Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
En sak som för mig ter sig märklig i denna tråd, är det ständiga "Ältandet" över de historiska, MYCKET komplicerade förhållanden, som råder rörande den Asiatiska kontinentens evolution i kulturellt och etniskt avseende.
Vem som var före vem i utvecklingen, och vem som har influerat vem, mer än någon annan, och av den anledningen skall äras och rättfärdigas i högre grad, "Som den rätta kulturen eller etniciteten", är riskabel mark och verksamhet, enligt mitt förmenande.
Att man i denna tråd refererar till Kinas relation och inflytande över Korea, Koreas inflytande över Japan, kan ju tyckas relevant och berättigat, i ett kortare historiskt perspektiv.
Vi måste för att begripa historien och konsekvenserna av den filosofiska - politiska - konstnärliga -religiösa - litterära och vetenskapliga utvecklingen, bland ALLA de diversifierade etniska grupperna i Asien gå tillbaka ända till förhistorisk tid och de fyra "Floddalarnas civilisationer" och "Civilisationens vagga" i Mesopotamien samt "Indussfären" kring Indusdalens civilisation.
Allting började inte eller har sitt ursprung i Xiadynastin, som de flesta Kineser hävdar var verklig, medans omstridda vetenskapsmän hävdar att myter ligger till dess grund.
Varför "Älta" det vi inte kan påverka av "Gammal historia" på Koreahalvön och i regionen, när vi är väl medvetna om att historien alltid förändrats och befolkningar alltid har förflyttat sig, vare sig det rör Baekje - Silla eller Tartarer tex.
Jag är nu inne på en disciplin, som jag inte behärskar, utan skulle med glädje ta till mig synpunkter från Kumabjörn, om uppmaningen känns bekväm?
Vem som var före vem i utvecklingen, och vem som har influerat vem, mer än någon annan, och av den anledningen skall äras och rättfärdigas i högre grad, "Som den rätta kulturen eller etniciteten", är riskabel mark och verksamhet, enligt mitt förmenande.
Att man i denna tråd refererar till Kinas relation och inflytande över Korea, Koreas inflytande över Japan, kan ju tyckas relevant och berättigat, i ett kortare historiskt perspektiv.
Vi måste för att begripa historien och konsekvenserna av den filosofiska - politiska - konstnärliga -religiösa - litterära och vetenskapliga utvecklingen, bland ALLA de diversifierade etniska grupperna i Asien gå tillbaka ända till förhistorisk tid och de fyra "Floddalarnas civilisationer" och "Civilisationens vagga" i Mesopotamien samt "Indussfären" kring Indusdalens civilisation.
Allting började inte eller har sitt ursprung i Xiadynastin, som de flesta Kineser hävdar var verklig, medans omstridda vetenskapsmän hävdar att myter ligger till dess grund.
Varför "Älta" det vi inte kan påverka av "Gammal historia" på Koreahalvön och i regionen, när vi är väl medvetna om att historien alltid förändrats och befolkningar alltid har förflyttat sig, vare sig det rör Baekje - Silla eller Tartarer tex.
Jag är nu inne på en disciplin, som jag inte behärskar, utan skulle med glädje ta till mig synpunkter från Kumabjörn, om uppmaningen känns bekväm?
Citat:
Snabbt väldigt OT.
Japan befinner sig ju isolerad från fastlandet, så kulturella strömningar därifrån har alltid hamnat hos Japan sist. Att Kina tidigt utgjorde regionens kulturella, martiala och intellektuella centrum råder det ingen tvekan om. Men precis som Romarriket kom det så småningom i förfall. Enkelt uttryckt blev Kina arrogant och med det faktaresistent. Men det var en process på flera millenier.
Vi har vår kulturs rötter i Medelhavet, men idag anser ingen Grekland, Italien eller Israel som kulturbärare, det är istället UK, Frankrike och USA. På samma sätt var Kina, inte minst genom buddismen - som ju härstammade i Indien, men som de gjorde till något eget - och konfucianismen Östasiens kulturbärare.
Skriftspråket, hanzhi (漢字) är för den delen av världen vad latinet var för oss. I Korea kallat hanja och i Japan kanji. Det är osedvanligt klumpigt för att användas i såväl koreanska som japanska. I Japan härdar man fortfarande ut, i Korea utvecklade kung Sejon den Store hangul (한글) ungefär samtidigt med att Christopher Columbus anlände till Amerika.
Kinas bidrag till att ostasiaterna är litterata är påtagligt. Men Kinas isolering på 1800-talet medförde att de saknade språkliga verktyg att hantera alla nymodigheter som introducerades från väst. Japan däremot, som trots egenhändigt påtagen isolering, var bättre förberedda. Nymodigheter som telefon (電話) blev "elektroniskt prat" och anammades av Kina, dator (電脳) var "elektronisk hjärna" och denna modernistiska vokabulär inlemmades i kinesiskan.
Men överföringen till Japan är betydligt mer komplicerad än så. På 600-talet var en kvinnlig kejsare, enligt berättelser som tillkom först 150 år senare, över på koreanska halvön och bistod Paekche (i mer moderniserad translitterering ofta Baekje, men jag lärde mig det med hjälp av McCune-Reischauer så jag håller på de gamla traditionerna) under ett antal år. Det gick inte vägen, utan hon och de japanska styrkorna tvingades fly tillbaka till Japan. Tillsammans med dem flydde också ett stort antal intellektuella koreaner. Dessa blev skrivare vid hovet då ytterst få japaner ännu behärskade skrivkonsten. Det innebar att deras uttal av de kinesiska tecknen skilde sig från den som kom från Kina. Och den som kom från Kina kom inte i enhetligt snyggt packade förband, utan i högsta grad pö om pö.
