alkoholism och självmordsförsök

Såhär ligger det till. Min far är alkoholist och har varit det antagligen hela mitt liv och långt före det. När jag var yngre separerade mina föräldrar och han flyttade till en annan stad och sen dess har jag bara träffat han under sommrarna,några högtider och begravningar. Han mår skit och har alltid gjort det tror jag, han brukar jämra sig om sin far som gick bort när han var barn som han hittade död och alla sina vänner som gått bort. Han har många kompisar som gått bort eftersom han vuxit upp runt personer som knarkat mycket och levt hårda liv. Men så till det riktiga problemet då jag alltid kunnat stå ut med hans alkoholproblem och tyckt att blod är tjockare än sprit. Senaste gången jag var hos honom drack han en kväll och berättade att han försökt ta sitt liv där i sitt hem och pekade på platsen det hänt. Jag sa åt han att han skulle söka hjälp och han verkade faktiskt på den idén för första gången, men dagarna efter ringde han aldrig kontaktpersonen han hade nummer till men lät bli att supa. Iallafall sålänge jag var där. Nu sitter jag här långt bort från honom och vet fortfarande inte hur jag känner för hela händelsen. Jag har inte berättat om det han sa för någon, inte ens min bror som har slutat hälsa på honom för han inte står ut med hans problem. Det jag igentligen vill fråga er är väl vad jag ska göra nu. Är det dags att gå till en psykolog och prata om det eller ska jag ta med mig det till graven som jag hade tänkt? Har alltid tyckt självmord är en skamlig utväg, en fegis död helt enkelt. Jag har helt klart tappat mycket respekt för min far och det sårade mig djupt att han var en av de fega. Han kan få gråta, skrika och göra vad fan han vill för mig för att hantera sin obotliga jävla sorg men självmord är fan fel. Tänker inte berätta det för en själ utanför psykiatrin och här där ingen vet vem han eller jag är. Om nån som varit med om nåt liknande kunde berätta hur dom hanterade det vore jag tacksamm.

Som jag ser det :

Farsan din försöker göra dig delaktig i hans problematik och söker en utväg genom dig. Men :

* Detta gör ju dig ansvarig, eftersom det kan ta en lång tid innan du kommer någonstans med hans tillnyktrande så pass att han söker hjälp på egen hand.

I allra första början kan du nog vara ganska nyttig för honom, han måste ju först och främst nyktra till helst 1 hel vecka innan han söker hjälp hos en alkoholpoliklinik, och då måste han vara klar i knoppen , motiverad och såpass peppad att han är medveten om att det är jävlar i mig allvar nu.

Jag skulle göra såhär: Håll telefonkontakt, var positiv och påminn honom hur underbart det är att vara nykter och klar, boka en tid åt honom helst i början, det är svårt för en alkoholist att ta första steget.

Jag hjälpte en bekant en massa år sedan, lovade honom att jag skulle komma hem , laga en god middag varje fredag och fira ännu en veckas nykterhet med bubbelvatten och en långfilm med godis.

Det gick väl sådär i slutändan, men jag tänkte att jag hade ju ändå försökt. Tyvär hänger det mesta på karaktären.

Kan klargöra nu direkt om jag inte gjorde det tydligt att jag inte är ute efter hur jag ska hjälpa han att bli nykter för det har min mor försökt med i år efter år. Jag vill veta hur JAG ska hantera skiten, för första gången i mitt liv tänker jag sätta mitt välmående framför hans. Må vara egoistiskt men tycker jag har förtjänat det. Kommer alltid åka till honom när jag har tid men efter att ha fått stöd och blivit bedd att söka hjälp i så många år tror jag aldrig han kommer bli nykter. Accepterar inte att någon lägger det som ett ansvar på mig att få honom nykter, det är orimligt.

Då är det snarare du som behöver lite stöd från anhörigföreningar till alkoholister.

Det är kymigt att behöva leva med detta. kanske du behöver träffa någon ideell stödperson som haft samma läge och som vet precis vad du menar, och det gör otroligt mycket att bara kunna resonera objektivt om det hela.

Speciellt om du nu känner en skuldbörda som din far precis har lagt på dig (Jag skulle bli förbannad, om någon gjorde så) Och det är inte bra att låsa in sådana saker.

Lycka till.

Det är bara han själv som kan ta beslutet. Det är ingen annans ansvar. Hoppas att han lyckas. En del hävar envist att det inte finns hopplösa fall, men jag vet inte om jag håller med efter vad jag har sett i missbruksvården. Statistiken säger väl att 5% per år tröttnar på supandet och lägger ner.

jag vill börja med att säga detta: Jag beklagar sorgen att din pappa är alkoholist och att du mår dåligt över detta! Men det finns en sak som jag gärna vill ta upp!

Jag tror att din pappa vill att du skall hjälpa honom. Jag tror att han skriker efter hjälp men att stoltheten och skammen är i vägen! Din pappa berättade antagligen för dig att han hade försökt ta livet av sig, för att du skulle hjälpa honom med att överleva, för ingen människa som verkligen vill dö, berättar ju inte detta för någon, utan är tyst så att ingen kan övertala dem om att inte göra det!

Jag tror att din pappa är i ett cirkel resonemang just nu, han vet antagligen att det är han själv som har satt sig i den här situationen, det var ju han som valde flaskan och ingen annan åt honom, men nu kan han inte ta sig ur detta beoroende, samtidigt som han vill ta sig ur det. just detta att det var han själv som satte sig i denna situation, gör att han inte vågar be om hjälp, så han ger tex. lite olika hinter så att du skall kunna förstå, utan att han behöver säga detta rakt ut. Han vill ha hjälp, och därför berättade han om sitt självmordsförsök, så att du skulle hajja till och fixa hjälp åt honom!

Din pappa behöver dig, ge honom en chans till, fixa så han kommer till ett hem för alkoholister! Jag tror verkligen att din pappa inerst inne skriker efter hjälp, men att stoltheten och skammen är i vägen!

Vad bra. Och det är väl helt rimligt att du känner så?

Jag har en likadan pappa och jag vet inte hur många gånger jag har slängt luren i örat på honom när han snyftar om att han ska hänga sig. Det känns inte bra, men det känns nödvändigt. För.. Han berättar, men vill inte göra nåt åt sin miserabla situation. Och sen, några veckor senare är det som bortblåst för hans del men mitt stämningsläge är sänkt. Till vilken nytta kan man då fundera över?

Skulle han dock få arslet ur vagnen och faktiskt ta sig av daga skulle jag inte känna skuld, det är hans liv och hans beslut.

Sen kan man förstås fundera på hur det borde vara, känna sig arg över det men förändrar det verkligheten? Nej. Vissa har lite otur med sina föräldrar och så är det bara, men jag känner inga skyldigheter att vara min förälders förälder. Så ser jag på det hela, hoppas det går bra för dig.