Skvaller om Berny Pålsson?

[quote=GenesisP]Hej Berny,
kul att du hittade hit.

Jag har några frågor.

- Jag undrar över dina diagnoser, hur de kan ändras så radikalt genom åren? Och hur det kommer sig att du haft ett tiotal? Om du är autistisk, har du ju varit det ända sedan du var liten, varför hittade man inga tecken på det när du först kom i kontakt med psykiatrin? Då var det ju Borderline som gällde. Och för mig är Borderline och autism varandras raka motsatser.


Jag väljer att svara på denna fråga allena först och främst.
Först och främst så kom jag inom psykiatrin när jag var fem år gammal. Nu ger jag dig en glimt. Det var dagis som alarmerade. Jag slet av mitt hår, jag talade inte och i långa perioder led jag av något som kallas för selektiv mutism (vilket jag har gjort i perioder i hela mitt liv). Jag dödade mina leksaker och visste inte hur man lekte med andra barn. Jag slog andra barn, var våldsam mot mig själv, ryckte hår, slog mig mig själv osv. Man fick ingen kontakt med mig. Du uttalar dig som att du vet med säkerhet när jag kom i kontakt med psykiatrin. Men när jag var fem år gammal var det år 1988 och man visste inte lika mycket om autism och man undersökte mig mest för att jag man misstänkte grova trauman samt övergrepp. Jag fick ändå misstankar om autism men ingen gick vidare med detta då det måste godkännas av vårdnadshavare osv.
Jag har sedan varit inom psykiatrin långt innan jag var femton år, men då hamnade jag inom slutenvården, förstår du? Först kom jag till ett utredningshem som inte kunde utreda mig eftersom jag var för traumatiserad så dom skickade mig till Västerängskliniken för barn med grova psykiska störningar. Jag fick fick två diagnoser och en av dom har jag valt att aldrig gå ut med eftersom det finns så mycket fördomar om denna diagnos. Jag ska ändå sakligt redogöra för hur jag fick min bordelinediagnos första gången-dom sa troligen bordeline med psykos men dom grundade det på mitt självskadebeteende (som många autiskta människor uppvisar och som jag dessutom har fått inlärt från Verket. Det var direkt okunskap. Dom satte alltså inte den defintivit på mig. Dom skrev i mina papper att jag dissociativ problematik snarare än borderline. Nu finns det så mycket fördomar och få vet vad disscoiation är, det ingår i PTSD och är kan vara allt från dissociativ syndrom till DID. Jag ville inte gå ut med detta. Och borderline skrev dom alltid med ett stort frågetecken efter. Dom hänvisade till dissociativ problematik med psykos och ptsd. När jag skrev Vingklippt ängel så hade jag större integriet än vad någon kanske trodde.

Vad gäller mitt självskadebeteende så är det inte impulsivt och det är så extremt att det inte är borderline. En människa med borderline uppvisar sällan ett så extremt självskadebeteende som jag har gjort, mitt var också mer sterotypt och rituellt. Mer autistiskt och också ett inlärt hjärntvätt i kombination.
Många har uppfattat mina autistiska drag, men många har blivit lurade av min språkliga förmåga- just språket är mitt specialintresse. Sedan har jag så många sjukdomar som går in i varandra- min ADHD förvillar autismen och PTSD och psykoserna och allt detta kan göra att en läkare har svårt att urskilja vad som är vad.

Jag uppvisade en del symtom som kunde tolkas som borderline. Men detta var min ADHD. Mitt missbruk och min ålder. Jag har inte det minsta borderline och har aldrig haft. PTSD kan ha en del drag som påminner om borderline möjligen men en läkare som tar sig tid att tala med mig ser genast skillnaden.

hej berny! trevligt att du är här och svarar på frågor

har alltid undrat; aron som du skriver om i första boken, finns han på riktigt? eller var det en 'påhittad' karaktär för att skapa någon slags god människa i historien så att det inte bara var tråkigheter i boken?

och om det är en riktig karaktär, vet han om själv att det är han i boken och vad tyckte han om det när den blev publicerad? tyckte alltid att relationen mellan er beskrevs så gulligt, han verkade så snäll och omtänksam! tänk om alla kunde vara så. gillade hela 'uppkallar en stjärna på min stjärnhimmel efter honom' eller vad det var.. aw!

ha det bra, kram

Jag befann mig inom psykatrin under hela mitt liv.

