Gamla genitivuttryck?

"till sjöss" = ~ bli sjöns
"till bords" = ~ bli bordets

"till mods" = Betyder mods här humörets?
"till lags" = ?

Varifrån kommer dessa uttryck? Är det fornnordiska? Uppenbarligen finns ju dessa och antagligen fler i de flestas ordförråd.

I fornsvenskan var det helt enkelt så att prepositionen »till« styrde genitiv.
Här är en källa i högen (*):

Genitiven användes då som nu först och främst till att uttrycka ägande, men i fsv. var den även ett gramatiskt kasus precis som ackusativ och dativ, och efter prepositioner kunde substantiv böjas till genitiv såväl som till ackusativ eller dativ. Till styrde just genitiv, så till en skog på fsv. hette til skoghs. Därav kommer s:et i uttryck som till bords, till sjöss, till kungs och till livs.
I fsv. hade alla genitiver dock inte ändelsen -s. Feminina substantiv som slutade på -a hade en genitiv på -u eller -o. Ordet sala 'försäljning' hette alltså salu i genitiv, som t.ex. efter ett till, som i till salu
Även innan 'innanför' och utan 'utanför', vilka sedan byttes ut mot inom och utom, styrde genitiv. 'Utanför landet' heter därför idag utomlands och 'innanför skäret' inomskärs.

I samband med andra genitiver tycker jag att »sjöss« sticker ut som slarvigt
liknande »ajöss«. SAOB bekräftar att man förr kunde skriva »till sjös«.
Spontant skulle jag gärna se symmetri mellan till bords, till lands och till sjös.

Här är en variant på en gammal ordlek med »till lags«

— Man kan inte göra alla till lax, sa Gud när han skapade sillen.

NEO: Idiom: vara/göra någon till lags = vara någon till belåtenhet

Jämför: Din vilja är min lag. Om jag följer din vilja är jag dig till lags.

---
* Ref http://hem.passagen.se/peter9/rester.html

Jag har funderat på i vilken grad man egentligen kan påstå att denna grammatiska regel fortfarande är vid liv. Det är sent nu och jag förbiser säkert massvis med exempel som motbevisar det jag tänker skriva, men i de flesta fall när det inte handlar om bestämd form, geografiska platser eller personliga pronomen ('det' undantaget) så tycker jag att till styr genitiv.

Inte vid liv, säger jag, eftersom den inte sätter -s på några nya ord. Det är ingen som säger att "Tekken har kommit till konsols".

Den är inte vid liv, snarare är det de gamla formerna som inte har "tappat" sin genitiv sedan prepositioner slutade styra genitiv.

Nej, men det skulle man nog å andra sidan inte ha gjort i det forna Sverige heller.

Däermot har du rätt i att vi exempelvis inte färdas till tågs eller till bils när vi är på resande fot.

Om jag får ta till orda så har vi till råga på allt lite -a ändelser också. Dagen till ära.

Vill man briljera med »kasusarna« så formulerar man sitt bättre-vetande såhär:

— Jaja, så kan det gå! Enom till straffs, androm till varnagels.

Mönstret är inte längre produktivt, säger man, när det inte längre används för
nya ord, annat än skämtsamt.

En hel del genitivkonstruktioner känns helt aktuella: ... att gå någon till mötes ...
Det räcker ju att komma till ett möte som någon annan kallat till.

Man har hammaren till hands, men en spion går främmande makt till handa.
Är det fråga om två genitivformer av hand? Ja, till synes.

Det finns ju många fina former som står till buds och som alltid kan komma till heders. Om man till äventyrs behöver ta sitt förnuft till fånga och inte komma till korta får man allt försöka dra sig något vettigt till minnes eller helt enkelt falla till föga. Men man kan ju knappast vara alla till lags så bäst är nog ändå att ge sig till känna.

Det är upp till ensvars tage man de gamla ord till hjärta sins, ehvad det sedan kunde hjelpa.

Innan väggs dväljes värme.

Nej, mönstret är nog inte generellt produktivt längre någonstans i Sverige. Men det används flitigare i somliga dialekter än i andra. Så åker t ex en riktig västerbottning inte till fjällen. Han far till fjälls.

"Handa" är väl rimligtvis genitiv pluralis?