Hjälp mig lista svenska ord med stumma konsonanter

Vad finns det egentligen för svenska ord där man kan säga att någon konsonant utelämnas i talet? Jag syftar på ord som skridsko och värld där det inte finns någon stavningskonvention som säger att d:et respektive l:et är stumt. Jag tänker alltså inte på ord som stjärna och garage där <stj> och <ge> är vedertagna stavningar för sje-ljudet, inte heller på sammansättningar som brandbil eller böjda former som hemskt. Dessa ord uttalas "brambil" och "hemst" i vardagligt tal, men om man uttalar dem långsamt och tydligt så kan man uttala samtliga konsonanter. Däremot har jag har svårt att föreställa mig att någon skulle uttala d:et i skridsko, hur tydligt och långsamt de än talar.

Som sagt, vilka ord kan ni komma på? Jag börjar med de två ovannämnda:

skridsko - stumt d
värld - stumt l

EDIT: fyller på inspirerad av Magnum:

konsert - stumt t (däremot uttalas t:et i kulvert, beror kanske på betoningens plats: kuvért, konsért men kúlvert)

Förresten, är det någon annan här som utelämnar l:et i tallrik? Alltså [tarik].

kuvert - kuvär
karl - kar

fordon - fodon

Va? Menar du att om det fanns ett ord som stavades "fodon" så skulle du uttala det exakt likadant som ordet "fordon"?
Nu när jag tänker efter så vore det rimligt för smålänningar, de har inga r framför konsonanter. Är du smålänning?

Jag gör som du Noriega. Jag uttalar r:et i fordon - om än inte lika tydligt som i t ex rulla och redo.

I uppsvenska uttalas ju kombinationen rd som ett tjockt d ("göteborgs-d"). Bord uttalas inte likadant som bod till exempel.

Gärdsgård är det väl ingen som uttalar första d-et i.

Mmmm, samma här uppe i norra Sverige.

Ja, det är så jag uttalar ord som fordon och bord. D:et har alltså en litet hårdare klang, färgat av R men i realiteten ett D. Det uttalas längre bak i munnen än ett vanligt D. Jag är från Göteborg.

Det verkar stämma.

Angående rd, rt, rs, rn och rl så smälter de ihop ("assimileras") i de flesta svenska dialekter (undantaget bl a skånska) och uttalas längre bak i munnen (och s:et blir till ett sje-liknande ljud). Vi kan ju bortse från ord med "stumma r" i fortsättningen. Det verkar som att i ord med r + två konsonanter så faller en av dem ofta bort, som i gärdsgård och värld.

Du säger "brambil" och "tarik"? Vart kommer du ifrån? Sist jag hörde någon säga "tarik" så var min yngsta bror i blöjåldern. Säger du keschupp också?

På hemväg från Skåne längs E6 så är det alltid någon som utbrister i höjd med
Hallandsåsen:

— Ska vi stanna i Hamsta å köpa kåv me bostongöka? (hårt g i göka)

Mellan Hallandsåsen och Halmstad uttalas Laholm med nästan obefintligt l
före m som {la:hom}. Varberg drar sig mot {va:bej} i trakten därav.

Nu har jag tappat räkning på vilka konsonantbortfall vi inte skall nämna, men
avslutande d i -stad faller ofta hos dem som bor i stan ifråga.

Orten Leksand uttalas ungefär {läcksann} av inbyggarna.

Kort sagt: innevånarna i en ort med många konsonanter i är de »värsta« när
det gäller att skippa någon konsonant. Det har en rationell förklaring. Namnet
har även förenklat tillräckligt informationinnehåll i sin lokala kontext.

Men det finns undantag. Jag tror att Falköping uttalas {fallköping} lokalt som
med ett exta l.