Rationalitet och logocentrism

Du måste dra slutsatsen av dina egna resonemang. Att definiera allting som rationalitet gör enbart att termen blir meningslös och säger ingenting om någonting.

--------------------------------------------------------------

Vad innebär det att tänka och handla rationellt? Stora framsteg inom slutledningsteori alldeles i slutet av förra årtusendet gör att en modell av rationalitet som idealiserat sunt förnuft blir möjlig.

Idén om sunt förnuft är en av de svåraste idéerna att automatisera, att göra en programmerbar modell (en maskin) av. I själva verket blir vi ständigt påminda om det kloka i att använda alla former av automatiserat beslutstöd med sunt förnuft och inte med blind tilltro, annars kan det gå riktigt galet. Detta är i själva verket ett av de bästa exemplen på just sunt förnuft.

Varför pratar vi så mycket om sunt förnuft? Är inte en rationell varelse en som följer logikens lagar även om de råkar strida mot sunt förnuft? Den deduktiva logiken är förvisso en del i rationalitetsbegreppet. Men bara som ett gränsfall. Vi behöver framförallt en utvidgning av denna som vi kan kalla normativ logik, alternativt idealiserat sunt förnuft.

Den deduktiva logiken härör i sin helhet ytterst från två slutledningsregler:

1. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att A är sant sluta sig till att B är sant.

2. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att B är osant sluta sig till att A är osant.

Sedan länge finns en fungerande programmerbar modell, Booleansk algebra, som täcker in hela fältet av kombinationer och upprepningar av dessa regler i en formell syntax. Lägg märke till att i en maskin som fungerar enligt denna syntax så orsakar "icke-B" "icke-A" (enligt sats 2), men detta är inget förhållande som en maskin som uppvisar sunt förnuft skulle tillskriva naturliga förhållanden i sin omgivning.

Om A i maskinens omgivning är den fysiska orsaken till B, så är det naturligtvis inte därmed troligt att frånvaron av B skulle orsaka frånvaron av A!

En autonom robot som har att klara sig på egen hand i verkligheten behöver alltså ha betydligt fler verktyg än deduktiv logik till hands. Till att börja med behöver den en normativ logik bara för att klara de flesta förekommande situationer där man behöver dra troliga slutsatser av i deduktiv mening otillräcklig information.

Vi behöver en fungerande programmerbar modell för åtminstone tre former av slutledningar som vi dagligen gör med sunda förnuftet:

1. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att B är sant sluta sig till att A är mer sannolikt.

2. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att A är osant sluta sig till att B är mindre sannolikt.

3. Om det är så att när A är sant så är B mer sannolikt, så kan man av att B är sant sluta sig till att A är mer sannolikt.

Vilka grundanspråk bör vi ställa på en modell för ett idealiserat sunt förnuft?

Man kan som bekant inte jämföra äpplen med päron, såvida man inte jämför dem efter en gemensam skala, t ex deras vikt. Ju mer vi lär oss hur saker och ting hänger ihop, ju fler saker kan vi faktiskt jämföra efter en gemensam skala. Som en första idealisering av det sunda förnuftet skall vi anta att allt kan bedömas efter sin rimlighetsgrad och därmed jämföras med avseende på rimlighet.

De associativa och kommutativa reglerna i Booleansk algebra leder emellertid till att om vi vill kunna göra jämförelser av typen "hur rimligt är A givet C" i förhållande till "B givet C" så måste vi kunna åsätta förhållandet ett numeriskt värde, annars blir sådana jämförelser i förlängningen motsägande.

Vi vill också kunna ange rimlighetsgraden på en kontinuerlig skala så att bara en anings högre grad av rimlighet hos ett påstående inte ger mer än en anings större sannolikhet för att påståendet skulle vara sant.

Sammantaget leder dessa första idealiseringar fram till att vi inte bara kan använda Booleansk algebra utan även hela den matematiska analysen i vår utvidgade logik.