När de tre rikena Paekche, Silla och Kogeryo enades på 1400-talet blev de medvetna om Kinas militärstrategiska betydelse och intog en synnerligen ödmjuk inställning till grannen, man visade "låga höfter" som är den idiomatiska benämningen. Det kan enkelt sammanfattas som att man blev den perfekta lydstatens till Kinas syn på sig själv som Mittens rike. Även i Japan fick man exempelvis klart för sig att kinesernas siden var flera klasser över det de själva kunde prestera. Dåvarande shogun inledde tributhandel med Kina och gjorde därmed också sig själv till en förmögen man. Detta skapade snabbt avundsjuka, inte minst hos länsherrarna på Kyushu som låg närmare till och därmed startades ett elände med piraträder mot Koreas och Kinas kustlinjer.
Korea förföll militärt. Som den perfekta lydstaten hade de inget att frukta från Kina, ibland kom det lite räder norrifrån men bergen mot Kina var svåröverstigliga och försörjningslinjer var svåra att upprätthålla. Istället för att behärska taktik, strategi och vapenkonst utvecklade sig karriärvägen inom den koreansk armén och flottan till att bli ett exercerande i konfucianska citat. Ungefär 1590 lyckades Toyotomi Hideyoshi att ena Japan efter 150 år av inbördeskrig.
Hideyoshi var en urfattig bondpojke som gjort historiens kanske största klassresa. När han plötsligt befann sig på posten som hegemon över Japan visste han förmodligen inte riktigt hur han skulle hantera det. Dessutom hade han sannolikt fått ett mindre anfall av megalomani. Han ansåg att Japans kejsare borde vara härskare över hela Asien, att Korea borde liberaliseras från sitt beroende av Kina och att Ming inte var kapabel att styra över sitt imperium. 1592 satte han segel mot Korea. På två månader kontrollerade han allt från Pyongyang och söderut. Ming hade problem med Jurchen ett nordiskt nomadfolk. Men när han fick klart för sig att Hideyoshis ambition var att välta honom tänkte han om. Skickade styrkor till Korea som efter flera anfall och en del spektakulär krigslist lyckade fördriva japanerna från Pyongyang.
Efter några månade var de tillbaka längs den södra kustlinjen och ett ställningskrig som ingen kunde vinna inleddes. Så småningom fick man till en fredsuppgörelse genom Konishi Yukinaga, döpt och därför känd som Augustinus i katolska länder, och en kinesisk ambassadör. Konishi bedrog i princip Hideyoshi och utlovade att de krav som Hideyoshi ställt för en fred. Den som eventuellt är nyfiken på mer och vill ha en mer detaljerad redogörelse bör läsa Vägen till Shogun där finns det beskrivet i detalj.
Hideyoshi fick vansinnesutbrott när han fick klart för sig att den kinesiska ambassadören benådat honom med kinesisk kunglig investitur i Japan. Nytt krig inleddes omedelbart, men Hideyoshis hälsa var nu skral och han hade på gamle dar äntligen fått en son med en ny älskarinna och var mer intresserad av att säkra hans framtid än att strida med koreaner som något slags kinesiskt substitut.
Efter Hideyoshis frånfälle tillträdde Tokugawa Ieyoshi som shogun och Japan isolerade sig. Främst ville man hålla kristendomen borta från sina kuster. Koreaner och kineser fick sköta sig själva.
När USA öppnade Japans hamnar stod man inför ett helt nytt hot. Japan var fast övertygade om att de imperialistiska européerna kommit för att kolonisera Japan. de var därför fast förvisade om att de behövde visa upp en stark och enad fasad. Genom att agera på samma sätt som imperiebyggarna i Storbritannien, Tyskland och Frankrike gjorde antog man att de skulle respektera Japans oberoende. Korea befann sig i en konstitutionell kris, kungen hade dött utan en arvinge, hans brorson som bara var tolv, placerades på tronen och därmed kom landet att styras av en Daewongun (대원군) som var extremt isolationistisk. Japan såg därför sin chans att "öppna" Korea och samtidigt "befria" det från Qing dynastins inflytande.
1894 inleddes det som japanerna kallar Nisshin senso (日清戦争) eller Japan-Qing kriget, den gängse västerländska benämningen är första Sino-Japanska kriget (årtalen 1894-95 medföljer ofta). Det var uppenbart att Qing inte förmått modernisera sin styrkor och det tog inte ens ett år innan man sökte fred. Resultatet blev att Korea nu ingick i den japanska "intressesfären" ett vanligt begrepp imperialistiska makter emellan. I övrigt erhöll Japan Taiwan, Liaodong halvön och Penghu öarna (i väst ofta kallade Pescadorerna). Här kan parentetiskt nämnas att Japan anser att den omstridda Senkaku/Diaoyu ögruppen ingick i detta, Kina hävdar motsatsen.
Genom att besegra Qing hade Japan för första gången under sin existens erhållit fotfäste på det asiatiska fastlandet. Qing styrkorna på Taiwan vägrade acceptera Shimonoseki traktatet och Japan såg sig därför tvingade att invadera Taiwan. Qing styrkorna svarade med att utropa Republiken Formosa ( lite märkligt att de skulle välja det portugisiska namnet från 1500-talet). Japan hade svårigheter att få tsarens Ryssland att acceptera Shimonoseki traktatet och låg i ständiga förhandlingar följda av skärmytslingar med ryssarna längs den norra gränsen till Manchuriet som man ansåg tillhöra den ryska intressesfären. Detta skulle med tiden leda till Rysk-Japanska kriget 1904-05, första gången en asiatisk nation besegrade en europeisk stormakt.
