Gamla genitivuttryck?

Tack ... tänkte inte på det.

En enarmad bandit kan inte gå främmande makt tillhanda, med andra ord.

Varför står inte genitiven i plural när man går till fots, när man går till handa?

Nåja, när man ligger skaföttes så ser det ut som om båda fötterna är i genitiv.
SAOB-redaktionen som har sett det mesta anger både skafotes och skavfötters.

Att tillhandahålla något är väl bildligt att lägga något i famnen på någon. Då tar man ju emot med båda händerna. När man går rör man ju en fot i taget. Gissar bara nu.



Skavfötters är nog mera västsvenskt. Likadant med "bös" (trädamm och liknande). Heter ju "boss" på rikssvenska. Säger någon "boss" i betydelsen "damm" nuförtiden, förresten?

Nej, men vi gör det till fots.

1. Där är man genast inne på rörelsers relativitet. Men visst, i sportgrenen
gång skall i princip alltid en fot vara orörlig i förhållande till underlaget.

2. Av 57 träffar på "boss" i Språkdata-konken GP-04 har en (1) den betydelsen.
I Strindbergs romaner står alla 3 träffarna för grovkornigt damm. Språket har
alltså förändrats till 98 procent eller något ditåt. Versalt Boss leder numera.

http://spraakbanken.gu.se/konk/

Har jag alltid sagt och trott det hette.
Jag e stockholmare fö.
Man borstar av sig allt 'boss' från kläderna efter att ha hoppat i hö på en höskulle.

/VV

Härikring tror jag ingen vet vilken vokal ordet egentligen ska ha. Man använder alla möjliga och omöjliga olika vokaler, ofta samtidigt. Ibland låter det som 'boss'.

Det tror jag inte, varken användande av ordet i sig eller den folketymologiska varianten du anger. (Den ursprungliga formen är skafföttes, och det har inte med skava att göra, utan med adjektivet skack - "sned, vind", men det finns hur många varianter på ordet som helst.)

Grovt damm, alltså. Ja, min åttitreårige far gör det i alla fall.

Vågar man sig på en breddning av ämnet till gamla propositionsuttryck?

I septembernumret av ett veckoblad med rötter i vårt vackra Västergötland
förekommer en interview med frkn Ada A:son Susegård. Där excelleras det i
retro-konstruktioner med den gamla fina prepositionen »å« – den som i mera
riksspråkliga organ skrivs »på«. SR-P1-Språket har lärt oss att »på« egentligen
är en avknoppning av p i »upp å«. Som i »upp å källarbacken har jag en vän«.

Det har kanske diskuterats på andra trådar, men det finns rätt många
sammansättningar där prepositionen »å« finns kvar utan att det känns
arkaiskt. Ord som åtanke / åminnelse är lite högtidliga, men de har knappast det
löjets skimmer som GV:s konstruktioner »ågående« och »en åtår (kaffe)« har.

Vad är det som skiljer det högtidliga från det löjeväckande? Svaret är väl
som vanligt att värderingen sker bakom läsarens öga.

Detta är en kvarleva från forvsvenskan. Prepositionen til styrde genitiv i fornordiskan vilket ger former som till havs, till sjöss, till handa osv. I sg. var ändelsen -s eller -a(r) medan i pl. -a, således former som till fots, till heljar, till handa.

Om man skulle bilda gen. pl. till subst. fot blir det fota och inte *föttes, eftersom omljud inte sker i samband med stamvokalen -a-.

Ett initialt p existerar i regel inte i nordiskan med tre undantag, pall, pung och på. Prepositionen på kommer precis som du säger från "upp å"; en utveckling som finns i samtliga skandinaviska språk, jfr isl. á, eng. on, ty. an, samtliga från germ. *ana.