Citat:
Ursprungligen postat av
LEMMOR
Jag är nu inne på en disciplin, som jag inte behärskar, utan skulle med glädje ta till mig synpunkter från Kumabjörn, om uppmaningen känns bekväm?
Snabbt väldigt OT.
Japan befinner sig ju isolerad från fastlandet, så kulturella strömningar därifrån har alltid hamnat hos Japan sist. Att Kina tidigt utgjorde regionens kulturella, martiala och intellektuella centrum råder det ingen tvekan om. Men precis som Romarriket kom det så småningom i förfall. Enkelt uttryckt blev Kina arrogant och med det faktaresistent. Men det var en process på flera millenier.
Vi har vår kulturs rötter i Medelhavet, men idag anser ingen Grekland, Italien eller Israel som kulturbärare, det är istället UK, Frankrike och USA. På samma sätt var Kina, inte minst genom buddismen - som ju härstammade i Indien, men som de gjorde till något eget - och konfucianismen Östasiens kulturbärare.
Skriftspråket,
hanzhi (漢字) är för den delen av världen vad latinet var för oss. I Korea kallat
hanja och i Japan
kanji. Det är osedvanligt klumpigt för att användas i såväl koreanska som japanska. I Japan härdar man fortfarande ut, i Korea utvecklade kung Sejon den Store
hangul (한글) ungefär samtidigt med att Christopher Columbus anlände till Amerika.
Kinas bidrag till att ostasiaterna är litterata är påtagligt. Men Kinas isolering på 1800-talet medförde att de saknade språkliga verktyg att hantera alla nymodigheter som introducerades från väst. Japan däremot, som trots egenhändigt påtagen isolering, var bättre förberedda. Nymodigheter som telefon (電話) blev "elektroniskt prat" och anammades av Kina, dator (電脳) var "elektronisk hjärna" och denna modernistiska vokabulär inlemmades i kinesiskan.
Men överföringen till Japan är betydligt mer komplicerad än så. På 600-talet var en kvinnlig kejsare, enligt berättelser som tillkom först 150 år senare, över på koreanska halvön och bistod Paekche (i mer moderniserad translitterering ofta Baekje, men jag lärde mig det med hjälp av McCune-Reischauer så jag håller på de gamla traditionerna) under ett antal år. Det gick inte vägen, utan hon och de japanska styrkorna tvingades fly tillbaka till Japan. Tillsammans med dem flydde också ett stort antal intellektuella koreaner. Dessa blev skrivare vid hovet då ytterst få japaner ännu behärskade skrivkonsten. Det innebar att deras uttal av de kinesiska tecknen skilde sig från den som kom från Kina. Och den som kom från Kina kom inte i enhetligt snyggt packade förband, utan i högsta grad pö om pö.
När de tre rikena Paekche, Silla och Kogeryo enades på 1400-talet blev de medvetna om Kinas militärstrategiska betydelse och intog en synnerligen ödmjuk inställning till grannen, man visade "låga höfter" som är den idiomatiska benämningen. Det kan enkelt sammanfattas som att man blev den perfekta lydstatens till Kinas syn på sig själv som Mittens rike. Även i Japan fick man exempelvis klart för sig att kinesernas siden var flera klasser över det de själva kunde prestera. Dåvarande shogun inledde tributhandel med Kina och gjorde därmed också sig själv till en förmögen man. Detta skapade snabbt avundsjuka, inte minst hos länsherrarna på Kyushu som låg närmare till och därmed startades ett elände med piraträder mot Koreas och Kinas kustlinjer.
Korea förföll militärt. Som den perfekta lydstaten hade de inget att frukta från Kina, ibland kom det lite räder norrifrån men bergen mot Kina var svåröverstigliga och försörjningslinjer var svåra att upprätthålla. Istället för att behärska taktik, strategi och vapenkonst utvecklade sig karriärvägen inom den koreansk armén och flottan till att bli ett exercerande i konfucianska citat. Ungefär 1590 lyckades
Toyotomi Hideyoshi att ena Japan efter 150 år av inbördeskrig.
Hideyoshi var en urfattig bondpojke som gjort historiens kanske största klassresa. När han plötsligt befann sig på posten som hegemon över Japan visste han förmodligen inte riktigt hur han skulle hantera det. Dessutom hade han sannolikt fått ett mindre anfall av megalomani. Han ansåg att Japans kejsare borde vara härskare över hela Asien, att Korea borde liberaliseras från sitt beroende av Kina och att Ming inte var kapabel att styra över sitt imperium. 1592 satte han segel mot Korea. På två månader kontrollerade han allt från Pyongyang och söderut. Ming hade problem med
Jurchen ett nordiskt nomadfolk. Men när han fick klart för sig att Hideyoshis ambition var att välta honom tänkte han om. Skickade styrkor till Korea som efter flera anfall och en del spektakulär krigslist lyckade fördriva japanerna från Pyongyang.
Efter några månade var de tillbaka längs den södra kustlinjen och ett ställningskrig som ingen kunde vinna inleddes. Så småningom fick man till en fredsuppgörelse genom
Konishi Yukinaga, döpt och därför känd som Augustinus i katolska länder, och en kinesisk ambassadör. Konishi bedrog i princip Hideyoshi och utlovade att de krav som Hideyoshi ställt för en fred. Den som eventuellt är nyfiken på mer och vill ha en mer detaljerad redogörelse bör läsa
Vägen till Shogun där finns det beskrivet i detalj.
