Vad är ondska?

Jag har funderat väldigt mycket över vad ondska är och hur det ska hanteras.
T.ex. om vi säger någon skinhead som är medlem i NSF å har haft en dålig uppväxt och är jävligt förbannad jämt å ständigt å slår ner folk, denna personen anser jag är ondskefull men jag tror inte man är född till ondska utan ondskan kommer till en genom t.ex. uppväxt. Denna personen får ta ut sin ilska genom att t.ex. slå ner utlänningar. Men han kommer nog alltid att vara förbannad. Om man dock jämför honom med en nationalsocialist som verkligen är övertygad i att den ideologi han tror på är det rätta och att det goda är baserat på nationalsocialistmen, är denna personen ond då eller är han vilseledd? Jag anser inte att en sådan människa är ond då han verkligen tror att den ideologi han står för är rätt.
T.ex. en president som också är en diktator kanske inte tillåter journalister publicera vad dom vill såsom kritik mot regeringen då de kanske avrättas. Denna gör det för att han inte vill att mer och mer människor ska inse vilken ond regim detta är. Han vill helt enkelt göra allt för att behålla makten och låta saker vara som de är, å han är nöjd när han har makten då han kan få nästan allt som han vill. Då är denna människa uppenbarligen känslokall och självisk vilket gör honom ond enligt mig.

I denna tråd vill jag verkligen få reda på vad ondska är, hur man blir ond och hur det ska behandlas. Det finns för mig en skillnad mellan en ond människa och en som är övertygad om att hans/hennes åsikter och tankar är goda. En människa kan inte bli född ond utan ondskan har från någonstans smittat denna person (t.ex. dålig uppväxt eller något liknande då man har varit förbannad i stora delar av sitt liv)
Så gott folk, vad anser ni är ondska, vad ska man göra med det? Disskutera!

Ondska och godhet är illusioner.
Det finns bara orsaker och effekter av våra komplexa och samtidigt enkla sinnen.

Jag tycker inte att skinheads är onda, jag tycker inte att mördare är onda.
Jag tycker inte att politiker är goda och jag tycker inte att brandmän är goda.

Jag tycker att människan är som den är, och om jag måste välja något så tycker jag att människan i allmänhet är en ganska ond varelse.

Men ondska existerar inte utan godhet. Och människan är god för att den lever vidare.

Som vi alla förstås har märkt, är det här ett forum för psykologiska självbekännelser.

Jag förstod att den biten skulle misstolkas pga att jag fattade mig för kort.

Mördare är inte onda för att ondska är ett skitkorkat ord.
Men eftersom alla känner till det använder jag det när jag säger att ingen föds ond.

En mördare har förmodligen haft någon form av mental sjukdom eller en mental defekt och borde inte hållas skyldig för det. Han/hon kan även ha haft en taskig uppväxt etc, you know the story.

Jag tycker fortfarande inte att mördaren är ond, bara att mördaren behöver rehabiliteras i form av terapi eller något ännu bättre.

Ondska existerar fortfarande inte, bara konsekvenser av handlingar och omgivning.

...eller är han god och vi vilseledda, eller är vi alla onda, eller är vi alla goda?

För mig är det ganska enkelt. Ingen bedömer sig själv som ond, och om dom gör det ändå så har dom en tanke om att det dom gör ändå är gott. Ingen vaknar upp på morgonen och tänker "idag ska jag vara så ond som möjligt". Så om man ska göra folk en tjänst och se det från deras eget perspektiv så är alla Själv goda.

Ondska finns bara om man bedömer något/någon utifrån någon annans perspektiv.
Jag kan säga att du är ond, men jag kan inte säga att jag är ond.

Eller om det ska vara rätt så kan jag egentligen inte säga att du är ond heller, för om jag känner dig som individ så förstår jag dina handlingar och dina tankar. Nej, den som är ond är egentligen Den Andre. Den som man inte känner. En folkgrupp till exempel, eller en stereotyp, såna är tillräckligt anonyma för att man ska kunna kalla dom onda.

