Om Götarna hade vunnit, Götrige?

Svearna vann ju som bekant slaget mot Götarna. Det enade riket blev Svearnas rike. Svea rige. Svearige. Sverige.

Men anta att Götarna hade vunnit. Vad hade vårt kand idag då hetat?

Götarnas rike. Göta rige. Götarige. Götrige.

Eller hade ordet utvecklats på något annat sätt? Vad tror damer och herrar språkexperter?

Svea -rige är ju dansk tunga så Götrige borde väl i så fall uttalas med hårt g-ljud och inte j-ljud.

Det finns inga historiska belägg för ett sådant slag. Sveriges tyngdpunkt under den tidiga medeltiden låg ju i götalandskapen, med kungaborg på Visingsö, och två konkurrerande kungaätter, den Erikska och den Sverkerska, från Väster- respektive Östergötland. Götalandskapen var under vår tidigaste (skrivna) historia Sveriges hjärtland, övriga landskap var mer eller mindra löst knutna till riket. Tyngdpunken flyttades gradvis upp till mälarlandskapen då Uppsala blev ärkebiskopssäte och Stockholm mer och mer kom att bli rikets huvudstad.

Jag tror att namnet Sverige härrör från det namn som tyskar och anglosaxare använde för att beteckna ett visst landområde i norden - det som idag skrivs Schweden eller Sweden.

Även om det inte kan bevisas, så borde väl berättelsen om slaget vid Bråvalla vara ett belägg för ett sådant slag? Att det har funnits en uppdelning mellan svear och götar, mellan Svealand och Götaland (Svitjod och Göttjod) är tveklöst. Visst var götalandskapen politiskt betydelsefulla under den tidiga medeltiden, men det går inte att komma ifrån Upplands politiska betydelse genom årtusendena. Jag tycker att västgötaskolan förenklar och förvrider sanningen alldeles för mycket för att dess teorier på något plan skall kunna tas på allvar.

Trodde det var rätt allmänt accepterat att namnet "Sverige" kom från danskan? Har jag haft fel?

De första historiskt kända svenska kungarna (från Erik Segersäll till Emund Olofsson "Slemme") tillhörde den s.k. Munsöätten eller Uppsalaätten och hade sin bas i Mälardalen. Först med Stenkil får vi en kung som (förmodligen) var från Götaland. Men även om kungarna var födda i Götalandskapen och hade sina största egendomar där medförde kungaämbetet ändå innehav av Uppsala öd, det område i Mälardalen som var Uppsalaättens gamla arvegods.

Uppdelningen mellan götar/svear och deras resp. landområden var aldrig så strikt (erikarna och sverkrarna hade exempelvis genom giftemål och arv mark i Svealand liksom i Götaland), inte heller var Svealandskapen perifera landsändar befolkade av dreglande troglodyter som Jan Guillou vill få oss att tro. Uppsala blev exempelvis ärkestift redan 1164 under Karl Sverkerssons regeringstid, alltså bara något decenium efter att borgen vid Näs uppförts på Visingsö.

Det är nog mycket rimligt att namnet "Sverige" kommer från danskan. Det är också närbesläktat med "Sweorice" i det anglosaxiska Beowulfkvädet.

Tillnamnet "Slemme" på kung Emund Olofsson är åtminstone enligt Lauritz Weibull en missuppfattning, som bygger på att kung Emund har sammanblandats med en annan person som burit tillnamnet.

Man ska också komma ihåg att Sveriges första riktiga stad, Sigtuna, låg i Uppland - förmodligen grundad av Erik Segersäll, och i vart fall kraftigt satsad på av Olof Skötkonung, som hade fattat att det var inne med huvudstäder och ville ha en sådan själv. Sigtuna var också mycket tidigt kristnat, vilket också det gör att tanken att civilisationen först kommer till Götaland blir lite mer problematisk, också om man accepterar tanken att ljuset först nådde vårt hedniska och ociviliserade mörker i och med den Heliga och Allmänneliga Kyrkan.

Att det har blivit såpass mycket buller om Götaland också bland en del akademiskt accepterade historiker har med postmodernism och postkolonialism att göra. Den svenska nationalromantiska historieskrivningen ses bland postmodernister som ett a priori ont, som det gäller att till varje pris, och på varje sätt bekämpa. Det betyder bland annat att man måste bekämpa varje tendens till att betrakta det gamla Uppsalakungadömet som en kontinuerlig föregångare till vårt nuvarande Sverige. Det enklaste sättet att åstadkomma detta på är att, som Maja Hagerman, helt fräckt påstå att Sverige grundades i Götaland i början av 11-hundratalet.

