Allt om ADD!

Har du någon diagnos?

Punkt 5, 12 och 20 tyder på impulsivitet. 6, 16, 17 (och troligtvis 20) tyder på hyperaktivitet.

Hej alla ADDare!

Jag ska träffa vårdpersonal imorgon och ta upp att jag nästan är säker på att jag lider av ADD, jag har samtliga sympton som beskrivs och haft sedan jag var ungefär 11,12,13 ngt (20år nu). Jag undrar hur pass svårt och så det är att få medicinering och hjälp och hur lång tid det tar? Och hur hjälpte medicinen er? Som det har sett ut för mig så är jag en bra kiile på alla vis men alla symptomen gör att jag inte fungerar normalt i samhället, jag är nästan jämt trött, humöret svänger rejält, tror att min irritation rastlöshet osv bottnar sig i en dålig självkänsla och självförtroende pga. att jag har gått runt och kännt mig "annorlunda" pga. ADDn som jag starkt misstänker. Så, hur hjälpte medicineringen er?

mvh

det kan ta runt ett år att få diagnosen

Skönt att du är insiktsfull.
När du fått diagnos blir du oftast automatiskt erbjuden medicin, jag läser mellan raderna att du inte knarkar och då borde det vara ett ännu mindre problem.

Jag kan berätta om hur medicinen fungerar för mig.
Jag hade ganska stora föreställningar om hur det skulle vara, det skulle vara si och så, men jag hade också fått höra att medicin inte automatiskt löser alla problem. Förstod inte riktigt vad folk menade.

Medicinen hjälper mig att bli klarare. Den där spärren jag alltid haft försvinner, så nu är jag den människan jag vet att jag egentligen varit hela tiden. Bara för att dra några exempel så förlorar jag fortfarande fokus under föreläsningar, men innan har det varit så grovt att jag inte kunnat ta mig ur det och bara fastnat i mina tankar och inte lärt mig någonting. Nu är det väldigt enkelt att ta sig ur. Jag vet inte om det är medicinen som gör det eller vetskapen om att jag har medicinen som pushar mig att ge allt.

Att vakna till alla de 5 alarm jag har, komma upp ur sängen och faktiskt vakna är inte längre en bedrift. Jag ligger kvar några sekunder, sedan studsar jag upp full av energi.

Jag är inte längre en stupad soldat på eftermiddagen, vilket har lett till mer tid över (brukade förut sova 2-4 timmar när jag kom hem), tidigare sänggång, piggare morgon...

Känner mig över huvudtaget mer genuint positivt inställd till livet. Jag säger inte bara längre att alla kan om de vill, jag menar det, från hjärtat! Och framför allt: JAG SJÄLV KAN!

Jag var förut väldigt lättirriterad, förmodligen främst pga stressen över att aldrig hinna, det har försvunnit så gott som helt. Ibland kan jag känna att det blir för mycket med människor som pratar och samtidigt ha full fokus (en av de positiva sakerna med ADD slippa lyssna på jobbiga människor), men det är kanske bara ett tecken på att jag är sund.

En negativ biverkning jag fått är att jag svettas mycket vid temperaturändringar. Känner mig som en klimakteriekossa.

Men det där med att medicin inte löser allt förstår jag verkligen nu. Jag måste fortfarande ha strategier för att komma ihåg vilka tider jag ska till (lägga in saker direkt i telefonen som sedan påminner mig), anteckningsstrategier som fungerar även om jag faktiskt skulle förlora fokus, pluggtekniker som uppmuntrar mig till att fortsätta hålla koncentrationen uppe (Var sitter jag? Hur länge pluggar jag? Vad får jag för belöning? Vilka pluggar jag med? Pauser?).

Mitt råd är att ha tålamod. Sjukvården är extremt långsam, du kommer behöva vänta, det du kan göra åt det är att ringa och tjata tills de tröttnar på dig. (har förstått att det ofta är ett problem hos folk med add, vilket jag inte känt av något alls. Jag kan tjata och pusha och ringa och greja in i oändligheten, det är det enda som fungerar om man vill ha något)

Väl skrivet.

En av de många (positiva) oväntade* effekterna med metylfenidat för mig är att dehär gräsliga klyschorna om "vill man så kan man" m.m. faktiskt inte längre är full så oförståeliga och klyschiga som tidigare, och just det du litet är inne på här: att "vanliga" goda råd plötsligt är litet meningsfulla.
Tidigare (efter mycket erfarenhet, är dock närmare 40) har jag alltid betraktat de flesta "sunda" eller "bondförnuft" goda råd som ungefär som att berätta för mig att jag skall använda skeden till soppan, men jag har aldrig sett en sked och har bara tillgång till ett grillspett.

Jag sade just i veckan till min psykiater att egentligen borde alla vuxna som inleder stimulantbehandling (och vi är ju ganska många eftersom medicin inte alls var tillgängligt i vår barndom) erbjudas ett par veckors "daily living skills" intensiv-coaching för att få ut bästa möjliga effekt av medicinen.
När det plötsligt _blir möjligt_ att fixa sånt som städning, tvätt, budjetering, vettiga inköp, m.m. skulle litet stöd och avstämning så man landar i vettiga rutiner (rutiner? jo, sådana blir faktiska möjliga) något sånär snabbt och inte irrar omkring som yra trettonåringar i månader vara en riktigt bra sak.


*Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig - i bästa fall någon form av super-koffein eller pseudoefedrin (sånt som finns i medicin mot täppta näsor). Och visst är det litet av det också.
Men de där riktigt revolutionerande effekterna är liksom på ett djupare plan i hjärnan - firmware snarare än överklockning s.a.s.