Den deduktiva logikens första slutledningsregel:

1. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att A är sant sluta sig till att B är sant.

kan vi i vårt vidgade perspektiv uttrycka så att
sannolikheten för att B är sant givet A gränsar till 1 givet summan av alla våra erfarenheter C.

Den andra slutledningsregeln i deduktiv logik:

2. Om det är så att när A är sant så är B sant, så kan man av att B är osant sluta sig till att A är osant.

kan vi på motsvarande sätt uttrycka så att
sannolikheten för att A är sant givet icke-B gränsar till 0 givet summan av alla våra erfarenheter C.

Dessa gränsfall, där något antingen är helt rimligt eller fullständigt orimligt, härör från något som kallas produkt- och summareglerna, som i sin tur leder till Bayes teorem, som är det mest kraftfulla verktyget för den normativa logiken i den meningen att det uttömmande säger vilka sannolikheter man bör räkna med givet viss information.

Bayes teorem, som bland annat garanterar att alla rationella sätt att nå en slutledning på ger samma resultat (vilket inte hindrar rationella konflikter beroende på olika utgångspunkter!) återkommer vi till i nästa artikel i serien.

Vi måste kunna lita på vårt idealiserade sunda förnuft. Därför har vi också två grundanspråk på dess "användargränsnitt".

1. En idealiserad modell måste ta med alla tidigare erfarenheter som är relevanta för ett nytt problem, och inte av ideologiska eller andra skäl bortse från viss erfarenhet.

2. Samma kunskap måste i alla situationer tillmätas samma sannolikhet, dvs en rationellt handlande enhet måste i sina relationer till omvärlden bete sig konsekvent.

( jag saxade texten från : http://w1.859.telia.com/~u85902906/vetande19.htm )

----

Detta leder till sannolikhetsaxiomen vilka vi bör följa för att betraktas som rationella.

Jag börjar med att be om ursäkt för min dogmatiska ton tidigare, det var inte alls speciellt bra för en diskussion.

Jag håller med att rationalitet förlorar sin mening om allt är rationellt. Men om rationalitet finns från ett subjektivt perspektiv så blir det Den Andre som är irrationell, och då är inte allt rationellt. Man kan säga att allt rationellt sett ifrån subjektets perspektiv, och att vissa saker är rationella även för Den Andre, men att enbart Den Andre kan vara irrationell. Logiskt kan man kanske tala om satsen "Irrationalitet gäller om och endast om det berör Den Andre".

Sannolikhet gäller vid induktion också, men där spelar kontexten en större roll. Så rationalitet kan bara ses genom deduktion?

Saxad text från http://w1.859.telia.com/~u85902906/vetande20.htm:
Eller har jag missförstått något nu? Jag är inte så insatt i sannolikhetsaxiomen. Annars låter det som att det skulle vara tvärtom, att sannolikhetsaxiomen behandlar induktivitet, enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Sannolikhetsaxiom

Med andra ord: Allt en individ gör definieras som rationellt ur hans synvinkel, och huruvida andra är rationella ur hans synvinkel beror på huruvida deras sätt att agera/tänka sammanfaller med hans sätt. Vad vinner vi på detta? Det du säger är i princip att individer har egna unika system för vad som är rationellt och att det inte går att finna ett universalt system? Jag ser inte riktigt varför, det finns många egenskaper som förefaller mer självklara än andra, varför utesluta möjligheten att det finns något som unikt är bättre än alla alternativ?


Det har ju samma strukturer även om rationalitet kräver lite mer, induktion kan du klara av enbart med sannolikhet medan rationalitet även implicerar någon form av system för beslut också.


Rationellt tänkande använder ofta induktion, så axiomen är nödvändiga men inte tillräckliga för rationalitet.

Det ger ett annat sätt att analysera rationalitet som ett eget studieobjekt. Man kan finna olika mönster av rationalitet som skiljer sig från individer (psykologi) och grupper (kulturer). Man kan finna en struktur av rationalitet, som förändras över tid, och som är situationsbaserad, kontextbunden. Det ger också möjligheten att dekonstruera rationalitet, såsom den uttrycks inom media och akademiska diskurser. Då kan man välja mer fritt, släppa förutfattade meningar och lättare ifrågasätta auktoriteter.