I övrigt ska man komma ihåg att det inte finns några som helst belägg för att det någonsin skulle ha funnits ett enat, men självständigt, Götaland. I själva verket förefaller Västergötland och Östergötland ha varit utsatta för rätt olika kulturinflytelser under tiden från folkvandringstid fram till det svenska rikets enande - åtminstone om man ska utgå från ortnamnsanalys.

Det är inte allmänt accepterat. Infortisförsvagning i svenskan behöver inte tyda på danskt ursprung. Att iak har blivit till jag har till exempel ingenting med några danska inlån att göra.

Är inte Munsöätten en ren efterhandskonstruktion? Den mest omskrivna av dess kungar var Olof Skötkonung (son till Erik S. och far till Emund). Han var av allt att döma huvudsakligen verksam i Västergötland.

Jag tror att man måste betrakta det geografiska område som idag utgör Sverige som ett område som under forntiden och tidig medeltid hade líkartad kultur och enhetligt språk, men som styrdes av flera olika rivaliserande småkungar och hövdingar (som ibland kunde samarbeta och bilda förbund). Inflytandet från Danmark var peroidvis så stort att vissa landsändar (utanför Skåne, Blekinge och Halland) helt eller delvis kan ha varit under dansk kontroll. Den process som så småningom skulle leda fram till det Sverige vi har idag verkar ha börjat med Olof Skötkonungs regim i Västergötland på 1000-talet.

Jag tror att "Sverige", "Svitjod", "Sweorice", "Schweden" etc. ursprungligen var utländska benämningar på ett geografiskt område och att "Sveones", "Svear", "Swedes" betecknade inbyggarna i detta område.
"Svear" är helt enkelt samma sak som svenskar, oavsett om det rör sig om upplänningar, smålänningar eller västgötar. Uppdelning av Sverige i Götaland, Svealand och Norrland är ett relativt sent påfund.

Japp, nämnas bör också de tusentals kristna runstenar som restes i Svealand och framförallt Mälardalen under 1000- och 1100-talet.


Instämmer, nog är det tyvärr sant som du skriver. I sin iver att "dekonstruera" äldre tiders historieskrivning har man både från lekmannahåll men också akademiskt håll konstruerat en alldeles egen, märklig svensk historia som bygger på önsketänkande och trendiga teorier snarare än på seriös vetenskaplig verksamhet inom arkeologi och historia. Man griper efter alla tänkbara halmstrån samtidigt som viktiga fakta som undergräver de egna hypoteserna ignoreras. Det är väl främst tack vare den postmodernistiska relativismen och dess ifrågasättande av den etablerade vetenskapens tolkningsföreträde som har gjort att revisionister såsom Guillou och Hagerman fått ett sådant oförtjänt stort utrymme, och därmed inflytande på den gängse föreställningen om hur Sveriges tidiga historia tedde sig.


Vi vet ju ytterst lite ang. äldre tiders ätter och identiteter, därför brukar man ju idag åtminstone från vetenskapligt håll använda mer neutrala benämningar såsom Uppsalaätten eller Bjälboätten (sen senare istället för den s.k. folkungaätten).

Olof Eriksson (Skötkonung) var snarast i första hand verksam i Svealand (där han förmodligen var född) i början av sin regering. Hans inflytande över Sigtuna, och de mynt med hans namn som slogs där är ovedersägliga belägg för det. Det var efter att Olof avsatts som sveakung till förmån för sonen Anund Jakob som han kom att verka främst i Västergötland, där han också av allt att döma blev döpt.

Nej. Han var av allt att döma i mycket stor utsträckning verksam i och för Sigtuna.

Den historiska tolkning du beskriver här är en som ser som sitt främsta syfte att i postmodern anda bekämpa vad den anser som osund nationalism, snarae än att åstadkomma en vettig tolkning på basen av samtliga tillgängliga data. Specifikt för denna tolkning är att varje kontinuitet mellan dagens Sverige och vikingatiden, måste förkastas, eftersom vikingatiden, i någon högre, andlig, Boströmsk mening i sig är nazistanstucken. Man kan möjligen acceptera att Danmark och Norge har kontinuitet bak dit, men att vårt fina demokratiska land skulle ha historisk kontinuitet med en så oerhört suspekt tidsepok, som nog strängt taget är påhittad rakt av av kryptonazister, är fullkomligt otänkbart.

Detta är fullt uppenbart inte vad "svear" betyder i Äldre Västgötalagen, och det förefaller heller inte som om det är så Jordanes använder ordet sjuhundra år tidigare.