Vad är nihilism?

Riktiga nihilister säger inte att dom är nihilister.
Man kan inte värdera någon identitetsprocess
som bättre eller sämre än någon annan.
På det sättet är nihilismen mer motsägelsefull
än solipsism eller relativism.
Nihilism finns ju inte, enligt nihilisten

Vilken underbar tråd.

Är bara lekman och besitter väldigt begränsade kunskaper inom filosofi, detta är tankar som naturligt uppkommit, en del varav kan tillskrivas mitt frekventa bruk av hallucinogener såsom LSD vid 17 års ålder. Så ursäkta för mitt bristande eller rent av felaktiga språkbruk eller andra eventuella missförstånd som kan härledas ur mitt sätt att uttrycka mig.

Jag är övertygad om att etik, moral, objektivitet - "sanning" - inte finns. Det är en produkt av den bakgrund, uppfostran, miljö och så vidare vi utsatts för. Allt är en fråga om subjektivitet.

Fostras vi under föreställningen att utövningen av rituella sexuella övergrepp på spädbarn är det enda rätta, kommer vi finna oss i det, utöva ritualerna och se det som naturligt. Handlingen är varken god eller ond, i själva verket kan inget objektivt värde eller liknande attribut appliceras på den, förutom min egen subjektiva uppfattning om jag så önskar. Jag behöver inte ens ha en anledning annat än att jag känner för att tycka så.

Jag kan med andra ord se igenom mina egna värderingar som meningslösa, men fortfarande leva efter dem, eftersom det är så min hjärna är beskaffad. Att inte följa min bakgrunds rättesnören skulle, ofrivilligt, ge mig ångest, även om jag inser att även den bara är ett resultat av mina handlingar som strider mot mina inlärda mönster.

Vidare ser jag existensen som essentiellt meningslös, men lever på ett sätt som skänker mig de känslor jag trivs bäst med, detta i och med min mänsklighet. Jag äter mat och sex (även utanför mina förhållanden) för att det tillfredställer mina primala begär. Droger förekommer, för det är bra mycket roligare än utan.

Brister mina resonemang någonstans?

Kan jag anse mig vara nihilist?

Och den egentligt vikigaste:
Är detta på någon nivå förenligt med ett libertarianskt samhällstänk?

Det känns som om jag kommit hem.

Vad baserar du ett libertarianskt samhällstänk på? Moralistiska regler?

Ja. Viktigast då antagligen non-aggressionsaxiomet. Men å andra sidan, måste den tolkas som ett moralistiskt måste? Kan jag inte välja att se den i ett rent juridiskt, rättighetsmässigt, perspektiv utan grund i moral?

Även om ditt svar på detta skulle vara nej, vad är det som hindrar mig från att acceptera vissa rättesnören? Visst, jag förlikar mig med faktumet att moral och även rättigheter inte besitter objektivt värde, men måste det betyda att jag refuterar alla principer?

Det är väl först som åskådare utanför alla mänskliga psykiska konstruktioner jag kan hoppa in i matchen igen med en mer precis subjektiv bedömning av vad det minst dåliga, utifrån mina individuellt mänskliga preferenser sett, samhällssytemet är. Jag kan välja och vraka hur jag vill, utan att motsäga min nihilisthiska grund, eftersom den alltid finns närvarande som ett ankare.

Återigen, jag bara spekulerar. Uppskattar att du rättar mig om jag skulle ha fått något nyckelresonemang om bakfoten.

Det är omöjligt att basera någon form av politik på renodlad nihilism.

Nihilism innebär egentligen enbart avfärdandet av objektiva värden.

Jag är antagligen inte nihilist. Inte ens om man som SNUS (svenska nihilistsällskapet) anser att nihilismen inte är ett slutmål utan en redskap som övergår i något annat - idealism, fascism etc. Jag gillar grundidén, identifierar mig med tanken om moral som en mänsklig skapelse och ingen allmän sanning. Men jag värderar ändå frihet och liv högt på grund av personligt tycke, något jag vill tro inte utesluter utan kan existera parallellt med min världsåskådning.

Att som objektivismen framhålla att vissa saker är moraliskt korrekta/felaktiga även om människor aldrig funnits anser jag orimligt. Rätt och fel är abstraktioner, men även efter erkännandet av detta kan man sträva efter sina ideal.

De konstruktioner som utgör libertarianism har tillkommit av en anledning; erfarenhet och ett idealistiskt, ädelt mål. Det är en strävan att anpassa och tillämpa våra subjektiva mål i en gemensam nämnare: verkligheten.

Varför kan jag inte få tycka så?

Det är klart du KAN, men att då påstå att du "är nihilist" är paradoxalt. Att se världen ur ett nihlistiskt perspektiv innebär att man ser igenom allt annat än verkligheten som den är. Att ha principer och regler är inte att leva nihilstiskt, oavsett om reglerna står i en bibel, ett partiprogram, eller bara råkar vara något som man fått för sig är "bra".

Klart du får tycka så. Du avfärdar existensen av en objektiv (av människan oberoende) moral.

Du är därmed "nihilist".

Det hindrar dig givetvis inte att ha värden. Ingen kan existera (iaf inte någon längre tid) utan några värden.

Jag förstår din poäng, och som tidigare konstaterat är jag nog knappast nihilist i ordets rätta bemärkelse, men delar likväl synsättet jag redogjort för med nihilism som jag tolkat den - SNUS definition känns perverserad.

Tack för era svar. Jag förstår till fullo att jag kan verka vara en levande självmotsägelse.

Har man en egen moral/värden/vad man nu vill kalla det själv så är det väl ganska motsägelsefullt att kalla sig för "nihilist" dock? Som att säga att det inte finns någon gud men samtidigt be och gå i kyrkan... Visst, det går, men det säger emot sig självt lite.

Nej, det tycker jag inte. Ingen kan som bekant existera utan någon form av värden.

Knäckpunkten är att man inte erkänner några utommänskliga, objektiva värden.

Det var väl Turgenev som introducerade begreppet i Fäder och Söner...