För att skydda sina vinningar på det asiatiska fastlandet ansåg Japan sig tvingade att integrera Korea i den japanska samhällsstrukturen. Japans förste premiärminister, Ito Hirobumi blev generalguvernör över Korea, men kom att lönnmördas av en koreansk student. Därmed skruvade man åt städet mot Korea, undervisningen i skolorna skulle ske på japanska. Lärare i Japan fick plötsligt möjlighet att åka över och arbeta till bättre löner än de fick hemma i Japan. Samtidigt lockade man över koreaner att arbeta i japansk industri och gruvnäring. Under andra världskriget blev de tvångsförflyttade och man rekryterade ianfu (慰安婦) "tröstefruar" eller utan omskrivning fältluder till de japanska styrkorna, på koreanska wianbu (위안부). Vill de inte ta de erbjudna "tjänsterna" så tvångskommenderades de.
Dessa fältprostituerade är en stötesten än idag i relationerna mellan Sydkorea och Japan. Det kan vara värt veta att inledningsvis försågs soldaterna med japanska kvinnor, kallade karayukisan som enkelt betyder resande till Kina, men när fler män beordrades ut i fält behövde man kvinnorna hemma i industrin, inte minst i ammunitionstillverkningen. Därför fick koreanskorna överta fältverksamheten, mot sin vilja skall tillfogas. Japan har aldrig framfört en ordentlig ursäkt för detta agerande, en starkt bidragande orsak är att var och varannan parlamentsledamot hade en far eller farfar som med stor sannolikhet utnyttjade deras tjänster i fält. Enligt deras sätt att se det skulle en ursäkt svärta familjens renommé. Det här gör frågan till ett oerhört svårlöst problem. Kejsaren framförde en "näst intill" ursäkt vid ett tidigare statsbesök i Seoul och påminde det koreanska folket om de prinsessor som de försedde det japanska hovet med på sex och sjuhundra talet. Indirekt var budskapet att koreanska kvinnor har varit bidragande med betydligt mer högsinta saker än enbart fältluder.
Flashback har tydligen en gräns på 10 000 tecken, så jag fick stryka 1250 ungefär. Sorry.
Citat:
Snabbt väldigt OT.
Japan befinner sig ju isolerad från fastlandet, så kulturella strömningar därifrån har alltid hamnat hos Japan sist. Att Kina tidigt utgjorde regionens kulturella, martiala och intellektuella centrum råder det ingen tvekan om. Men precis som Romarriket kom det så småningom i förfall. Enkelt uttryckt blev Kina arrogant och med det faktaresistent. Men det var en process på flera millenier.
Vi har vår kulturs rötter i Medelhavet, men idag anser ingen Grekland, Italien eller Israel som kulturbärare, det är istället UK, Frankrike och USA. På samma sätt var Kina, inte minst genom buddismen - som ju härstammade i Indien, men som de gjorde till något eget - och konfucianismen Östasiens kulturbärare.
Skriftspråket, hanzhi (漢字) är för den delen av världen vad latinet var för oss. I Korea kallat hanja och i Japan kanji. Det är osedvanligt klumpigt för att användas i såväl koreanska som japanska. I Japan härdar man fortfarande ut, i Korea utvecklade kung Sejon den Store hangul (한글) ungefär samtidigt med att Christopher Columbus anlände till Amerika.
Kinas bidrag till att ostasiaterna är litterata är påtagligt. Men Kinas isolering på 1800-talet medförde att de saknade språkliga verktyg att hantera alla nymodigheter som introducerades från väst. Japan däremot, som trots egenhändigt påtagen isolering, var bättre förberedda. Nymodigheter som telefon (電話) blev "elektroniskt prat" och anammades av Kina, dator (電脳) var "elektronisk hjärna" och denna modernistiska vokabulär inlemmades i kinesiskan.
Men överföringen till Japan är betydligt mer komplicerad än så. På 600-talet var en kvinnlig kejsare, enligt berättelser som tillkom först 150 år senare, över på koreanska halvön och bistod Paekche (i mer moderniserad translitterering ofta Baekje, men jag lärde mig det med hjälp av McCune-Reischauer så jag håller på de gamla traditionerna) under ett antal år. Det gick inte vägen, utan hon och de japanska styrkorna tvingades fly tillbaka till Japan. Tillsammans med dem flydde också ett stort antal intellektuella koreaner. Dessa blev skrivare vid hovet då ytterst få japaner ännu behärskade skrivkonsten. Det innebar att deras uttal av de kinesiska tecknen skilde sig från den som kom från Kina. Och den som kom från Kina kom inte i enhetligt snyggt packade förband, utan i högsta grad pö om pö.
När de tre rikena Paekche, Silla och Kogeryo enades på 1400-talet blev de medvetna om Kinas militärstrategiska betydelse och intog en synnerligen ödmjuk inställning till grannen, man visade "låga höfter" som är den idiomatiska benämningen. Det kan enkelt sammanfattas som att man blev den perfekta lydstatens till Kinas syn på sig själv som Mittens rike. Även i Japan fick man exempelvis klart för sig att kinesernas siden var flera klasser över det de själva kunde prestera. Dåvarande shogun inledde tributhandel med Kina och gjorde därmed också sig själv till en förmögen man. Detta skapade snabbt avundsjuka, inte minst hos länsherrarna på Kyushu som låg närmare till och därmed startades ett elände med piraträder mot Koreas och Kinas kustlinjer.
Korea förföll militärt. Som den perfekta lydstaten hade de inget att frukta från Kina, ibland kom det lite räder norrifrån men bergen mot Kina var svåröverstigliga och försörjningslinjer var svåra att upprätthålla. Istället för att behärska taktik, strategi och vapenkonst utvecklade sig karriärvägen inom den koreansk armén och flottan till att bli ett exercerande i konfucianska citat. Ungefär 1590 lyckades Toyotomi Hideyoshi att ena Japan efter 150 år av inbördeskrig.
