Skulle vi förstå en 1700-tals svensk?

Nu vet vi ju inte exakt hur det där lät, men förmodligen hade det knappast varit krångligare att förstå än talad norska eller danska

Observera att det alltså inte fanns just några särpräglade sockenmål i Västerbotten eller på Gotland heller. Fårömålet är och har alltid varit höggradigt speciellt, men det beror på öns påtagliga isolering. (Jag pratade en gång i min späda barndom med en gammal tant som var född på ön och aldrig hade lämnat den. En gång hade det varit tänkt att hon skulle åka över till "Gotlands fastland", men när hon kom ner till Broa och fick se färjan, tyckte hon att det var ett alldeles för vådligt företag, och vände om.)

Vad gäller de sockenmunarterna på "egentliga" Gotland skiljer de sig åt mer idag än vad de gjorde för femtio år sedan, faktiskt. Men detta beror uteslutande på att de har påverkats i olika mån av fastländskan. Min barndoms flata vamlingbomål, som jag lärde mig, är i princip utdött idag, till följd av att turistnäringen vid sidan av åldringsvården är den enda profitabla näringen på Storsudret nu, plus att i tillägg tillräckligt många fastlänningar permanentbosatt sig i detta kargt vackra landskap, samtidigt som socknen fått vidkännas en ytterst påtaglig avfolkning. I När och Lau, med väsentligt bärkraftigare förutsättningar för modernt jordbruk, och lägre attraktionskraft för turister, har det gamla målet hållit sig kvar väsentligt bättre.

Och i västerbotten räcker det nog att dela upp dialekterna i umebondska coh skelleftebondska - möjligen att burträskmålet bör anses tillräckligt särpräglat för att meritera en plats vid sidan av. Men då är det i stället rejäla skillnader på umebondska och skelleftebondska. Bönderna själva förstod nog varandra över målgränserna, men en sörlänning som hade lärt sig den ena bondskan passivt någotsånär, stod mycket frågande inför den andra.

Men också i Västerbotten gäller att mycken dialektdiversitet har gått förlorat under de senaste femtio åren. Hur det är med umebondskan idag vågar jag inte säga - det var säkert trettio år sedan jag senast befann mig på Västerbottens bondvischa - men det gamla stadsmålet är totalt transformerat. När jag hör infödda umebor prata idag låter det i mina öron ofta obeskrivligt löjligt. Sådär pratade i min barndom bara fjantar som försökte prata sörländska men inte riktigt lyckades fullt ut.

Jag skulle nog säga upp till Övikstrakten. Nolaskogschar är - eller var - inte lätta att begripa för fåvitska huvudstadsbor de heller. Och de inre hälsingemålen är inte heller alldeles lätt dechiffrerade för någon utböling - men dem kanske du inte räknade in i "norrlandskusten".

Svenskan som talades på 1500-t hade tre kasus kvar, verbböjning, annan satsmelodi för att inte nämna att sje- och tje-ljuden [g,gj,k,kj,sj,stj,tj] uppkom först på 1600-talet ity de förut uttalades skarpt som i dagens Danska.

Man sade kö-pa inte tjö-pa.

Dessutom skilde ordförrådet sig markant och fåglarne vete hur vokalerna å,o,u uttalades av gemene man.

Dessutom fanns th/dh- och ch/gh-ljuden kvar.



Får jag fråga med vilken expertis och på vilken grund påstår du att men förmodligen hade det knappast varit krångligare att förstå än talad norska eller danska.

thæn pungir ær tombir* som annars pæninga æru i
Torde ha uttalats:
[ðæn puŋɡɪr ær to:mbɪr som ɑn:ɑrs pænɪŋɡɑ æru i:]
eller
[ðɛn puŋɡɪr ɛr to:mbɪr som ɑn:ɑrs pɛnɪŋɡɑ ɛru i:]

Då är det lite väl överdrivet att påstå att det är närmre dagsens Svenska än Danska eller Norska är.

Möjligtvis kan o:et i 'tombir' ha uttalets åo. Æ kan ha uttalats [ɛ] eller [æ] och /i/ i tombir möjligen [ɛ]. I övrigt torde min fonetiska transkription vara tämmerligen god med tanke på omständigheterna.

Det är bara min personliga uppfattning/gissning eftersom jag inte tycker att språket ser så främmande ut. Jag har själv inga större svårigheter att förstå det som står skrivet, och det låter inte alltför underligt att försöka säga fraserna högt. Nu är jag iofs van vid orsamål som har bevarat gammal kasus- och verbböjning och vokabulär, och jag har läst en del texter på medeltidssvenska. Men jag antar att jag faktiskt skulle ha lättare att förstå denna 1500-talssvenska än modern danska, som jag är ganska ovan vid och har problem att förstå.

Hamilkar:
Nu har jag inte hävdat att det fanns sockenmål på Gotland eller i Väster- och Norrbotten, min poäng är att dessa områden ligger i periferin och inte är så representativa för landet i övrigt där den dialektala särprägeln torde ha varit mer utslätat

þeina silbôns sáiwala þaírhgaggiþ haírus

Dom flesta har ju ganska tjock ukrainsk accent där, låter lite roligt när dom pratar Man förstår ju endå vad dom säger, det mesta iallafall

Nu blev det väl rätt OT när du drar in gotiska?

Eftersom du skrev att det var din 'personliga uppfattning' så kunde jag givetvis inte motsäga dig, då sak som grundas på en personlig uppfattning sällan kan bära. Åtminstone ej i samvaro med det allvar som råder på FB.

Så jag for ett mer eller mindre AVTRÅDES. Ty hädanefter heter det AVTRÅDES, det gamla låneordet /OT/ skall förkastas!

Men ty dig till vetenskapliga rön i framtiden...

Huruvida en svensktalande person idag kan förstå en 1700-talsmänniska (eller 1500-talssvenska för den delen) är nog just en högst subjektiv upplevelse. Vissa skulle ha lättare än andra att förstå, på samma sätt som exempelvis skåningar tenderar att förstå danska mycket bättre än vad vi "upplänningar" gör, eftersom de exponeras mer för talad danska. Jag kan helt enkelt inte förstå hur man skulle kunna besvara den frågan med vetenskapliga rön. Vilka vetenskaplsiga rön säger att 1700-talssvenska eller 1500-talssvenska är obegripligt för en modern svensk?

Precis som med förståelsen gällande danskan så är den individuell.

Generellt sett så skulle svenskar förstå 1500-talssvenska bättre än t.ex. engelsmän men förståelsen svenskar emellan skulle troligtvis variera kolossalt...

Så vår tvist är synnerligen ovidkommande.

Absolut, de som har en dialekt med sig i bagaget skulle säkerligen ha det lättare än en som inte har det, emellertid faller nästan hela Sveriges befolkning in i den senare kategorin.

När man som släktforskare sitter och läser kyrk- och andra böcker från 1600-talet är det grymt svårt att förstå ibland. Självklart är det skrivstilens och den förlöpta tidens fel i viss mån, men även om man kan tyda texten är den inte sällan mer eller mindre obegriplig.