Beslutsfattning är spännande, även om jag inte tittat så mycket på det. Policy och Governance till exempel, antar väl någon form av rationalitet eftersom dom behandlar beslut. Och då blir jag lite inspirerad av Forum-tråden här bredvid, kan man säga att gruppers beslut är mer eller mindre rationella än vad individers beslut är? Eller kan man aldrig jämföra olika beslut för olika frågor, är det enbart en avvägning mellan tanke och utkomst av handling?

Bedöms graden av rationalitet efter handlingen utförts så blir det också en form av objektifiering av sitt Själv till Den Andre. Det är inte alltid säkert att A ger B, man kan inte veta att man dör av att hoppa från en bro förrän man provat. Hmm, dåligt exempel, jaja...


edit:
Man brukar säga att kvinnor är mer irrationella än vad män är.
Hur ska man tolka det egentligen?

Det du beskriver är relativism och ditt resonemang är typiskt inom post-modernistiska kretsar. Det är en form av feltänk som menar att om vi har tydliga kriterier för någonting, då kommer människor bli "diskriminerade" i en eller annan form. Om vi exempelvis antar en universal definition av rationalitet baserad på bland annat sannolikhetsaxiomen, då kommer känslomänniskorna att bli en utsatt grupp då dessa har svårt att leva upp till kraven. Det skapar ett A och ett B lag i samhället. För ökad tolerans mellan människor vill man därför släppa på kraven och göra allting relativt, då kan ingen döma någon annan. Problemet jag ser med detta är att istället för döma människor på (äkta) rationella grunder får du istället enbart en form av känslomässiga värderingar där den stora pöbeln istället styr efter känslor. Jag tror inte detta leder ett bättre samhälle i någon mån.

Sen ser jag inte hur du kan ifrågasätta auktoriteter enklare, auktoriteterna har handlar helt rationellt utifrån sina egna ögon och du kan enbart säga att de har agerar irrationellt utifrån ditt perspektiv. Det blir lite som att säga att din granne tycker om päron medan du tycker det är äckligt. Det enda som sker är att du reducerar allting till våldsmakt, det finns ingen intellektuell standard kvar utan den starke bestämmer över den svage.


Inte generellt, men du får lite ny problematik om du studerar det på gruppnivå, det finns diverse paradoxer inom detta som ställer till det lite för rationella beslut som involverar flera beslutsfattare.

Svårt att se exakt vad du avser, du får förtydliga dig lite.



Nej, ett beslut kan ha varit helt rationellt även om det ledde till katastrofala konsekvenser. Det kanske var sannolikhet 0.000000000000000000001 att fusionreaktorn skulle förinta halva europa, men man kanske helt enkelt hade otur. De vägda förväntade konsekvenserna kanske övervägde stort i förmån för att sätta igång reaktorn, men man hade oflax och den exploderade istället för att ge energi till många människor.



Enligt din version av rationalitet blir tolkningen att personen som sagt detta haft den personliga åsikten att det är fallet, medan någon annan kan ha en helt annan åsikt.

Enligt mina kriterier blir det en empirisk fråga, man får jämföra män och kvinnor och se hur det ligger till.

Vill inte stövla in i er diskussion, men jag måste bara flika in och fråga omkring din beskrivning av postmodernismen...


Var i hela världen har du fått den här idén ifrån? Har du läst den någonstans? Postmoderna tänkare är självklart inte ute efter att skapa strukturlöshet, till förmån för de mindre intellektuellt bemedlade - ett påstående som jag måste säga är bland det märkligaste jag har hört på länge...

Det är väl kanske inte beskrivningen postmodernister själv skulle använda, men på vilket sätt menar du att den skulle vara fel? Är det inte exakt detta som är konsekvenserna av den? Ta en titt på feminismen som exempel.