Hideyoshi var en urfattig bondpojke som gjort historiens kanske största klassresa. När han plötsligt befann sig på posten som hegemon över Japan visste han förmodligen inte riktigt hur han skulle hantera det. Dessutom hade han sannolikt fått ett mindre anfall av megalomani. Han ansåg att Japans kejsare borde vara härskare över hela Asien, att Korea borde liberaliseras från sitt beroende av Kina och att Ming inte var kapabel att styra över sitt imperium. 1592 satte han segel mot Korea. På två månader kontrollerade han allt från Pyongyang och söderut. Ming hade problem med Jurchen ett nordiskt nomadfolk. Men när han fick klart för sig att Hideyoshis ambition var att välta honom tänkte han om. Skickade styrkor till Korea som efter flera anfall och en del spektakulär krigslist lyckade fördriva japanerna från Pyongyang.
Hideyoshi fick vansinnesutbrott när han fick klart för sig att den kinesiska ambassadören benådat honom med kinesisk kunglig investitur i Japan. Nytt krig inleddes omedelbart, men Hideyoshis hälsa var nu skral och han hade på gamle dar äntligen fått en son med en ny älskarinna och var mer intresserad av att säkra hans framtid än att strida med koreaner som något slags kinesiskt substitut.
Efter Hideyoshis frånfälle tillträdde Tokugawa Ieyoshi som shogun och Japan isolerade sig. Främst ville man hålla kristendomen borta från sina kuster. Koreaner och kineser fick sköta sig själva.
När USA öppnade Japans hamnar stod man inför ett helt nytt hot. Japan var fast övertygade om att de imperialistiska européerna kommit för att kolonisera Japan. de var därför fast förvisade om att de behövde visa upp en stark och enad fasad. Genom att agera på samma sätt som imperiebyggarna i Storbritannien, Tyskland och Frankrike gjorde antog man att de skulle respektera Japans oberoende. Korea befann sig i en konstitutionell kris, kungen hade dött utan en arvinge, hans brorson som bara var tolv, placerades på tronen och därmed kom landet att styras av en Daewongun (대원군) som var extremt isolationistisk. Japan såg därför sin chans att "öppna" Korea och samtidigt "befria" det från Qing dynastins inflytande.
1894 inleddes det som japanerna kallar Nisshin senso (日清戦争) eller Japan-Qing kriget, den gängse västerländska benämningen är första Sino-Japanska kriget (årtalen 1894-95 medföljer ofta). Det var uppenbart att Qing inte förmått modernisera sin styrkor och det tog inte ens ett år innan man sökte fred. Resultatet blev att Korea nu ingick i den japanska "intressesfären" ett vanligt begrepp imperialistiska makter emellan. I övrigt erhöll Japan Taiwan, Liaodong halvön och Penghu öarna (i väst ofta kallade Pescadorerna). Här kan parentetiskt nämnas att Japan anser att den omstridda Senkaku/Diaoyu ögruppen ingick i detta, Kina hävdar motsatsen.
Genom att besegra Qing hade Japan för första gången under sin existens erhållit fotfäste på det asiatiska fastlandet. Qing styrkorna på Taiwan vägrade acceptera Shimonoseki traktatet och Japan såg sig därför tvingade att invadera Taiwan. Qing styrkorna svarade med att utropa Republiken Formosa ( lite märkligt att de skulle välja det portugisiska namnet från 1500-talet). Japan hade svårigheter att få tsarens Ryssland att acceptera Shimonoseki traktatet och låg i ständiga förhandlingar följda av skärmytslingar med ryssarna längs den norra gränsen till Manchuriet som man ansåg tillhöra den ryska intressesfären. Detta skulle med tiden leda till Rysk-Japanska kriget 1904-05, första gången en asiatisk nation besegrade en europeisk stormakt.
För att skydda sina vinningar på det asiatiska fastlandet ansåg Japan sig tvingade att integrera Korea i den japanska samhällsstrukturen. Japans förste premiärminister, Ito Hirobumi blev generalguvernör över Korea, men kom att lönnmördas av en koreansk student. Därmed skruvade man åt städet mot Korea, undervisningen i skolorna skulle ske på japanska. Lärare i Japan fick plötsligt möjlighet att åka över och arbeta till bättre löner än de fick hemma i Japan. Samtidigt lockade man över koreaner att arbeta i japansk industri och gruvnäring. Under andra världskriget blev de tvångsförflyttade och man rekryterade ianfu (慰安婦) "tröstefruar" eller utan omskrivning fältluder till de japanska styrkorna, på koreanska wianbu (위안부). Vill de inte ta de erbjudna "tjänsterna" så tvångskommenderades de.
Dessa fältprostituerade är en stötesten än idag i relationerna mellan Sydkorea och Japan. Det kan vara värt veta att inledningsvis försågs soldaterna med japanska kvinnor, kallade karayukisan som enkelt betyder resande till Kina, men när fler män beordrades ut i fält behövde man kvinnorna hemma i industrin, inte minst i ammunitionstillverkningen. Därför fick koreanskorna överta fältverksamheten, mot sin vilja skall tillfogas. Japan har aldrig framfört en ordentlig ursäkt för detta agerande, en starkt bidragande orsak är att var och varannan parlamentsledamot hade en far eller farfar som med stor sannolikhet utnyttjade deras tjänster i fält. Enligt deras sätt att se det skulle en ursäkt svärta familjens renommé. Det här gör frågan till ett oerhört svårlöst problem. Kejsaren framförde en "näst intill" ursäkt vid ett tidigare statsbesök i Seoul och påminde det koreanska folket om de prinsessor som de försedde det japanska hovet med på sex och sjuhundra talet. Indirekt var budskapet att koreanska kvinnor har varit bidragande med betydligt mer högsinta saker än enbart fältluder.
Japan befinner sig ju isolerad från fastlandet, så kulturella strömningar därifrån har alltid hamnat hos Japan sist. Att Kina tidigt utgjorde regionens kulturella, martiala och intellektuella centrum råder det ingen tvekan om. Men precis som Romarriket kom det så småningom i förfall. Enkelt uttryckt blev Kina arrogant och med det faktaresistent. Men det var en process på flera millenier.