- Extremt självskadebeteende
- Ospecificerad ätstörningar, inte anorexia nervosa.
- Anorexia!!!
- Borderline personlighetsstörning med psykosgenonbrott.
- Schizofreni (både ospec och paranoid)
- Bipolär sjukdom !!!!
- PTSD
- Pyromanidrag.!!!!!!!!!!
- Dissociativa symptom på olika grad
- Egentlig depression, med ECT-behandling osv osv

Dom flesta diagnoserna har någon grund. Men det är vansinnigt att dom slänger på mig diagnoser utan att ha utrett mig. Jag har tex aldrig varit bipolär och blev ändå tvångsmeds med lithium under lång tid. Nästa läkare sa att jag hade anorexia och det har jag inte men ja, jag har ätstörningar eftersom jag inte har hungerkänslor men det beror snarare i så fall på en sorts förträngning av min kroppförnimmelse. Jag känner heller inte köld eller smärta. Jag fick veta att jag inte har borderline utan schizofreni men jag har inte bara schizofreni och man medicinerade mig bara med antipsykotika och trodde allt skulle lösa sig. Många läkare uttalade sig om ADHD men ingen ville göra en utredning och jag slussades fram och tillbaka och vissa fortsatte skriva borderline? och sedan fick jag sexmissbruk och så vidare och så vidare.

Jag skulle genomgå en utredning för ADHD och autism och andra psykiska tester när jag gick på låg/mellanstadiet redan men jag fick inte medverka för mina biologiska föräldrar. Jag fick aldrig gå dit själv eftersom dom var rädda att jag skulle berätta något och dom fick det till att mitt stora problem var att jag hade spindelfobi. Därför genomgick jag aldrig denna undersökning i låg ålder.

När jag var äldre så var jag för traumatiserad och ingen ville behålla mig så jag satt större av delen på dom tyngsta avdelningarna på slutenpsyk. Där kom dom endast fram till att jag var för traumatiserad för att utredas men att jag led av viss dissociativ problematik och var uppenbart traumatiserad, dom satte borderline på mig med psykos och det talades tyst om den dissociativa problematiken. Jag slussades vidare till ett behandlingshem för svårt sjuka ungdomar och det var där jag skrev Vingklippt ängel. Men då hade jag slussats fram och tillbaka så länge (nu har jag kortat ner allting, jag hade varit på så många ställen och avdelningar) och jag skulle ha terapi med en kvinna som grät den dagen jag avbröt terapin. "Jag vet att du har utsatts för grova saker och jag önskar att jag hade kunnat hjälpa dig, vad gjorde jag för fel?". Jag minns att jag faktiskt gav henne en kram.
Jag skrev Vingklippt ängel på det behandlingshemmet för övrigt. Jag var så traumatiserad att ingen kunde nå fram till mig- dom arbetade mycket utifrån mina övergrepp och inte utifrån borderline, det var inget som trodde att jag hade borderline. Jag hamnade på vuxenpsyk mycket tidigt. Människor visste inte hur dom skulle hantera mig. Jag hanterade den miljön också. Det var inte avdelningar och hem för deprimerade och emotionellt störda flickor jag var på. Det var för grovt störda och socialt belastade ungdomar och psykavdelningar för dom sjukaste. Det var inga lugna ställen.
På västerängskliniken- första gången jag kom in på slutenvård minns jag så tydligt än idag. Min läkare Elisabet från öppenvården som tagit med mig dit följde med mig och jag skrek så mycket att dom fick föra in mig till den avdelning där dom svårast sjuka patienterna satt. Dom som ansågs vara mycket farliga - och som aldrig fick permission. Jag låg i bälte och skrek ett helt dygn.

Men vad skulle dom sätta när dom inte kunde utreda mig?
Jag hamnade inom vuxenpsyk och där finns det i journalerna slarviga diagnoser men ingen läkare utredde mig. Psykolgen som jag träffade under en period har skrivit sina anteckningar som mycket handlar om dissociation och ptsd och psykotiska symtom vid belastning.

Först när jag varit ren under en längre tid efter hemlösheten gick jag igenom ordentliga utredningen vad gäller ADHD/ autismspektrumstörning samt dom andra diagnosrna. Detta bygger inte bara på formulär osv utan på att jag varit under specialistvård dagligen i ett och halvt år av läkare och behandlinsghem som gjort bedömningar och olika tester på mig också.
Samt all dokumentation som finns om mig sedan innan. Hoppas du fått lite mer klarhet i detta nu?