Och en märkvärdigt stabiliserande effekt (tidigare BP dx, bitvis därav tog det så länge att få pröva stimulanter) - ffg sedan, ja egentligen någonsin, kan jag bli väldigt arg eller extatiskt glad utan risk för att hjärnan rusar iväg mot patologiska marker.
En del av effekterna är dessutom klart icke-dosberoende och långvariga. I en del fall kan det mycket väl vara mina egna ansträngningar som ligger bakom det; när jag upptäcker en ny, effektiv, funktion i min hjärna så försöker jag förstärka den. Men till vissa delar verkar det som om MF för mig är betydligt mer långverkande än förväntat.

Brasklapp: Jag är inte riktigt ADD, ADHD eller ens en definierad dg på det autistiska spektret. Litet av allt verkar det som. Dessutom att döma av tidigare medicinreaktioner litet icke-standard till metabolismen också.

Nej men väntar på svar, eller att jag har en diagnos är klart men inte vad...

Ni med ADD, känner Ni en orkeslöshet? Skjuter på saker som kräver tankearbete?
Tung känsla i huvudet? En inre rastlöshet eller oro?

Nu vet inte jag om jag har ADHD eller ADD men ja.

För det första så vill jag säga att Jag Älskar Er-Mer ADD till folket!

För det andra så verkar det vara en hel del ADHD människor här inne.

För det tredje så rekommenderar jag er ADD mutanter att jobba med människor och saker och ting som verkligen har ett värde. Som andra icke/och diagnoserade barn. Vilket jag själv gör. Vi är som effektivast och och mest magiska när vi jobbar för människor omkring oss-inte för oss själva.

Gör om, gör rätt och jobbar du som säljare eller ekonom-du kommer aldrig att bli riktigt lycklig.

Been there, done that. Trust an old man and move on.

För det fjärde så ska jag hålla mig till fyra punkter.

5. Jag var tvungen

Vet inte riktigt hur eller var jag ska starta så jag får väll gå rakt på sak. På senaste tiden har jag börjat oroa mig/misstänka att jag har ADD efter lite påläsning.
För ca. ett år sedan flyttade jag hemifrån och ifrån det ganska administrerade livet som det faktiskt innebar att bo hemma.
Studierna har gått okej, inte precis som jag velat men ändå inte kraschat helt men det känns som det är dit som de är på väg.

Trots att jag faktiskt är ganska smart och kan ta åt mig (känns som) hur mycket information som helst när det ter sig, så har jag så svårt att koncentrera mig på viktiga saker, som till skolan eller liknande. De kan skjutas upp, och när man väl kommer igång kan ett klick på Flashback/Aftonbladet, starta TVn eller dylikt få en timme att flyga iväg på allt mellan jordansk järnväg till dagens fotbollsmatcher utan en tanke på det där som behövde göras egentligen.
Skoluppgiften kan också bytas ut till en mycket enklare syssla som att koka ihop en väldigt enkel måltid eller bara att bädda sängen.

När jag sedan får/tar på mig en uppgift och ska börja är det så otroligt svårt att påbörja, ett litet projekt hemma resulterar alltid i att jag ringer efter konsultering hos föräldrarna även fast jag borde ha listat ut hur på tio sekunder.
Men när det gäller vanlig ordning så är det helt annorlunda. Mjölken har sin plats i kylen, fjärrkontrollen har sin plats på soffbordet osv. Ofta försöker jag i förväg dessutom lägga upp en strategi, kanske för morgondagen men det blir nästan alltid pannkaka och saker skjuts upp igen.

Minnesdelen började jag tänka på igår efter att ha räknat ihop att jag läste ett stycke i studielitteraturen 5 gånger utan att komma ihåg vad det stod, medan huvudet fylls av onödiga tankar som går i onda cirklar likt: "Bara 20 minuter hem nu... -> Nej nu glömde jag vad jag läste -> Men vad
håller dom på med där framme på bussen... -> Attans, glömt igen.." osv osv, i slutändan tänker jag så mycket på att jag glömt vad som stod och hur jag ska koncentrera mig så att jag bara tänker på det och inte vad som står i boken.
Men handlar det om att snappa upp information lite här och var och dra paralleller så är jag nog världsmästare, dessutom känner jag inga svårigheter för att memorera viktiga saker inför tentor och prov.

Jag är också väldigt kreativ av mig, gillar att skapa saker och det visade sig inte minst i de kreativa skolämnena där jag för det mesta fick högsta betyg, inte heller intelligensen lider jag av med både högsta betyg på inskrivningsprovet till mönstringen och "135 eller mer" på Mensa. Varför jag nämner detta är för att jag hört folk som säger sig ha ADD/ADHD och att man har haft det svårt i skolan och/eller känt sig sämre än andra. Men det är absolut inget problem jag har haft i livet, utan misslyckanden sker i princip alltid på grund av bristande motivation, dålig uttålighet och framskjutningar. Tyvärr oftast trots en stark vilja.

Och nej, inga tecken på hyperaktivitet vad jag vet.

Känner nu att jag kanske börjar tappa greppet lite om detta och försöker hitta en förklaring till mina beteenden och icke-beteenden. Tog en liten stund att skriva detta, så får hoppas att någon vänlig själ kan komma med någon typ av svar, både om det kan vara ADD eller hur man kan gå vidare för att få reda på det.
Tack i förväg!

Känns ju lite ironiskt att jag vill veta mer om ADD för att få reda på om det ev. är det som jag lider av men kan inte koncentrera mig tillräckligt för att orka läsa en massa om det

Vad krävs för att man ska få göra en utredning? Bör jag ta upp det med min samtalskontakt på psyk (går på psyk pga depression & ångest bl.a.)?

Behöver man gå en hel utredning innan man får medicinen eller finns det möjlighet till att få hjälp innan?