Vi har vår kulturs rötter i Medelhavet, men idag anser ingen Grekland, Italien eller Israel som kulturbärare, det är istället UK, Frankrike och USA. På samma sätt var Kina, inte minst genom buddismen - som ju härstammade i Indien, men som de gjorde till något eget - och konfucianismen Östasiens kulturbärare.
Skriftspråket, hanzhi (漢字) är för den delen av världen vad latinet var för oss. I Korea kallat hanja och i Japan kanji. Det är osedvanligt klumpigt för att användas i såväl koreanska som japanska. I Japan härdar man fortfarande ut, i Korea utvecklade kung Sejon den Store hangul (한글) ungefär samtidigt med att Christopher Columbus anlände till Amerika.
Kinas bidrag till att ostasiaterna är litterata är påtagligt. Men Kinas isolering på 1800-talet medförde att de saknade språkliga verktyg att hantera alla nymodigheter som introducerades från väst. Japan däremot, som trots egenhändigt påtagen isolering, var bättre förberedda. Nymodigheter som telefon (電話) blev "elektroniskt prat" och anammades av Kina, dator (電脳) var "elektronisk hjärna" och denna modernistiska vokabulär inlemmades i kinesiskan.
Men överföringen till Japan är betydligt mer komplicerad än så. På 600-talet var en kvinnlig kejsare, enligt berättelser som tillkom först 150 år senare, över på koreanska halvön och bistod Paekche (i mer moderniserad translitterering ofta Baekje, men jag lärde mig det med hjälp av McCune-Reischauer så jag håller på de gamla traditionerna) under ett antal år. Det gick inte vägen, utan hon och de japanska styrkorna tvingades fly tillbaka till Japan. Tillsammans med dem flydde också ett stort antal intellektuella koreaner. Dessa blev skrivare vid hovet då ytterst få japaner ännu behärskade skrivkonsten. Det innebar att deras uttal av de kinesiska tecknen skilde sig från den som kom från Kina. Och den som kom från Kina kom inte i enhetligt snyggt packade förband, utan i högsta grad pö om pö.
När de tre rikena Paekche, Silla och Kogeryo enades på 1400-talet blev de medvetna om Kinas militärstrategiska betydelse och intog en synnerligen ödmjuk inställning till grannen, man visade "låga höfter" som är den idiomatiska benämningen. Det kan enkelt sammanfattas som att man blev den perfekta lydstatens till Kinas syn på sig själv som Mittens rike. Även i Japan fick man exempelvis klart för sig att kinesernas siden var flera klasser över det de själva kunde prestera. Dåvarande shogun inledde tributhandel med Kina och gjorde därmed också sig själv till en förmögen man. Detta skapade snabbt avundsjuka, inte minst hos länsherrarna på Kyushu som låg närmare till och därmed startades ett elände med piraträder mot Koreas och Kinas kustlinjer.
Korea förföll militärt. Som den perfekta lydstaten hade de inget att frukta från Kina, ibland kom det lite räder norrifrån men bergen mot Kina var svåröverstigliga och försörjningslinjer var svåra att upprätthålla. Istället för att behärska taktik, strategi och vapenkonst utvecklade sig karriärvägen inom den koreansk armén och flottan till att bli ett exercerande i konfucianska citat. Ungefär 1590 lyckades Toyotomi Hideyoshi att ena Japan efter 150 år av inbördeskrig.
Hideyoshi var en urfattig bondpojke som gjort historiens kanske största klassresa. När han plötsligt befann sig på posten som hegemon över Japan visste han förmodligen inte riktigt hur han skulle hantera det. Dessutom hade han sannolikt fått ett mindre anfall av megalomani. Han ansåg att Japans kejsare borde vara härskare över hela Asien, att Korea borde liberaliseras från sitt beroende av Kina och att Ming inte var kapabel att styra över sitt imperium. 1592 satte han segel mot Korea. På två månader kontrollerade han allt från Pyongyang och söderut. Ming hade problem med Jurchen ett nordiskt nomadfolk. Men när han fick klart för sig att Hideyoshis ambition var att välta honom tänkte han om. Skickade styrkor till Korea som efter flera anfall och en del spektakulär krigslist lyckade fördriva japanerna från Pyongyang.
Hideyoshi fick vansinnesutbrott när han fick klart för sig att den kinesiska ambassadören benådat honom med kinesisk kunglig investitur i Japan. Nytt krig inleddes omedelbart, men Hideyoshis hälsa var nu skral och han hade på gamle dar äntligen fått en son med en ny älskarinna och var mer intresserad av att säkra hans framtid än att strida med koreaner som något slags kinesiskt substitut.
Efter Hideyoshis frånfälle tillträdde Tokugawa Ieyoshi som shogun och Japan isolerade sig. Främst ville man hålla kristendomen borta från sina kuster. Koreaner och kineser fick sköta sig själva.
När USA öppnade Japans hamnar stod man inför ett helt nytt hot. Japan var fast övertygade om att de imperialistiska européerna kommit för att kolonisera Japan. de var därför fast förvisade om att de behövde visa upp en stark och enad fasad. Genom att agera på samma sätt som imperiebyggarna i Storbritannien, Tyskland och Frankrike gjorde antog man att de skulle respektera Japans oberoende. Korea befann sig i en konstitutionell kris, kungen hade dött utan en arvinge, hans brorson som bara var tolv, placerades på tronen och därmed kom landet att styras av en Daewongun (대원군) som var extremt isolationistisk. Japan såg därför sin chans att "öppna" Korea och samtidigt "befria" det från Qing dynastins inflytande.