Aron finns på riktigt. Och jag har haft kontakt med honom genom alla år och har det än idag. Senast förra veckan fick jag ett mail från honom. Han var en människa som lyckades nå fram till mig när ingen annan lyckades inom sjukvården. Och han är en som jag alltid kommer att ha ett starkt förtroende, respekt, värme och vänskap. Han är en av två personer inom vården som påverkat mig känslomässigt, intellektuellt och djupgående på många nivåer.

Jag förstår. Amelia är en tjej som behöver mycket stöd. Men hon måste lära sig att hon inte kan kräva stöd av sin omgivning utan måste ta tag i sig själv och förändra sig själv och sitt liv ordentligt precis som vi alla får göra oberoende av bakgrund och problematik. Hur länge den här tjejen orkar stötta A är upp till henne men A måste lära sig att hon måste få stödet inifrån sig själv i första hand och risken är att när den här tjejen inte orkar mer så utsätts hon för A: s hat och vrede och elakheter av olika slag.

Jag måste få reflektera, Berny. Jag blev lite ställd när du skrev att du aldrig har gått ut offentligt med dina dissociativa drag. Kanske inte, men för mig har den delen av dig varit nästan uppenbar genom en del av det du skrivit i dina böcker. Jag minns att jag tänkte "Det låter som DID!" om vissa episoder, men sen tänkte jag iofs inte mer på det. Kanske är det för att jag vet en del om DID - har själv bl.a. kämpat med PTSD - som jag reflekterade som jag gjorde...

Och en, eller snarare två, frågor:
*"Verket"? Då menar du den religiösa organisationen Opus Dei, va? Den lär ju ibland kallas så.
*När du skriver att självskadebeteendet var till en del inlärt i kombination med hjärntvätt, så antar jag att du syftar på att det kan ses som en extrem form av den "späkelse" som ibland förekommer i konservativa kristna kretsar, där man t.ex. plågar och piskar sig själv?

Psykiatrin och sjukvården ansåg att jag var för svår, dom utredde mig inte och slussade runt med mig och förvarade mig. Så fort jag fyllde arton fick jag en bostad och åkte in och ut på psyk när det blev för svårt. Jag anser inte att det finns en fungerande psykiatri nej. Jag var också mycket utsatt då jag inte hade anhöriga som fanns och jag var helt ensam, omringad av främlingar som gång på gång sa att det var dags för mig att packa väskan och bytta avdelning/hem.

Endast vid två tillfällen fick jag komma till jourfamiljer. Jag hade en så svår historia att jag inte togs emot av sådana. Det gick åt helvete vid båda dessa tillfällen och jag får ångest bara jag tänker på vad som inträffade i den enda jourfamiljen. Jag fick ingen utredning- för jag var för svår och ingen ville heller ta ansvar för mitt extrema självskadebeteende som var värre än jag har skrivit öppet om (vilket jag är glad för då hypen kom). Det var svårt för mig att nå fram och ingen gav mig den chansen heller. Jag anser att jag behandlades illa av myndigheterna. Men för mig var det ändå en lättnad att vara inom psyk- det var en biljett ifrån det jag kom ifrån. Lättnad är fel ord, men det var ett bättre alternativ av två dåliga. Jag önskar dock att dom inte hade slussat runt mig på det sättet utan placerat mig på ett hem och gått in för att ge mig någon form av trygghet och stabilitet.

Men för alla är det nog inte uppenbart. Och vad jag menar är att jag aldrig någonsin gått ut och sagt någonstans att jag har denna problematik. Aldrig någonsin någonstans. Det finns så mycket jag aldrig har sagt ett ljud om offentligt, det här är en av dom sakerna.
Nu är det ju som så att jag är starkare idag och klarar av att diskutera detta och är beredd på att bli ifrågasatt och bryr mig inte. Dissociation är något som få har särskilt stor kunskap om det är inget konstigt eller speciellt dramatiskt med det. Det är ett briljant försvar av ett traumatiserat psyke.

Vilka episoder tänker du på nu, om du minns det?

