Bakom vetenskapen vilar tron

Låt höra din förklaring.

Säg inte att min herre är Popperian! Sådana trodde jag inte heller fanns längre.

Du kan börja med att förklara varför du anser att Popper har rätt gällande sannolikhetsförklaringar. Du verkar bära en del av Poppers bagage själv.

Carl Svanberg skriver bra på sin blogg:

Humes “empiriska” meningsteori satte stopp för alla möjligheter att besvara grundläggande metafysiska frågor. Enligt Hume var allt som vi inte kunde verifiera genom direkt erfarenhet rent nonsens. Så eftersom vi inte kan “se” kausalitet (allt vi ser är “händelser i följd”), är det “nonsens”. Eftersom vi inte kan “se” ett “jag” när vi ägnar oss åt introspektion (allt vi ser är “förnimmelseknippor”), så det är “nonsens”. Vi kan inte se en “yttervärld” (allt vi ser är vår “erfarenhet”), om vi med det menar en värld bortom vår erfarenhet, så även detta är “nonsens”. Etc. Vi kan och behöver visserligen inte utesluta att dessa saker finns, säger Hume. I synnerhet inte när det kommer till våra vardagliga liv, då vi måste förlita oss på dessa saker. Men vi kan, enligt Hume, inte säga att vi har några rationella skäl att tro på dessa saker heller. (Att vi ändå envisas med att gå runt och tror på dem beror står endast att finna i inbillningen och vanans makt.)

Då som nu insåg många att Humes filosofi utgjorde en attack mot förnuftet. Och i den mån man tog den på allvar, skulle den göra naturvetenskapen omöjlig. Kant sade att han ville rädda naturvetenskapen från Hume. Olyckligtvis bestod Kants “svar” till Hume att göra världen, som vi erfar, kausalt ordnad genom att förklara kausaliteten som en subjektiv skapelse hos det mänskliga medvetandet. Men, betonade Kant om och om igen, vi erfar bara världen som den “framträder” för oss (”fenomenvärlden”), inte världen som den “egentligen” är (”noumenalvärlden”). Världen som den “egentligen” är, är något för oss helt ovetbart. Ser vi till världen som den “framträder” för oss, har vi inga skäl att tro på Gud, men vem kan utesluta att Gud existerar i världen så som den “egentligen” är? Denna värld är ju trots allt principiellt ovetbar.

Resultatet av Hume och Kants filosofi är människor som säger: “Hur vet du att solen går upp imorgon? Bevisa det!”, eller: “Hur vet du att det inte finns en Gud? Vi kan ju trots allt bara veta världen så som den framträder för oss”. Eller, i en mer “modern” kontext: “Hur vet du att attacken mot World Trade Center inte utfördes av George Bush? Bevisa det om du kan!”, eller: “Hur vet du att de påstådda ‘offren’ för terrorattackerna den 11 september 2001, inte var inblandade i konspirationen? Kan du bevisa det?”

Humes filosofi rationaliserar grundlöst tvivel som, enligt agnostiker, måste ska tas på allvar. Kants filosofi rationaliserar grundlösa spekulationer som, enligt agnostiker, måste tas på allvar. Tillsammans ger Hume och Kants filosofi agnostiker en rationalisering för att jämställa det bevisade med det grundlösa.

http://svanberg.wordpress.com/2008/09/25/en-epistemologisk-skandal/

Ni objektivister lider av sjukdomen att inte förstå bevis, ni tror att ni har bevisat massa saker som ni i själva verket inte har gjort. Det är därför ingen tar er på allvar. Hume's problem är extremt svårlösta och det tjänar väldigt lite till att låtsas ha löst dom.

Jag instämmer till fullo.

Man kan anse att tvivel över kausala krafter är hur dumt som helst, men tron på att de existerar är ändå inte vetenskaplig om man inte kan bevisa dess riktighet med hänvisning till observation. Alltså vilar vetenskapen på icke-vetenskapliga antaganden.

Tror du att du vinner en debatt genom att tillskriva meningsmotståndare ett sjukdomstillstånd? Skärp till dig för helvete.

Svanbergs inlägg var förresten utmärkt! Håller med till fullo.

De rena (eller kanske snarare orena?) personangreppen undanbedes såklart, här såväl som alltid annars.

Vi är nog ganska överens, men det hela beror lite på vilken syn på vetenskap du anammar. Den vetenskapliga realisten skulle slänga in ett argument som hänvisar till 'inferens till den bästa förklaringen' och påstå att detta är tämligen vanligt och vettigt sätt att göra saker på inom vetenskapen. Huruvida man kan ta sig den friheten eller inte är en öppen fråga idag.

En annan tro inom vetenskapen är ju tilliten till att tidigare vetenskap är något man kan med säkerhet basera annan vetenskap på. Till exempel brukar man inte ifrågasätta att 1+1=2 när man håller på med 2^x
eller att vatten är H2O när man testar simmares stresstålighet under extrema förhållanden.

Vetenskap är väldigt aristotelianskt på det viset,
definierar sig själv som sig själv.

Nej, jag är biolog, och Poppers största svaghet var att han trodde att all naturvetenskap funkar som fysik, när det i själva verket bara är fysik (och möjligen viss kemi) som funkar som fysik. Naturligtvis finns det ingen naturvetenskapsman som går omkring och falsifierar hela dagarna.

Likafullt bevisar naturvetenskapsmän ingenting. Bevis är ett rent matematiskt begrepp - eller möjligen ett juridiskt. I naturvetenskap har det ingen plats. Vad vi mestadels ägnar tiden åt är att bygga modeller, och validera dem genom att jämföra de prediktioner som han härledas ur modellerna med observationer av verkligheten.

I dessa modeller ingår det en massa kausalitet. Biologin laborerar till och med obesvärat med olika former av kausalitet som samtidigt kan verka. Alla biologiska fenomen förutsätts ha en mekanistisk kausalitet som svarar på frågan "Hur?" och en evolutionär kausalitet som svarar på frågan "Varför?" (I meningen "Hur har detta fenomen selekterats fram?").

Men det är alltså inte kausalitet som vi tror oss kunna bevisa, utan kausalitet som arbetshypotes i våra modeller.

Jag har ingenting att invända emot. Vi är nog inte oeniga.