Problemet är att alla människor är både subjekt och objekt samtidigt. Din kompis är både Nils Karlsson och snickare/jude/nazist/whatever. Han är både partikulär och generell samtidigt. Man kan se på en kompis som en individ, men också som en del av något mer anonymt. Så det finns en viss ondska i alla, genom att man är mer eller mindre Den Andre hela tiden samtidigt.

Främlingar, minoriteter, är dom som snabbast och enklast typifieras som onda.
Man vet inte var man har dom,
dom är i gränslandet,
mellan Den Andre och Självet.
Dom ger en känsla av att bli överfallen av "Andrehet" (otherness).
Man vet inte hur man ska relatera till dom.
Är dom en del av Vi eller Dom, man vet inte säkert.
Och då vet man inte vem man själv är,
eftersom man definierar sig själv utifrån andra.
Man får existentiell ångest
av att känna sig överfallen av "andrehet".
Säger man att dom är onda,
då förpassar man dom till Dom-kategorin,
då är det lugnare.
Men man kan lika gärna förpassa dom till Vi-kategorin egentligen...
Dagens värld med rädsla överallt,
rädsla för att ens livsvärld håller på att kollapsa
(arbetena åker utomlands, bankerna går under,
allting känns generellt osäkert
och man vet inte vem man ska peka på.
En generell rädsla,
som man riktar mot minoriteter och främlingar)
gör att vi hellre ser på folk som onda än som goda.
Man vill inte förstå,
det är för skrämmande att förstå.
Kan man förstå nazister, kan man förstå pedofiler, kan man förstå schizofrena?
Det är klart man kan, men folk är för rädda,
dom tror inte att man kan förstå, för dom vill inte förstå.
Vet man vem Dom är så vet man Vi är,
och det är viktigt.

Så, vad ska man göra med ondska? Man ska älska den. För visst är det skönt att veta vad som är vad. Det är ju jättebra att mördare finns, att krig finns. Sånt stärker ens moraliska grund, ens intersubjektiva livsvärld. Istället för att älska ondskan (det negerar den per definition) så kan man faktiskt lika gärna resonera bort ondska, som vi gör här. Fast det är nog inte rätt läge för det. Fel retorik att använda. Folk lyssnar inte på den smarta lobbyisten bakom politikern, dom lyssnar på idioten på nyheterna som säger en massa hemska saker om folk. Då ska man slå hårt mot hårt, använda känslospråk för att attackera ondskan. Och vilken starkare känsla än kärlek. (Man kan inte bomba bort ondska, man kan inte hata bort ondska, det stärker den bara)

Jag tycker bankmän är onda, som lånar ut andra folks pengar och själv gör profit på det, samtidigt som dom vill ta åt sig cred som goda och hjälpsamma människor men det ända dom gör genom att låna ut pengar är att sätta folk i skuld till dom.

Jag tycker alla företagare som lever på sina anställdas jobb är onda, och som dessutom sparkar folket när dom inte längre behövs pga. maskiner som tar över deras arbete. Företaget skulle aldrig utan sina arbetare kunna få maskiner i första hand. Dessutom borde lönen vara baserad på förtjänsten företaget gör.

Jag tycker personer som jobbar inom vapenindustri där man bla. tillverkar massförstörelsevapen och allehanda handelsvapen är onda. Jag kan inte förstå hur man kan rättfärdiga sig själv genom att säga att man inte har råd att försörja familjen annars, vems liv är värt mest, du och din familjs eller dom miljontals som dör på grund av vapen?

Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet känns det som, men för att dra en slutsats: PENGAR ÄR ROTEN TILL ALL ONDSKA!

