla andra.
Dock är även denna bok lite träig - hälften av den handlar om politiska turer på ganska hög nivå bland befäl och brittiska parlamentet och hälften kunde varit nog. Men än värre är, att trots att det inte var så många år sedan den kom, så är den hopplöst konservativ och konserverande; liksom Sugdens bok lider den av en upprepning av "gamla sanningar" och Begg problematiserar eller diskuterar aldrig någonting av det som varit väsentligt i de senaste femton års Uppskärarforskning. Den kändes gammal och konserverande redan när den kom ut.
Men naturligtvis har den sina förtjänster.

Helt riktigt.

Faktum är, att lemlästningarna var knappast gjorda med någon större finess. Tvärtom var en hel del organ och kroppsdelar sönderskurna - speciellt Catherine Eddowes hade blivit sönderhackad invändigt på en del ställen och flera organ förstörda.
Idén om Uppskäraren som en person med skickliga anatomiska eller kirurgiska egenskaper härstammar från doktor George Bagster Phillips tolkning av Annie Chapmans lemlästningar, där han använder uttryck som "ett svep med kniven". Det ska dock betonas, att Phillips var den ende rättsläkaren som hade hand om Annie Chapman - till skillnad från morden på Eddowes, Stride och Mary Kelly, där flera rättsläkare var inblandade - och det hade varit intressant att höra andra rättsläkares åsikter om Chapmans skador.

Vad gäller George Chapman/Severin Klosowski, så baseras misstnakarna mot honom på en intervju med Abberline i en tidning, efter hans pensionering. Klosowski fångade inte Abberlines intresse förrän efter denne avrättades 1903. Abberline - som visserligen var känd för att vara hårt arbetande och som hade god lokalkännedom - hade emellertid knappast större erfarenhet än någon annan inom polisen vid den tidpunkten av seriemördare och den här typen av brott - det vill säga: zero. Abberlines synpunkt att är man kapabel nog att förgifta sina fruar så kan man också vara Uppskäraren, måste betraktas som rent nonsens och som ett bevis på hans minimlala kriminalpsykologiska insikter.
Redan George R Sims kritiserade på sin tid Abberline för den absurda tanken att en seriemördare som förefaller vara djupt besatt av att lemlästa kroppar (och som mest sannolikt var Uppskärarens stora drivkraft och signatur) helt pötsligt övergår till att bli en kalkylerande giftseriemördare som verkar föredra att inte få blod på sina egna händer som totalt orealistisk. Och Sims kritik är fullständigt relevant.

Visserligen är ingenting inom rättspsykologi och brottsligt beteende skrivet i sten, men giftseriemördare brukar mig veterligt hålla sig strikt till sin metod därför att metoden verkar djupt förankrad i deras personlighet - likt en drog de använder gång på gång för att det passar deras personliga psykologiska beskaffenhet.
Personligen har jag alltid ansett Klosowski vara en av de sämsta föreslagna kandidaterna till Jack Uppskäraren.
Dessvärre har alltför många tagit Abberlines personliga teorier på allvar på grund av att Klosowski presenteras i Sugdens bok (och Sugden får man ju inte kritisera).

Jag vill också å det bestämdaste varna för att hänvisa till crimelibrary.com som källa, då siten innehåller en hel del felaktigheter. Flertalet kriminologer och kriminalhistoriker väljer att ta dess information med en nypa salt.
Siten är onekligen intressnat, men bör inte läsas okritiskt.

Du har givetvis rätt, men dessa böcker är ändå - som jag skrev - att anse som standardverk, och i brist på bättre är de - suck - de bästa. (Jag har dock inte läst din bok ännu, vilket jag högeligen ser fram emot).
Träigheten får stå för dig och Roger Persson, själv slök jag båda böckerna som en stekt njure.

Håller med - min favoritstandardbok för tillfället.

Det brukar vara hans fru som hoppar in som ersättare.
Problemet med många Ripper walks är att de är baserade på vad turisterna förväntas vilja höra, inte nödvändigtvis korrekta och relevanta fakta. Rumbelows walks är inget undantag - jag retade mig själv på att Rumbelows fru uppehöll sig i hela tio minuter genom att dra de löjliga historierna om prinsen och the Royal Conspiracy.

De bästa Ripper walks leds faktiskt av Philip Hutchinson, som är lokalhistoriker och Ripperforskare - om man vill vara säker på att exakt rätt plats pekas ut (vilket man inte ska utgå ifrån i samband med många Ripper walks) och att fakta är 100% korrekt så är han ett givet val. Han har dessutom varit skådespelare så han är dessutom ganska underhållande.

Det trista med Ripper walks är att samtliga av dem (oavsett bolag) utesluter två av mordplatserna - Durward Street (före detta Buck's Row) och Henriques Street (före detta Berner Street), helt enkelt för att de ligger för långt bort och att det inte finns tid.