Kan en människa verkligen vara god?

Sammanfogade ämnen
/MOD

1.Finns det egentligen gott och ont, eller är det bara någonting vårat samvete dömmer vissa handlingar till?
Vårt samvete dömmer.

2.Kan en handling i sig vara ond?
Ja, men subjektivt. Samma svar som 1.

3.Vad är ont, respektive gott?
Det är det som man antar vara gott, respektive ont. Subjektivt.

Rent fysiskt så ser jag det på det sättet. Språkligt är det nog bara en definitionsfråga, där definitionen säkert oftast innehåller känsloladdade ord. Känslor är subjektiva - och ordet empati har relation med ordet känslor.

För att gissa på ett alternativ jag mindre bryr mig om. Men man vet ju aldrig. Den allra yttersta verkligheten kanske omotiverat är medveten och omotiverat är ond, och omotiverat logiskt definierar vad som är gott och ont. Helt utan syfte och inverkan dock. Den yttersta verkligheten kan vara bra konstig. Att vi har en fysisk värld utesluter inte detta, men det betyder inte heller att den yttersta verklighetens åsikter/definitioner har någon betydelse.

Jag tror att använda ordet ondska är att förenkla en situation väldigt mycket.

Om vi tar en mördare till exempel, man skulle kunna säga att mordet är en produkt av gärningsmannens ondska.

Men om man analyserar fallet in i den minsta detalj så kommer man säkerligen fram till någon anledning till handlingen. Exempelvis att mördaren var sjuk, eller att mördaren hade en press på sig (ekonomisk kris och svält: därmed rånmord?).

Om man kan förklara mordet så är det lättare att på något sätt identifiera sig med gärningsmannen eller känna medlidande för denne, och därmed kallar man det inte längre för ondska.

Bra skrivet.

Exakt. Och det är ju en ganska väletablerad norm att man INTE ska försöka identifiera sig med mördare eller andra brottslingar. Tjockskallig som majoriteten av människans kulturer är, så ska man helst rubricera alla brott som "ondskefulla handlingar". Att försöka förstå varför en människa begick en fruktansvärd handling eller omständigheterna omkring den (ja, vem vet kanske LÄRA SIG något av det som har hänt), det är bara fult.

Anti-intellektualism. Visst är det härligt?

Det är väl så nuförtiden, i och med postmodernismen, att rationalitet utbyts av moralitet. Politisk korrekthet istället för intellektualism. Otäckt egentligen.

Det får mig att tänka på avsnittet av Oprah som dom visade igår. Det handlade om kvinnor som "flytt" från en "polygamist sekt". (Det var tydligen det värsta, att dom var polygamister, vad nu det farliga med det skulle vara... Rädd om sin livsstil, amerikanerna. Men Oprah gillade inte heller att dom hade "arrangerade äktenskap" med 14åringar. Så hon hatar väl hela Indien då... Det jag själv tyckte var lite obekvämt att höra, var att 14åringarna blev våldtagna. Men ändå, det är deras sätt, deras kultur, deras värld. Jag är extremkulturrelativist, så inte ens det är något som jag kan fördöma. Fast jag fick ont i magen över att höra det, jag skulle aldrig få för mig tanken att våldsföra mig på någon annan person. Frihet är viktigt) Alla ord dom använde i programmet visade hur dom distanserade sig själva från det som hänt. Eller nja, Oprah Winfrey gjorde det iaf, och hon lär ju vara något av en normsättare eftersom hon är USAs mäktigaste kvinna. Under programmet så använde hon humor flera gånger, kanske för att lätta upp stämningen, men det distanserade henne från det som verkligen hade hänt. Hon målade upp en bild av hur ond "sektledaren" var. Och så vägrade hon kalla dom för FLDS, vilket var gruppens eget namn, utan istället kallade hon dom för en "sekt" hela tiden. Ett utanförperspektiv hela tiden. Vid en punkt sa hon till och med att "dom" i "sekten" inte visste något om "verkligheten utanför". Fantastiskt. Som om livet i sekten skulle vara mindre verkligt. Det är klart att det inte var. I alla fall inte med ett inifrånperspektiv. Men tanken med programmet var uppenbarligen inte att förstå dom på deras egna termer, utan att svartmåla dom som onda, naiva, ignoranta, farliga, konstiga. Verkligen ett Vi och Dom förhållande.

Det är inte heller oförståeligt förstås. Utan Dom vet man inte vilka Vi är. Så det är en existentiell sak också. Oprah försvarar sin egen identitet, genom att säga att Dom är onda. Annars skulle hon uppleva en förminskad kontroll över hennes livsvärld.

Det skulle man kanske kunna säga. Men är det inte mer relevant att kalla handlingen i sig för ond? Ur ett offerperspektiv är ju alltid mordet ont oavsett vilken intention förövaren hade (det vill säga oavsett hur ond förövaren är).


Det går att förklara orsakerna bakom varje handling, och går de inte att förklara så beror det på att vi inte har kunskap nog att förklara dem. Men att förklara orsakerna bakom något är inte samma sak som att förlåta eller ursäkta handlingen.

Edit: Frågan är om orsakerna kan tillskrivas personen eller om orsakerna ligger utanför personens kontroll. I de fall där orsakerna ligger utanför personens kontroll är det inte längre ett mord, då är det en olyckshändelse.



Möjligt att man kan identifiera sig lättare, men varför vill man förlåta ett mord?

Världen och livet i sig är ett slagfält där varenda vänlig gest har en baktanke. Du kan inte lita på någon alls och oavsett hur du än gör så är du alltid ensam. Människor är djur, och djur äter upp den som är svagare. Är du svag så får du äta den som är ännu svagare. Det är inte svårare än så. God eller ond? Smart eller dum!

Hur förklarar du då de vänliga gester som förekotmmer utan baktankar. Det finns många exempel på när människor hjälper andra utan att tro att de ska få något tillbaka. Många blir belönade med varma känslor när de hjälper andra, men varma känslor kan knappast räknas som en bakanke.

Du har fel helt enkelt, dock är det en fara ifall allt för många skulle tänka som dig eftersom tankesättet då blir en självuppfyllande profetia.



Detta resonemang är bland de dummare ekvivationerna jag hört.

Det finns inget att förklara för något sådant existerar inte.


Vad du tycker och katten skiter lämnar jag i din brevlåda.

1. Det finns bara dina egna uppfattningar om vad som är gott och ont.

2. Ja självklart. Men fortfarande är ju uppfattningen om vad som är gott eller ont din egen. Gör du en handling som är god för någon annan, mår du bra av att du gjort det. Så i grund o botten gör du det för dig själv. Vi är en..

3. Eftersom uppfattningen om gott och ont kan vara olika från individ till individ finns det bara ett svar på den frågan. Något ont är när du går emot dig själv. Något gott är när du följer dig själv. Förstår du inte vad jag menar får du fundera lite.. orkar inte skriva längre.

Ja, det tror jag.

Om en människa t.ex. har en livsfilosofi som innebär att han ska göra goda handlingar och försöka gynna andras välmående, tycker jag denne är god.