1894 inleddes det som japanerna kallar Nisshin senso (日清戦争) eller Japan-Qing kriget, den gängse västerländska benämningen är första Sino-Japanska kriget (årtalen 1894-95 medföljer ofta). Det var uppenbart att Qing inte förmått modernisera sin styrkor och det tog inte ens ett år innan man sökte fred. Resultatet blev att Korea nu ingick i den japanska "intressesfären" ett vanligt begrepp imperialistiska makter emellan. I övrigt erhöll Japan Taiwan, Liaodong halvön och Penghu öarna (i väst ofta kallade Pescadorerna). Här kan parentetiskt nämnas att Japan anser att den omstridda Senkaku/Diaoyu ögruppen ingick i detta, Kina hävdar motsatsen.
Genom att besegra Qing hade Japan för första gången under sin existens erhållit fotfäste på det asiatiska fastlandet. Qing styrkorna på Taiwan vägrade acceptera Shimonoseki traktatet och Japan såg sig därför tvingade att invadera Taiwan. Qing styrkorna svarade med att utropa Republiken Formosa ( lite märkligt att de skulle välja det portugisiska namnet från 1500-talet). Japan hade svårigheter att få tsarens Ryssland att acceptera Shimonoseki traktatet och låg i ständiga förhandlingar följda av skärmytslingar med ryssarna längs den norra gränsen till Manchuriet som man ansåg tillhöra den ryska intressesfären. Detta skulle med tiden leda till Rysk-Japanska kriget 1904-05, första gången en asiatisk nation besegrade en europeisk stormakt.
För att skydda sina vinningar på det asiatiska fastlandet ansåg Japan sig tvingade att integrera Korea i den japanska samhällsstrukturen. Japans förste premiärminister, Ito Hirobumi blev generalguvernör över Korea, men kom att lönnmördas av en koreansk student. Därmed skruvade man åt städet mot Korea, undervisningen i skolorna skulle ske på japanska. Lärare i Japan fick plötsligt möjlighet att åka över och arbeta till bättre löner än de fick hemma i Japan. Samtidigt lockade man över koreaner att arbeta i japansk industri och gruvnäring. Under andra världskriget blev de tvångsförflyttade och man rekryterade ianfu (慰安婦) "tröstefruar" eller utan omskrivning fältluder till de japanska styrkorna, på koreanska wianbu (위안부). Vill de inte ta de erbjudna "tjänsterna" så tvångskommenderades de.
Dessa fältprostituerade är en stötesten än idag i relationerna mellan Sydkorea och Japan. Det kan vara värt veta att inledningsvis försågs soldaterna med japanska kvinnor, kallade karayukisan som enkelt betyder resande till Kina, men när fler män beordrades ut i fält behövde man kvinnorna hemma i industrin, inte minst i ammunitionstillverkningen. Därför fick koreanskorna överta fältverksamheten, mot sin vilja skall tillfogas. Japan har aldrig framfört en ordentlig ursäkt för detta agerande, en starkt bidragande orsak är att var och varannan parlamentsledamot hade en far eller farfar som med stor sannolikhet utnyttjade deras tjänster i fält. Enligt deras sätt att se det skulle en ursäkt svärta familjens renommé. Det här gör frågan till ett oerhört svårlöst problem. Kejsaren framförde en "näst intill" ursäkt vid ett tidigare statsbesök i Seoul och påminde det koreanska folket om de prinsessor som de försedde det japanska hovet med på sex och sjuhundra talet. Indirekt var budskapet att koreanska kvinnor har varit bidragande med betydligt mer högsinta saker än enbart fältluder.
TACK!
Föredömlig historieskola, igen!
Du sitter i Japan och tronar i ensamt majestät, och avhåller en lektion bestående av 16 textstycken,
vilka skulle ta månader att studera in, för egen maskin.......
Hur djupt skall jag buga, är ner till skosnörena tillräckligt?
Citat:
Vem fan går med snörda skor nu för tiden?
Citat:
Vaxade skosnören. Går sånt fortfarande att få tag i? På utlandsresorna?
Alternativet till snörade skor behöver ju inte precis vara Foppatofflor (Sverige är nog enda landet i världen som kallar Crocks för det). Det finns ett spektrum emellan.
Pannbenet mot tatami är ett snyggt sätt att visa respekt.
Citat:
Vaxade skosnören. Går sånt fortfarande att få tag i? På utlandsresorna?
Alternativet till snörade skor behöver ju inte precis vara Foppatofflor (Sverige är nog enda landet i världen som kallar Crocks för det). Det finns ett spektrum emellan.
Pannbenet mot tatami är ett snyggt sätt att visa respekt.
Alternativet till snörade skor behöver ju inte precis vara Foppatofflor (Sverige är nog enda landet i världen som kallar Crocks för det). Det finns ett spektrum emellan.
Pannbenet mot tatami är ett snyggt sätt att visa respekt.
Jodå, nornalt svårt i Sverige, men de bättre skomakarna brukar ha, även om dom är få.
I Tyskland England Frankrike Italien USA är det lättare.
Crocs ja, börjar försvinna tycker jag. Träskorna är väl utdöda? Jesussandalerna likaså.....
Ett par väl ingågna seglarskor eller tunna loafers kan vara skönt.
Pannan i tatami går bra och då har man ju inga skodon på!
———-
Ja, tiderna förändras...
Får mig att tänka på en anekdot, när bankmannen Cavalli-Björkman, som var relativt nyanställd på SEB, möter Wallenberg sr. i korridoren, klädd i Skotsrutig kavaj och brogueskor med tassels. Wallenberg frågar, Skall Du ut och spela golf?
Nu djävlar är vi OT!
Citat:
Jodå, nornalt svårt i Sverige, men de bättre skomakarna brukar ha, även om dom är få.
I Tyskland England Frankrike Italien USA är det lättare.
Crocs ja, börjar försvinna tycker jag. Träskorna är väl utdöda? Jesussandalerna likaså.....
Ett par väl ingågna seglarskor eller tunna loafers kan vara skönt.
Pannan i tatami går bra och då har man ju inga skodon på!
———-
Ja, tiderna förändras...