Ja precis. Förlåt. Verket är Opus dei. Jag råkade kalla det för namnet som vi som var medlemmar benämnde rörelsen med för namn. Guds verk. Verket.
Vad jag menade var att jag fick lära mig som barn att skada mig själv på olika sätt. Allt från att droppa varm stearin på mig själv som den heliga Birgitta till att piska mig själv, till fasta, till att böja knä och resa mig upp och böja knä och resa mig upp på riskorn på marmorgolv i timmar. Det gör väldigt ont. Jag fick även bränna mig själv och sova på golv och inte sova alls och offra allt det som jag tyckte om och njöt av. Jag blev isolerad och jag bar cilcebandet.
Att offra blod ansågs vara en dygd, alltså att skära sig. Läran var bland annat att behärska smärta och sin egen rädsla och ta kontroll över kroppen och vara större än den. Detta var en mycket liten del av ett stort sammanhang.
Nu har jag berättat en del om det jag fick lära mig inom Opus dei. Några små, små glimtar så att ni skall förstå att mitt självskadebeteende är till största del inlärt och en hjärntvättsprocess men också ett stört beroende som jag hade svårt att bryta. När jag började höra röster så uppmanade dom mig att skära, skada mig själv och satte upp hårda regler som jag inte fick bryta- men det var som ett eko av Opus dei. Läser man Vingklippt ängel och läser vad mina demoner säger till mig.....

När Vingklippt ängel fick den effekten på mina läsare som den hade, en epidemi av unga tjejer som tog efter mig och läste Vingklippt som en "bibel" så var jag sjuk av hur den tolkades. Kan ni förstå min känsla? Det var som om Opus dei genom mig förde vidare sitt budskap om att Smärta är av godo och skapade en ny bibel.
Och jag kände samtidigt ett raseri mot alla som inte förstod att dom skadade sig själva FRIVILLIGT. Förstår ni lite hur jag menar?

Jag minns inte på rak arm. Men jag har just (idag, faktiskt) börjat läsa om böckerna, så jag återkommer gärna!

Ja, detta bringade lite klarhet i det hela. Jag vill också säga att jag vet ju självklart inte när du kom i kontakt med psykiatrin, vad jag menade var att när du blev så gammal att du kunde beskriva ditt mående med egna ord, det kan man ju knappast när man är fem. Det är det jag menar med att din Borderline-diagnos är lite märklig.

Jag har några andra saker som jag undrar över.

- Är det sant att pappan till Amelias barn var en torsk?

- Hur gick det till när du och Jonas bröt upp en gång för alla? Hotade han dig efteråt? Det har skrivits i tråden innan att han fick gömma sig i en stuga utan telefon för att du hade hotat honom och hans familj, är det sant?

Jag börjar direkt tänka på det här med att Berny och Bernadette var två olika personer. Att Berny hade minnesluckor på flera timmar då hon inte minns vad hon gjort men hon hade ändå varit medveten som Bernadette. Berny hittade handskrivna brev från Bernadette. Jag skulle iaf vilja påstå att det är typiska tecken på DID.

Sen funderar jag lite kring det här med "spädbarns död". "En halvtimme eller ett halvår och kodordet är spädbarnsdöd" och ingen fattade vad du menade, vill du berätta vad du menade med det Berny? Som personen svarade så förstår man ju orden men inte sammanhanget.

Fast jag menar inte bara att min dissociativa problematik är uppbyggd kring just detta med Berny och Bernadette som är så övertydligt. Jag har inte skrivit mycket om detta med dissociationerna egentligen och inte om hur det upplevs osv.
Jag föddes ju med två namn. Berny är inget namn som jag har hittat på själv. Det inte taget. Jag har alltså kallats för två olika namn under hela min barndom sedan jag föddes. Bernadette är ett mycket känsligt ämne för mig.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186428071

http://www.catholica.se/Visa_detaljer.asp?BokID=11

Detta ha två olika namn känns mycket extremt. Jag hade alltså inte ett namn och ett smeknamn- utan två namn. BOKSTAVLIGEN. Och namnet Bernadette var heligt. Och Berny oheligt.

Så för mig var det naturligt att jag när jag dissocierade att det blev så övertydligt för mig att dissociera mellan dom två olika "namnen", det är ju inte alla som dissocierar som gör det så övertydligt. Det finns mycket att säga om det här. Jag ville bara kort förklara om mina namn eftersom du förde dom på tal.

Vad gäller detta som du citerar från boken så vill jag inte kommentera det.