I Alan Sokals berömda artikel (http://www.ideayayinevi.com/okumalar/sokal/sokal_i.htm) finner man följande citat av en genusteoretiker:

... in order to be revolutionary, feminist theory cannot claim to describe what exists, or, ‘‘natural facts.’’ Rather, feminist theories should be political tools, strategies for overcoming oppression in specific concrete situations. The goal, then, of feminist theory, should be to develop strategic theories — not true theories, not false theories, but strategic theories.80



Som jag ser det vittnar citatet om en vetenskapsteoretisk och moralisk katastrof! Vilka objektiva kriterier kan till exempel en diktator dömas efter?

En inledande anmärkning: Feminismen är inte till sin natur postmodern. Det finns flera postmoderna inslag i de postkoloniala teorierna och i queerteori, men jag vill ändå (välmenande) föreslå att du inte behandlar feminismen som en oreducerbar helhet.

Man måste alltid skilja mellan teori och det mottagande eller den tillämpning teorin får. Att Nazisterna använde sig av Nietzsche gör inte Nietzsche till nazist. Alltså: även om många skulle använda sig av postmodern teori som du beskriver ovan kan det fortfarande inte ligga teoretikerna själva till last. En teori måste därför kritiseras utifrån teorin själv för att kritiken ska kallas effektiv och avskalad från eventuella störningar som kan påverka analysen. Jag förmodar att du som reduktionalistiskt orienterad tänkare bör vara benägen att hålla med om det.

Därmed inte sagt att man inte kan ägna sig åt politiskt orienterad analys också. Men då måste det naturligtvis gälla att det analyserade samhällstillståndet eller fenomenet betraktas som en entitet och (i det här fallet) postmodernismen som en annan.

Tack, precis sådant jag syftade på.

Jag avser huvudströmningen, är väl medveten om svårigheterna att tydligt avgränsa feminismen.


Kan du nämna enligt dig tre centrala tänkare och lite snabbt deras syn på det aspekter jag tog upp, har de helt andra ståndpunkter då ger jag dig rätt. Jag har ingen direkt prestige investerad i detta så jag erkänner gärna om jag har fel.

Ok, men vad är huvudströmningen? Radikalfeminism? Liberalfeminism? Huvudströmning räknat efter aktiva, ideologiskt övertygade, efter publicerade akademiska artiklar eller efter politisk genomslagskraft (hur den nu mäts)? Jag tror till exempel att den i särklass vanligaste feminismen är vanlig liberalfeminism, alltså "alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön". Det är inte en särskilt postmodern tanke.


Foucault - Diskursen genererar sitt eget objekt. När humanvetenskaperna vänder blicken mot människan så skapar de mer och mer människa genom diskussionen själv. Galenskapen "uppkom" först när folk började låsas in och analyseras för sina konstiga beteenden, sexualiteten i alla dess former blev ett begrepp först på 1800-talet. Ingen uppdelning kan ta plats utanför den rådande diskursen, och måste alltid själv vara diskursiv. Därför måste en uppdelning mellan rationell och emotionell ses som ett resultat av en tidsanda och en idétradition, inte som ett transcendent faktum.

Derrida - Varje försök att analysera ett system måste ske inom ramen för ett annat system. Strukturen är oundviklig, vi kan inte ställa oss utanför den som till exempel Levì-Strauss försökte göra. Eftersom vi inte kan utröna vår egen position i strukturen kan vi inte heller på ett tillförlitligt sätt förläna andra några fasta positioner. Vare sig det gäller längs en axel av emotionell/rationell eller en axel av emotionell/känslokall eller rationell/imbecill så är det bara punkter vars inneboende innebörd inte kan tolkas.

Skulle vilja skriva om Deleuze som en tredje tänkare, men är för dåligt påläst. Återkommer gärna senare. Vad jag vill få fram är att det i postmodernismens nedbrytande av den "konventionella" rationaliteten inte finns någon dold agenda, utan dekonstruktionen kommer från en upplevd epistemologisk nödvändighet att genomskåda tänkandets skenbara transparens; därför rör det sig om teoretisk kunskapsfilosofi, inget annat.