Citat:
Ursprungligen postat av
Hexenhammer
Beklagar verkligen. Det är ju helt otroligt. Man kanske inte ska slå omkull den lilla ljusglimt som ändå kom fram genom bytt distrikt i ditt fall. Men i mitt fall, förutom de ~10 år som jag försökt få till en utredning, så är det ytterligare år av snarlik upplevelse, dvs att psykiatrin talat om mig som deprimerad. Detta trots att jag varit aktiv med träning, resor, intressen, vänner och annat (vilket inte är det typiska om man är mycket deprimerad - sen har jag såklart i stunder mått dåligt över idiotiska och impulsiva beslut jag fattat, att jag haft så svårt med fokus i skola och på jobb etc).
Och även när det väl var dags för mig att inse potentiell diagnos som grund, så hävdade vården fortsatt (som sagt) depression. Så totalt 15 år av mitt liv (och ett helt liv av problem (åtminstone sedan skola och arbete påbörjades)) där ingen anat något, och när jag själv anade något, kunde inte vården fatta vettiga beslut.
Och tyvärr hjälptes det inte med byte av region i mitt fall. Jag har bott och varit i kontakt med vården i Västervik (Småland), Malmö, Linköping, Uppsala och nu är jag tillbaka i Östergötland igen (där jag haft kontakt med regionen både via Linköping och Motala) - där det alltså slutade med att privat vårdgivare verkade vara enda vägen fram. Och då löstes det på två veckor.
Men ja, summa summarum; Det pratas om överdiagnosticering, så snart man läser om ADHD i media (min uppfattning). Och det må så vara (av resursbrist, har jag förstått... dvs man kastar ut diagnoser i panik, för att man inte har tiden att göra ett ordentligt jobb). Samtidigt verkar det som att många missas, så som både dig och mig.
I mitt fall p.g.a. (enligt min nu genomförda utredning) att jag är högintelligent, inte har varit explosivt utåtriktad (och gick i en klass med rätt många explosiva och utåtriktade "dampgrabbar"), och jag har kunnat fokusera (och uppnått ovanligt bra resultat) om saker är intressanta, givande eller sådär - men å andra sidan, om det är ointressant, har jag i regel aldrig fått det att fungera - och jag har inom mig alltid upplevt att jag aldrig kan trolla fram det där "det är bara att bita ihop och göra det", samt att jag i regel alltid tappar fokus om något mindre roligt störs av något mer roligt etc.
Men som min läkare sa; "Man ska inte hålla på att ångra, tänka bakåt och fundera kring 'tänk om jag hade gjort si eller så, tidigare' o.s.v. Det bästa är att se det positiva i nuet och att man nått framsteg i sina problem där man är här och nu".
Har liknande erfarenheter (inkl. slutresultat).
Som min läkare konstaterade - det finns ingen motsättning i att vara bra i skolan som barn och ändå ha ADHD, det rimmar tvärtom ganska bra med ADHD-hjärnan; är man bra på något så blir det inte sällan roligt per automatik. Grundskolan var enkel för mig och därmed blev den en källa till positiv förstärkning.