Får mig att tänka på en anekdot, när bankmannen Cavalli-Björkman, som var relativt nyanställd på SEB, möter Wallenberg sr. i korridoren, klädd i Skotsrutig kavaj och brogueskor med tassels. Wallenberg frågar, Skall Du ut och spela golf?
Nu djävlar är vi OT!
I Tyskland England Frankrike Italien USA är det lättare.
Crocs ja, börjar försvinna tycker jag. Träskorna är väl utdöda? Jesussandalerna likaså.....
Ett par väl ingågna seglarskor eller tunna loafers kan vara skönt.
Pannan i tatami går bra och då har man ju inga skodon på!
———-
Ja, tiderna förändras...
Får mig att tänka på en anekdot, när bankmannen Cavalli-Björkman, som var relativt nyanställd på SEB, möter Wallenberg sr. i korridoren, klädd i Skotsrutig kavaj och brogueskor med tassels. Wallenberg frågar, Skall Du ut och spela golf?
Nu djävlar är vi OT!
Enligt Cavalli själv var det avsaknaden av slips Dodde reagerade på, och hand undrade om han var på semster. Men jag är rätt säker på att han har berättat den i ett flertal olika varianter. Jobbade som journalist på KvP när H C-B var bankchef.Om honom brukade vi säga att när han fick syn på en journalist började han springe, och för det mesta hann han ikapp dem.
Nu du, är vi så in i helvete OT.
Citat:
Snabbt väldigt OT.
1894 inleddes det som japanerna kallar Nisshin senso (日清戦争) eller Japan-Qing kriget, den gängse västerländska benämningen är första Sino-Japanska kriget (årtalen 1894-95 medföljer ofta). Det var uppenbart att Qing inte förmått modernisera sin styrkor och det tog inte ens ett år innan man sökte fred. Resultatet blev att Korea nu ingick i den japanska "intressesfären" ett vanligt begrepp imperialistiska makter emellan. I övrigt erhöll Japan Taiwan, Liaodong halvön och Penghu öarna (i väst ofta kallade Pescadorerna). Här kan parentetiskt nämnas att Japan anser att den omstridda Senkaku/Diaoyu ögruppen ingick i detta, Kina hävdar motsatsen.
Genom att besegra Qing hade Japan för första gången under sin existens erhållit fotfäste på det asiatiska fastlandet. Qing styrkorna på Taiwan vägrade acceptera Shimonoseki traktatet och Japan såg sig därför tvingade att invadera Taiwan. Qing styrkorna svarade med att utropa Republiken Formosa ( lite märkligt att de skulle välja det portugisiska namnet från 1500-talet). Japan hade svårigheter att få tsarens Ryssland att acceptera Shimonoseki traktatet och låg i ständiga förhandlingar följda av skärmytslingar med ryssarna längs den norra gränsen till Manchuriet som man ansåg tillhöra den ryska intressesfären. Detta skulle med tiden leda till Rysk-Japanska kriget 1904-05, första gången en asiatisk nation besegrade en europeisk stormakt.
För att skydda sina vinningar på det asiatiska fastlandet ansåg Japan sig tvingade att integrera Korea i den japanska samhällsstrukturen. Japans förste premiärminister, Ito Hirobumi blev generalguvernör över Korea, men kom att lönnmördas av en koreansk student. Därmed skruvade man åt städet mot Korea, undervisningen i skolorna skulle ske på japanska. Lärare i Japan fick plötsligt möjlighet att åka över och arbeta till bättre löner än de fick hemma i Japan. Samtidigt lockade man över koreaner att arbeta i japansk industri och gruvnäring. Under andra världskriget blev de tvångsförflyttade och man rekryterade ianfu (慰安婦) "tröstefruar" eller utan omskrivning fältluder till de japanska styrkorna, på koreanska wianbu (위안부). Vill de inte ta de erbjudna "tjänsterna" så tvångskommenderades de.
Dessa fältprostituerade är en stötesten än idag i relationerna mellan Sydkorea och Japan. Det kan vara värt veta att inledningsvis försågs soldaterna med japanska kvinnor, kallade karayukisan som enkelt betyder resande till Kina, men när fler män beordrades ut i fält behövde man kvinnorna hemma i industrin, inte minst i ammunitionstillverkningen. Därför fick koreanskorna överta fältverksamheten, mot sin vilja skall tillfogas. Japan har aldrig framfört en ordentlig ursäkt för detta agerande, en starkt bidragande orsak är att var och varannan parlamentsledamot hade en far eller farfar som med stor sannolikhet utnyttjade deras tjänster i fält. Enligt deras sätt att se det skulle en ursäkt svärta familjens renommé. Det här gör frågan till ett oerhört svårlöst problem. Kejsaren framförde en "näst intill" ursäkt vid ett tidigare statsbesök i Seoul och påminde det koreanska folket om de prinsessor som de försedde det japanska hovet med på sex och sjuhundra talet. Indirekt var budskapet att koreanska kvinnor har varit bidragande med betydligt mer högsinta saker än enbart fältluder.
1894 inleddes det som japanerna kallar Nisshin senso (日清戦争) eller Japan-Qing kriget, den gängse västerländska benämningen är första Sino-Japanska kriget (årtalen 1894-95 medföljer ofta). Det var uppenbart att Qing inte förmått modernisera sin styrkor och det tog inte ens ett år innan man sökte fred. Resultatet blev att Korea nu ingick i den japanska "intressesfären" ett vanligt begrepp imperialistiska makter emellan. I övrigt erhöll Japan Taiwan, Liaodong halvön och Penghu öarna (i väst ofta kallade Pescadorerna). Här kan parentetiskt nämnas att Japan anser att den omstridda Senkaku/Diaoyu ögruppen ingick i detta, Kina hävdar motsatsen.