"Roten" är nog kanske inte helt korrekt. Pengar, kapitalism, kommer ifrån människors ha-begär. (Marshall Sahlins har valida argument för det: http://www.eco-action.org/dt/affluent.html ) Att vilja ha mer och mer hela tiden. Att inte vara nöjd med det man har. Det ger i sin tur att man skapar äganderätt vilket ger svartsjuka och avundsjuka. För att inte nämna svält och arbetslöshet. Innan vi fick det ha-begäret, var nu det kom ifrån, levde vi ganska lyckliga liv. Om det räcker att ta bort begären (vilket även Buddha sa var roten till mänskligt lidande, alla begär vi har hela tiden) för att bli lycklig vet jag inte, men att man kan bli lycklig oavsett om man har pengar eller inte, det verkar ganska uppenbart. (Thomas Hylland-Erikssen har ganska övertygande argument för det: http://mp.se/templates/Mct_78.aspx?a...&number=155298 )

Joo det låter rimligt men såhär menar jag. Om vi säger att någon människa är jävligt förbannad pga hans pappa slog honom som liten och han nu mobbar andra i skolgården för att det känns härligt att ta ut ilskan, då är han väl ändå medveten om att det han egentligen håller på med inte är snällt, men han skiter fullständigt i det för den känsla han får när han har smällt till en unge känns väldigt bra för honom. Är denna person inte ond då? Jag säger inte att denna människa har varit ond sen han föddes utan ondskan har kommit till honom via misshandeln av hans pappa. Han kommer antagligen vara jävligt förbannad resten av sitt liv, scared 4 life om man kan säga så (ens barndoms uppväxt är väldigt viktig). Om dock en människa verkligen tror att gasa judar är det rätta, om dom ser judar som en farlig predator i samhället å de tror att det är lika bra att döda judar som det är att göra sin insats för samhället, t.ex. då är han ju djupt övertygad om att detta är rätt. Han har ingen som helst tanke av att denna jude är en människa precis som honom. Inga skuldkänslor finns där, ungefär som när vissa människor går på jakt å skjuter ner älg t.ex. de mår oftast inte dåligt av det, för de är övertygade om att det inte är fel att skjuta älg. Då är denna person vilseledd. Det är en stor skillnad mellan att vara vilseledd och att bara vara förbannad å använda "döda judar" mottot som en ursäkt för att få ut sitt hat. Jag tror att om en förbannad människa verkligen tänker efter, om det han gör är rätt, kommer han nog inte erkänna det men innerst inne kommer han veta att han endast gör det för att han är förbannad. Om han tänker efter vet han att han inte gör det som är det goda eller det som är bra, han är medveten om att det är fel men det skiter han i för de känslor han släpper lös när han använder t.ex. våld, det blir så härligt för honom. Efter hans taskiga uppväxt så har ondskan gjort honom så egoistisk att han fullständigt skiter i andra så länge han sj mår bra av det.

Kan erkänna att jag har varit så någon gång, varit jävligt sur över nåt och därför tagit ut det över andra. (Detta var för länge sedan)

Jag anser att ondskan kan botas, men det är inte enkelt. I vissa fall kan ondskan ha lett en person till en sådan nivå att han inte kan botas.
Vissa människor slår sina barn, å när barnen blir stora slår de sina barn å så fortsätter det i en svart cirkel. Detta är då ondskan som har tagit över barnen efter all stryk de fått. Frågan är, har ondskan någon källa? Efter generationer av misshandel, hur började det? Var det bara en gubbe som hade jävligt med otur när han gamblade å losade alla sina pengar å gick hem sur å slog sin unge? Hur har det egentligen startat? Vissa människor, såsom i dessa onda cirklar av att slå sina barn generation, efter generation, då borde dessa som slår bara förgöras. Det finns helt enkelt oftast inte något annat sätt att stoppa dessa. Det är vad jag anser, för dessa människor kommer förbli onda, de har gått över "att-kunna-bli-frisk" gränsen om vi säger så.
Detta är vad jag tror är ondskan, sedan om någon inte håller med så skriv era tankar kring detta.

Nja, pengar är ju i grunden bara något som underlättar för oss att byta värden med varandra och som underlättar när vi vill konsumera vid en annan tidpunkt än vi producerar.

Kapitalism är ett samhällsystem där produktionsmedel ägs privat och där samverkan mellan människor bygger på frivillighet.