Hideyoshi fick vansinnesutbrott när han fick klart för sig att den kinesiska ambassadören benådat honom med kinesisk kunglig investitur i Japan. Nytt krig inleddes omedelbart, men Hideyoshis hälsa var nu skral och han hade på gamle dar äntligen fått en son med en ny älskarinna och var mer intresserad av att säkra hans framtid än att strida med koreaner som något slags kinesiskt substitut.
Efter Hideyoshis frånfälle tillträdde
Tokugawa Ieyoshi som shogun och Japan isolerade sig. Främst ville man hålla kristendomen borta från sina kuster. Koreaner och kineser fick sköta sig själva.
När USA öppnade Japans hamnar stod man inför ett helt nytt hot. Japan var fast övertygade om att de imperialistiska européerna kommit för att kolonisera Japan. de var därför fast förvisade om att de behövde visa upp en stark och enad fasad. Genom att agera på samma sätt som imperiebyggarna i Storbritannien, Tyskland och Frankrike gjorde antog man att de skulle respektera Japans oberoende. Korea befann sig i en konstitutionell kris, kungen hade dött utan en arvinge, hans brorson som bara var tolv, placerades på tronen och därmed kom landet att styras av en
Daewongun (대원군) som var extremt isolationistisk. Japan såg därför sin chans att "öppna" Korea och samtidigt "befria" det från Qing dynastins inflytande.
1894 inleddes det som japanerna kallar
Nisshin senso (日清戦争) eller Japan-Qing kriget, den gängse västerländska benämningen är första Sino-Japanska kriget (årtalen 1894-95 medföljer ofta). Det var uppenbart att Qing inte förmått modernisera sin styrkor och det tog inte ens ett år innan man sökte fred. Resultatet blev att Korea nu ingick i den japanska "intressesfären" ett vanligt begrepp imperialistiska makter emellan. I övrigt erhöll Japan Taiwan, Liaodong halvön och Penghu öarna (i väst ofta kallade Pescadorerna). Här kan parentetiskt nämnas att Japan anser att den omstridda Senkaku/Diaoyu ögruppen ingick i detta, Kina hävdar motsatsen.
Genom att besegra Qing hade Japan för första gången under sin existens erhållit fotfäste på det asiatiska fastlandet. Qing styrkorna på Taiwan vägrade acceptera Shimonoseki traktatet och Japan såg sig därför tvingade att invadera Taiwan. Qing styrkorna svarade med att utropa Republiken Formosa ( lite märkligt att de skulle välja det portugisiska namnet från 1500-talet). Japan hade svårigheter att få tsarens Ryssland att acceptera Shimonoseki traktatet och låg i ständiga förhandlingar följda av skärmytslingar med ryssarna längs den norra gränsen till Manchuriet som man ansåg tillhöra den ryska intressesfären. Detta skulle med tiden leda till Rysk-Japanska kriget 1904-05, första gången en asiatisk nation besegrade en europeisk stormakt.
För att skydda sina vinningar på det asiatiska fastlandet ansåg Japan sig tvingade att integrera Korea i den japanska samhällsstrukturen. Japans förste premiärminister,
Ito Hirobumi blev generalguvernör över Korea, men kom att lönnmördas av en koreansk student. Därmed skruvade man åt städet mot Korea, undervisningen i skolorna skulle ske på japanska. Lärare i Japan fick plötsligt möjlighet att åka över och arbeta till bättre löner än de fick hemma i Japan. Samtidigt lockade man över koreaner att arbeta i japansk industri och gruvnäring. Under andra världskriget blev de tvångsförflyttade och man rekryterade
ianfu (慰安婦) "tröstefruar" eller utan omskrivning fältluder till de japanska styrkorna, på koreanska
wianbu (위안부). Vill de inte ta de erbjudna "tjänsterna" så tvångskommenderades de.
Dessa fältprostituerade är en stötesten än idag i relationerna mellan Sydkorea och Japan. Det kan vara värt veta att inledningsvis försågs soldaterna med japanska kvinnor, kallade
karayukisan som enkelt betyder resande till Kina, men när fler män beordrades ut i fält behövde man kvinnorna hemma i industrin, inte minst i ammunitionstillverkningen. Därför fick koreanskorna överta fältverksamheten, mot sin vilja skall tillfogas. Japan har aldrig framfört en ordentlig ursäkt för detta agerande, en starkt bidragande orsak är att var och varannan parlamentsledamot hade en far eller farfar som med stor sannolikhet utnyttjade deras tjänster i fält. Enligt deras sätt att se det skulle en ursäkt svärta familjens renommé. Det här gör frågan till ett oerhört svårlöst problem. Kejsaren framförde en "näst intill" ursäkt vid ett tidigare statsbesök i Seoul och påminde det koreanska folket om de prinsessor som de försedde det japanska hovet med på sex och sjuhundra talet. Indirekt var budskapet att koreanska kvinnor har varit bidragande med betydligt mer högsinta saker än enbart fältluder.