Mitt första möte med fyrverkerier är nog från att jag var 6 år tror jag. Raketerna som flög upp var hur häftigt som helst, men när farsan monterade upp någon artikel som snurrade och fräste samtidigt som det illskrek (visslade) om så blev jag rädd och sprang iväg. Jag trodde väl antagligen att det var en raket det var fel på eller något... :P
Halvåret senare, på sommaren, så hade brorsan varit nere på marknaden och köpt smällare, han gav mig några som han hade förlängt stubinen på genom att knyta ett snöre om stubinen, sen var det bara att lägga smällaren på passande ställe på bakgården, tända och springa för glatta livet, det var ju lite av spänningen : o) Sedan dess har jag alltid älskat smällare och raketer.
Vid varje tillfälle, (det gavs ju fler tillfällen på den tiden) från att man var runt 10 så fick man alltid tjata på föräldrarna och brorsan att köpa smällare åt en för sin snålt insparade veckopeng för att få några timmars nöje. Det var alltid lika skoj, på nyår, vid påsk, på valborg och på sensommaren då det gick att få tag i lite saker på marknaden.
Efter en tid blev det såklart mindre skoj och man började testa egenskaperna i krutet - jag och en polare tömde så pass många tigerskott och liknande att vi lyckades fylla en nästan halv toarulle, vi hade skarvat ihop världens längsta stubin genom att knyta ihop pappersstubinerna från de smällarna som de sålde på järnaffären här, jag minns inte märket, men min polares farsa jobbade där så min kompis hade alltid ett bra förråd av dem. Stubinerna från mina smällare klippte vi av och lade i behållaren. Nu gick vi ut med den här "enorma bomben" och polarens pappa hängde med ut. Han stod på altanen och vi lutade den mot ett träd och la i den långa stubinen, tände på och sprang för kung och fosterland, grejen var ju den att vi inte hade förstått vad det är som framkallar smällen, krutet låg helt öppet och det kom bara ut en låga som fräste ett par sekunder. Pappan skrattade åt oss och gick in igen, och vi stod där som två frågetecken, besvikna såklart.
Lite senare kom jag och samma kompis på att vi kunde skrapa ryssarna mot muren i hans trädgård så small de lite roligare i och med att "hylsan" flög iväg. Det här utvecklade jag senare vidare när jag med hjälp av en tång klämde sönder leran som inneslöt krutet i tigerskotten, däri satte jag istället en vanlig gul ärta och hade därmet gjort en kanon! :P Jag minns att jag försökte skjuta ärtan på grannens bil, om jag träffade vet jag inte, smällaren i fråga flög dock åt andra hållet och träffade grannens hus, det var en sträcka på 20 meter ungefär.
En annan gång, några år senare, så smulade jag ner ett tomtebloss och la smulorna i en liten boll gjord av toapapper som jag hade försett med stubin, den tejpade jag fast mot någon smällare av något slag, förmodligen någon typ av kinaskott, bollen flög upp en liten bit, kanske 3 meter för att vända och åka ner igen, och då började det komma lite glitter ut ur bollen. Det var väl kanske mitt första riktiga pyrotekniska verk, och om jag inte minns fel så var jag 12 när jag gjorde det där.
Annars har jag inte varit något vidare konstruktiv inom det konstnärligare, snarare destruktiv - fast med en rejäl skopa säkerhet, men det är ju inget roligt, egentligen.
Jag vill höra Fyrverkerinörds historia!!!
MVH Thuri
Men sen tog jag en paus för att sedan börja igen på allvar. Jag blev intresserad av pyrokemi när en äldre kompis visade mig en likadan rökbomb.
och började att fylla tomma gevärspatroner och CO2 behållare(till co2 pistoler) och gick omkring och sprängde blomrabatter och krukor lite här och där gjorde också en hel del raketer och bengaler på den tiden