Genom att besegra Qing hade Japan för första gången under sin existens erhållit fotfäste på det asiatiska fastlandet. Qing styrkorna på Taiwan vägrade acceptera Shimonoseki traktatet och Japan såg sig därför tvingade att invadera Taiwan. Qing styrkorna svarade med att utropa Republiken Formosa ( lite märkligt att de skulle välja det portugisiska namnet från 1500-talet). Japan hade svårigheter att få tsarens Ryssland att acceptera Shimonoseki traktatet och låg i ständiga förhandlingar följda av skärmytslingar med ryssarna längs den norra gränsen till Manchuriet som man ansåg tillhöra den ryska intressesfären. Detta skulle med tiden leda till Rysk-Japanska kriget 1904-05, första gången en asiatisk nation besegrade en europeisk stormakt.
För att skydda sina vinningar på det asiatiska fastlandet ansåg Japan sig tvingade att integrera Korea i den japanska samhällsstrukturen. Japans förste premiärminister, Ito Hirobumi blev generalguvernör över Korea, men kom att lönnmördas av en koreansk student. Därmed skruvade man åt städet mot Korea, undervisningen i skolorna skulle ske på japanska. Lärare i Japan fick plötsligt möjlighet att åka över och arbeta till bättre löner än de fick hemma i Japan. Samtidigt lockade man över koreaner att arbeta i japansk industri och gruvnäring. Under andra världskriget blev de tvångsförflyttade och man rekryterade ianfu (慰安婦) "tröstefruar" eller utan omskrivning fältluder till de japanska styrkorna, på koreanska wianbu (위안부). Vill de inte ta de erbjudna "tjänsterna" så tvångskommenderades de.
Dessa fältprostituerade är en stötesten än idag i relationerna mellan Sydkorea och Japan. Det kan vara värt veta att inledningsvis försågs soldaterna med japanska kvinnor, kallade karayukisan som enkelt betyder resande till Kina, men när fler män beordrades ut i fält behövde man kvinnorna hemma i industrin, inte minst i ammunitionstillverkningen. Därför fick koreanskorna överta fältverksamheten, mot sin vilja skall tillfogas. Japan har aldrig framfört en ordentlig ursäkt för detta agerande, en starkt bidragande orsak är att var och varannan parlamentsledamot hade en far eller farfar som med stor sannolikhet utnyttjade deras tjänster i fält. Enligt deras sätt att se det skulle en ursäkt svärta familjens renommé. Det här gör frågan till ett oerhört svårlöst problem. Kejsaren framförde en "näst intill" ursäkt vid ett tidigare statsbesök i Seoul och påminde det koreanska folket om de prinsessor som de försedde det japanska hovet med på sex och sjuhundra talet. Indirekt var budskapet att koreanska kvinnor har varit bidragande med betydligt mer högsinta saker än enbart fältluder.
Tack for din lektion.
Du har ratt att Kinas storhetstid var Tang och Song dynastier for omkring tusen ar sen. Slutet av 1200 talet erovade Mongolerna Kina (fran Song), och det finns uppskattningar att Kinas befolkning minskade med en 1/3 del. Senare fick vi pax Mongolia, men Mongolernas erovning av Kina forstorde mycket av Kinas utveclking.
Mongoler har en helt annan kultur an Han Kineser, han kineser var "ris bonder" men Mongolerna var nomader som levde pa sina hastar.
I slutet av 1300 talet kom Han Kinerna tillbaka och vi fick Ming dynastin, i borjan av 1400 talet hade vi Kinas stora flottor som seglade anda till Afrika dock kostade flottorna mycket och hotet fran Mongolerna fanns kvar och manga stats tjansteman menade att dess flottor var onodiga och pengarna skulle satsa pa annat. Dessa flottor var gigantiska. Det ingick skepp som enbart transportarade farsk vatten eller levande djur.
I mitten av 1600 talet erovade Manchu folket Kina och vi fick Qing. Manchu ar ett folk som lever nordvast om Korea. Manchu genomforde etnisk resning i Manch och Liaoning, endast Manchu kunde bo i dessa omraden. Qing levde fran till republiken Kina, 1910.
I slutet av Ming hade vi en intressant utveckling av Konfutse lara, den paminner mycket om utveclking i Europa under 1700 talet, det fanns nya filosofer som hade intressant teori om handel, utbildning etc. Dock forsvann denna utveckling nar Qing tog makten.
Det var under Qing (Manchu) styret som han Kineser och andra Kinesgrupper fran sodra Kina flyttade till sydost Asien.
I borjan av sitt styre var Qing mycket starka, men under 1800 talet var Kina i kaos. Taiping uppror, muslimska uppror, Ryssar och Britter.
De flesta sager att Kina var konservativt under Qing, dock var Qing en ockupationsmakt. Ingen kan veta hur Kina utvecklats om de hade sluppet Manchu oket.
En fraga i din text. Liaoning (tidigare namn Liaoding) tillfoll Ryssland 1894. Ryssland grundade snart Port Arthur (dagens Dalian) som var deras isfria hamn. Dalians befolkning var en marklig mix av inflyttande Koreaner och han Kineser fran Shandong. Innan Ryssarna fick kontroll av Liaoning kunde enbart Manchu bo i dessa omraden.
Ryssarna mal var en splittring av Korea vid den 38e breddgraden！！！ Samma bredgradd som finns idag.
Citat:
Enligt Cavalli själv var det avsaknaden av slips Dodde reagerade på, och hand undrade om han var på semster. Men jag är rätt säker på att han har berättat den i ett flertal olika varianter. Jobbade som journalist på KvP när H C-B var bankchef.Om honom brukade vi säga att när han fick syn på en journalist började han springe, och för det mesta hann han ikapp dem.
Nu du, är vi så in i helvete OT.
Nu du, är vi så in i helvete OT.
Hahahaha...... Ja djävlar vad roligt!
En annan incident dessa herrar emellan, vid ett seglingsevenenang, nej fan, det får bli en annan gång..... Nu är OT beteendet nästintill möjligt att lagföra!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera