Språket i Norden under bronsålder/Tidig järnålder?

Har länge funderat över språket och hur man talade i Norden under denna tid. Den man kan utläsa ur historieböckerna så finns det endast förklaringar på hur man talade på Vikingatiden (fornnordiska) och framåt.

Finns det några teorier hur bronsåldersmänniskorna som satt och gjorde hällristningar pratade tex? Språket i Norden kring Jesu födelse? Man kan ju tänka sig att det är någon form av urgermanska som talades från Norra tyskland och uppåt.

Fram med idéer!

Urgermanska är namnet på det språk, som man med ledning av de germanska språkens äldsta former rekonstruerar som den gemensamma basen och utgångspunkten för dessa språks utveckling. Det urgermanska språkets splittring i skilda dialekter (de senare germanska språken med källor, från de första århundradena e. Kr.) måste ha ägt rum åtminstone en god tid f. Kr., enär de nyssnämnda dotterspråken redan vid sitt första uppträdande förete betydande olikheter.

Ursprung

Urgermanskan uppvisar betydande skillnader jämfört med andra indoeuropeiska språk. Den mest välkända är den ljudskridning som beskrivs av Grimms lag och Verners lag (de flesta forskare anser att de båda lagarna utgör successiva steg i samma utveckling), formulerade av Jacob Grimm 1822 respektive Karl Verner 1876. Ljudskridningen innebär grovt talat att urindoeuropeiska klusiler "mjukas upp" till urgermanska frikativor.

Urgermanskans vokabulär har även ett större antal ord som inte kan härledas till det indoeuropeiska urspråket. En möjlig förklaring till detta är att urgermanskan uppstått som ett kreolspråk mellan ett kentumspråk och något icke-indoeuropeiskt språk, som bildar ett substrat i de germanska språken. Ord som svärd och sjö har inga kognater (ord som är ursprungliga i två eller flera språk, dvs. ej lånord) utanför det germanska språkområdet, trots att urindoeuropéerna troligen hade sådana ord (svärd i betydelsen dolk, kniv).

Det är osäkert var språket hade sitt ursprung. Arkeologin antyder att runt 750 f.kr. fanns en någorlunda enhetlig germansktalande population i södra Skandinavien och längst Nordsjö- och norra Östersjökusten från nuvarande Nederländerna till floden Wisła. Denna enhetlighet hade runt 250 f.kr. splittrats i fem huvudgrupper: nordgermanska (urnordiska) i Skandinavien utom Jylland, nordsjögermanska längst Nordsjön inklusive Jylland, Elbe-germanska runt Elbe, Rhen-Weser-germanska runt dessa floder samt östgermanska mellan floderna Oder och Wisła.

Den större dialektala mångfalden i söder antyder att utvecklingen av urgermanskan haft sin tyngdpunkt där, men även södra Sverige har föreslagits med argumentet att där vad man vet saknas förgermanska ortnamn. Man bör notera att eftersom hela det urgermanska området binds samman av en enhetlig vattenmassa är det mycket möjligt att språket utvecklats parallellt genom handel, äktenskap och andra kontakter, vilket onödiggör en snävt avgränsad språklig "vagga".

Beträffande tidpunkten är meningarna mer delade. En del forskare, som Colin Renfrew, menar att samtliga neolitiska kulturer i Europa var indoeuropeiska. Det är i så fall troligt att urgermanskan redan under senneolitikum cirka 2000 f.Kr. utvecklas ur de språk som hade förts till Skandinavien av trattbägarkulturen och stridsyxekulturen. Enligt kurganhypotesen är istället stridsyxekulturen den första vågen av indoeuropeiska folk och urgermanskan utvecklas som en syntes främst mellan stridsyxekulturen och en andra våg indoeuropeer, höggravskulturen, under bronsålderns kulturutbyte.

Urnordiska, eller nordgermanska, är det språk som talades i Norden under äldre romersk järnålder, folkvandringstid och vendeltid (ca 150-800 e.Kr.). Före urnordiskan har man inte ett enda skrivet ord, helt enkelt för att runskriften inte togs i bruk förrän kort efter år 150. Dessförinnan användes tydligen inget alfabet i Norden, men däremot finns bildskildringar t.ex. i form av hällristningar. I den urnordiska periodens slutskede (ca 600-800 e.kr.) förändrades språket mycket snabbt, och en tydlig skillnad från de andra germanska språken uppkom. T.ex. började slutstavelserna i ord att utelämnas (apokope): gastiR blev gäst; och den typiska bestämda slutartikeln uppkom: dagen (jämför engelska the day, tyska der Tag eller nederländska de dag). Man känner inte till så mycket om hur urnordiskan såg ut. Huvuddelen av det man vet har man fått fram från dagens finska och samiska. Tidiga nordiska lånord i de två språken har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden. Det urnordiska ordet för konung lär ha varit kuningaz (jmfr. finska kuningas). Det urnordiska runalfabetet, futharken, innehöll 24 tecken.

Bump!

Angående en artikel jag läste nyss från rasforskningsdelen av fb så kan man ju anta att det fanns ett annat folk i Skandinavien förr, förutom germaner/indoeuropéer och finsk-ugriska folk.

artikeln: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/n...--fran-turkiet

Dessutom finns väl, av vad jag läst, en del germanska ord som saknar säker härkomst. Alltså ord som lånats från substrat som varken är indoeuropeiskt eller finsk-ugriskt.

Dessa två tillsammans bör väl visa på att det trots allt funnits ett annat okänt folk här. Deras språk var väl då det som ts söker. Finns det någon forskning på detta område?

Länka gärna till artikeln i rasforskningsdelen. Undviker gärna den avdelningen om det går.

Bump!

Angående en artikel jag läste nyss från rasforskningsdelen av fb så kan man ju anta att det fanns ett annat folk i Skandinavien förr, förutom germaner/indoeuropéer och finsk-ugriska folk.

artikeln: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/n...--fran-turkiet

Dessutom finns väl, av vad jag läst, en del germanska ord som saknar säker härkomst. Alltså ord som lånats från substrat som varken är indoeuropeiskt eller finsk-ugriskt.

Dessa två tillsammans bör väl visa på att det trots allt funnits ett annat okänt folk här. Deras språk var väl då det som ts söker. Finns det någon forskning på detta område?

Den finns redan där. Tyckte den var nödvändig av den enkla anledning att jag hävdar en sak och det behövs källa på det

Du behöver ju faktiskt inte läsa den.

Vi vet med nära på 100% säkerhet att varken indoeuropeiska språk eller finskugriska språk var de första språk som talades i Skandinavien. Professor John Hawkins vid Cambridge har föreslagit att så mycket som en tredjedel av de germanska orden inte är indo-europeiska utan inlånade från de(t) språk som urgermanska konkurrerade ut. Hawkins teori är omstridd, och en tredjedel är sannolikt för högt, men något ligger det i hans teorier. Det enda vi idag kan säga med säkerhet är att indoeuropeiska språk och finskugriska språk inte var de första språken här.

Tack! Jag missförstod dig och trodde att det var en annan artikel du hänvisade till (och som jag då skulle behöva leta efter i rasforskningsdelen).

Dessa ord som varken är ie eller fu, finns det någon teori om vilken språkgrupp dessa kan ha varit? T.ex. om de är besläktade med baskiska, kaukasiska eller några andra språk?
Finns dessa även i andra språkgrupper som t.ex. i finska? För om även Finland bebotts av dessa urfolk så kanske finska har tagit upp ord från samma språk.

Det germanska ordet för kung (kung, konung, king, koning, König etc.) kommer från urgermankans 'kuningaz', vilket anses vara ett lån från detta hypotetiska icke-IE-språk.

Ordet är visserligen exklusivt germanskt och ordbildningen är kanske inte helt klar, men suffixet är välkänt i germanskan och roten är erkänt indoeuropeisk.

Red.: Jag ser nu att ordet finns med på Wikipedias Hawkinslista, men den ska man nog ta med en näve salt.