Citat:
Ursprungligen postat av
donnamanlove
Nej, det är det verkligen inte. Det låter som vilken självupptagen människa som helst. Eller som ett barn, vilka sällan ser saker ifrån ett annat perspektiv än sitt eget. Schizoaffektivt syndrom är en psykossjukdom och en form av schizofreni och har inget som helst med barnslighet att göra.
Öhm. Det torde bero på personligheten även? Min storebror är Schitzofren. Han håller kontakt i omgångar, mestadels hör jag aldrig av honom. Jag har träffat honom två gånger på över sex år trots att han bor nära mej. Jag kan inte mycket om sjukdomen, jag har bara sett och försökt förstå mej på honom. Han talar aldrig om sin sjukdom, han är väldigt paranoid och har anklagat mej flertal gånger för att tagit hans husnycklar och liknande. Han fotar sej själv och postar på Facebook dagligen, alltid med skumma statusrader. Jag lånade ut min hund till honom av den enkla anledning att han älskar djur när han var yngre och mådde bättre, i tron om att hunden skulle få honom att må bättre igen. Han äter utskrivna tabletter, vet inte vilka men förmodligen starka mediciner. Sanningen är dock, att jag väljer min bror framför min hund varje dag. Det kanske låter märkligt. Men min storebror, som jag har sett upp till i hela mitt liv, är isolerad, utan vänner, jobb, flickvän och familj. Han har ingen eller inget. Förutom internet och diverse spel. Han är sjukpensionär och har all tid i världen till ett djur. Tyvärr lämnade han tillbaka min hund inom en vecka, trots en bra start då de trivdes väldigt bra tillsammans, gick långa promenader, sov tillsammans osv. Han inbillade sej nämligen att min hund försökte para sej med honom. Min hund har aldrig juckat på någon under de åtta år jag haft honom. Inte ens på andra hanhundar eller tikar. Han började tala illa om min hund till mej vilket gjorde att jag tappade humöret och jag har inte hört av honom förutom när han vill låna pengar sedan dess.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Jag antar att jag vill säga att jag ser många drag i Berny som i min bror. men min bror är ingen missbrukare, han är inte social, han går inte på krogen eller klubbar. Men som familjemedlem, att leva med hur jävla skum personen är. En person man kände och älskade, som man inte ens känner ingen längre. Det är tungt. Jag anser att min bror är jävligt barnslig, han fotar sej själv utan tröja, med olika vapen, i olika vinklar, med pussmun osv. Det är pinsamt. Och jag skäms över en person jag tidigare såg upp till.