Om Götarna hade vunnit, Götrige?

Både mängder med isländska berättelser och Beowulfkvädet berättar ju om strider mellan svear och götar. I de isländska beskrivelserna av den skandinaviska geografin så beskrivs ju 'Gautland' som ett grannland till 'Svithiodh' i stället för en del av det. Även äldre romerska käller skiljer ju på svear och övriga skandinaviska stammar.

Hade vi alla kallats götar i dag tror jag snarare att vi bott i Götlann.
Är det så? I namnet Sverige är det extra tydligt att det "svenska" rike har fått vika för det "danska" rige, precis som bakare-bagare.
Det är en väldigt stor skillnad på Danmark och Norge å ena sidan, och Sverige å den andra i det här avseendet.

Jag känner inte till några isländska sagor som handlar om strider mellan olika stammar inom Sverige. Dessa sagor brukar för det mesta handla om norska och danska hjältar och potentater. När "svenskar" förekommer i sagorna spelar de oftast rollen som fiender, ibland som bundsförvanter, eller, som i Ynglingasagan, som förfäder till de norska kungarna. Slaget vid Bråvalla t.ex. beskrivs som en strid mellan danske kung Harald Hildetand och sveakonungen Sigurd Ring.

Beowulfkvädet är tämligen svårtolkat, och det är inte alls klart att det beskriver strider mellan olika stammar i Sverige. Ett tema i denna dikt är hur Sveakungarna Egil, Ottar, Ale och Adils (av Ynglingaätten) omväxlande slåss och sluter förbund med andra mäktiga män i sitt närområde. Enligt dikten blev Ale kung efter att ha mördat sin bror Ottar. Ottars son, Adils, hämnas genom att ta död på Ale och därefter ta makten i riket.

De hade la vatt trivsamt om hela landet hade hetat Gotland med uttal {gôttlann}!
Nuvarande Gotland kunde hetat Gutaland.

Mälardalen/Östergötland var konkurrerande maktcentra och Linköping tävlade med Gamla Uppsala (nuv. stadskärna är som bekant en yngre skapelse) om att få bli sätet för Sveriges ärkestift. Den svenska uradeln (Natt och Dag m.fl. ätter) härstammar i stort sett antingen från Östergötland eller Mälardalen, i långt mindre utsträckning från Västergötland och Småland. Det som gjorde att Mälardalen favoriserades var inte minst kontrollen av bergslagsjärnets och falukopparns utskeppning då trafiken tvingades passera "låset" Stockholm. Stockholm utgjorde inte bara ett praktiskt försvar mot allehanda sjörövare som dittils seglat in i Mälaren utan var även en bra bas för de sjövägar som gällde på den här tiden, med seglatser från Finland, Mälarlandskapens inland m.m. vilka kunde sammanstråla just där. Hade Östergötland fått mer inflytande genom t.ex. ärkestiftets och senare säkerligen ett universitets placerande i Linköping hade huvudstan troligen hamnat i Norrköping så småningom.

Slaget mellan Götar och Svear är alltså sannolikt inget annat än en myt. Men om Götarna kommit att dominera så kunde vårt land idag hetat Gotland, eller Götaland kanske?

Med Göteborg som huvudstad.

Nej, nej, nej! Bakare-bagare är ett av ganska få exempel på försvagning av fornsvenskt k som kan förklaras med danskt inflytande. (Två andra exempel som Hellqvist ger är bägare och koger.)

Men i fallet Sverige gäller det enligt Hellqvist en helt inhemsk försvagning av k i svagtonig ställning, som i någon (fr fsv nokor), taga (fr fsv taka) fattig (fr ä fsv fatoker) etc. Det har ingenting med danska att göra.

Slaget vid Bråvalla beskrivs som en strid mellan daner och östgötar på ena sidan och svear och västgötar på andra sidan.

Det må vara hänt, men huvudkontrahenterna var Harald Hildetand, som enligt sagan tog initiativ till striden eftersom han var 150 år gammal och ville dö som en hjälte, och Sigurd Ring som avgick med segern. Sigurd Ring kan eventuellt (obs! eventuellt) ha varit västgöte om han överhuvudtaget har funnits i verkligheten. Var Bråvalla låg någonstans är det ingen som vet, men det verkar rimligt att anta att platsen låg någonstans i sydvästra Sverige.

Med Hellquist åsyftar du då den etymologiska ordboken? Han noterar där den äldre formen Sverike "svearnas rike", och förklarar sedan att k:et har blivit ett g. Om detta nu är en inhemsk företeelse varför heter det då "Närke" äldre stavning Nerike (emellertid omdiskuterat), Frankrike (danska Frankrig) och Österrike (danska Østrig)?

Vår i särklass vanligaste försvagning av k till g är väl adjektivisering med -lig.
Fornsvenska daghliker -> dagliger -> daglig (i riksspråk), fornsvenska barnsliker
-> barnsliger -> barnslig (i riksspråk).

Hellkquist anger specifikt när en sådan uppmjukning har skett under inflytelse från danskan, och det gör han inte i fallet Sverige - tvärt om ger han under det uppslagsordet andra exempel på inhemsk svensk uppmjukning av svagtonigt k. Ska det vara så svårt att inse att vi har haft åtskilliga fall av uppmjukning av svagtonigt k på fullkomligt inhemsk botten?

Observera vidare att bortfallet av i:et i uttalet dels gör konsonanten mer svagtonig, och dels inte på minsta sätt kan förklaras med dansk påverkan.