Jag skall kort sammanfatta det samhälle vi skulle ha om vi inte ville ha mer hela tiden:

Medellivslängd: 30 år.
Antal födda barn per kvinna: 12 st.
Antal döda spädbarn per kvinna: 10 st.
Arbetstid per vecka: 84 timmar (12 timmar * 7 dagar).
Semester: 0 dagar per år.


Äganderätt innebär att jag får bestämma över det jag själv skapar. Varför måste du vara avundsjuk och svartsjuk om jag får behålla den potatis jag själv har odlat?


Ja, svält och arbetslöshet hänger ihop. Om ingen arbetar så blir det många som svälter. Vi måste nämligen producera innan vi kan konsumera. Jämför socialistiska och kapitalistiska länder. Statistiken är solklar.


Om du ser något lyckligt i det samhälle jag sammanfattade ovan så beror det nog på att man inte kände till något annat, eller på ditt romantiserande om fattigdom, svält, sjukdom, lidande och döda barn. Lyckoforskning visar att folk blir lyckligare om deras välstånd ökar. Det är inte så konstigt om man tänker efter i två sekunder.

Väldigt smart! Det kan också vara en form av ondska! Att pengar är ondska, nja människans lust till bl.a. rikedom kan vara orsaken till ondska så det är lusten kan man säga. Eller att lusten till rikedom är så stor att den "överglänser" ens sympatiska känslor för andra människor, eller vilka som kan bli nedtrampade till ens egna väg till rikedom, om du förstår vad jag menar, alltså att ens vilja för pengar är så stor att man inte bryr sig längre om att t.ex. sparka arbetare för viljans känsla är starkare än sympati känslorna. Men det spelar också en roll av uppväxten, var man bortskämd som unge å har alltid varit van vid det bästa å velat ha det bästa oavsett andras förluster? Eller har man varit fattig som liten och varit van vid att ha det tufft? Man kanske då inte har haft en hög begäran på livet. Eller så är det ännu en anledning till att vela bli framgångsrik i framtiden.
Ähh det är inte så lätt men hur ondskan startar hos vissa människor är den svåra frågan, det kan vara olika anledningar. Sen är onda handlingar såsom du nämnde, att sparka arbetare för att rädda sitt eget skinn, det är ondska genom en handling. Det kan jämföras med att slå sina barn som också är en handling av ondska. Att värdera människor men sina känslor, sin lust eller liknande å om vi säger då att man känner att ens egna lust eller känsla har ett högre värde än en människa, de kan vara en start till att man blir ond. Det är dock egoism men det är väl en ondska?

Då måste ju bankkunderna som lånar ut pengar till bankerna för att få "profit" (ränta) också vara onda. För att inte tala om personalen på Volvo som tjänar pengar på att folk behöver ta sig från A till B, eller bönderna som profiterar på att vi behöver mat, etc.

Du får nog tänka en vända till.


Du menar att jag inte kan spara ihop till en maskin genom mitt eget arbete? Varför skall någon annan äga min maskin som jag har sparat ihop till bara för att jag "skapar arbetstillfällen"?


Kan inte vi (anställda och arbetsgivare) få bestämma det själva? Jag vill helst inte vara med och dela på förlusterna och anser inte att jag har rätt till hela vinsten heller. Det är inte jag som äger fabriken, materialet, maskinerna. Däremot vill jag förhandla fram en bra lön och med större vinster ser jag ju ett större möjligt löneutrymme.


Ja, om man tror att mat, mediciner, bilar, internet, ipod, bokhyllan Billy och alla andra värden vi skapar bygger på ondska så förstår jag den logiken. Annars verkar det mest vara en gammal vänsterfloskel som är svårt att motivera med några rationella argument. Vi kan inte få betalt (i pengar) för något som inte har ett positivt värde för den som betalar (om vi inte hotar personen med våld). Man skulle alltså kunna vända lite på floskeln och få något som stämmer enormt mycket bättre: Godhet är roten till det som kan köpas för pengar, men också till andra värden.

Hade svårligen kunnat säga det bättre själv!