Skulle vi förstå en 1700-tals svensk?

Du glömmer att man skrev på ett språk och talade något helt annat.

Knappast, Bellman är mycket talspråklig i sina texter. Det är ju bl.a. tack vare Bellman som vi kan se att den tidens Stockholmska tycks ha legat nära norrländska mål i sin satsmelodi (genom rim och versmått).

Jag vet att din agenda är att försöka bevisa att de genuina folkmålen alltid var en slags egna språk, obegripliga för utomstående. Att varje liten socken hade sin egen enormt särpräglade dialekt som omöjliggjorde kommunikation svenskar emellan. Dessa folkmål skulle sedan ha brutalt utrotats av elaka svenska nationalister kring förra sekelskiftet som ville skapa ett folk med ett enhetligt språk. Själv hittar jag dock inga belägg för att merparten av de genuina svenska dialekterna skulle ha varit extremt olika sinsemellan samt gentemot modern rikssvenska. Jag trodde också länge på idén att man förr talade på ett sätt som var obegripligt för andra och för talare av modern svenska. Det beror på min anknytning till Ovansiljansbygden, där det fortfarande delvis talas särpräglade mål som kan vara mycket svåra att förstå för sockenborna emellan och för "rikssvenskar". För mig var det naturligt att man talade på ett sätt hemma i Orsa, och på ett annat i Venjan osv. Jag fick uppfattningen att så här såg det ut i resten av landet förr i tiden - att varje socken hade sitt eget lilla språk. Så trodde jag fram till ganska nyligen, då jag började rota i dialektforskning och upptäckte att de genuina dalmålen med sin särprägel och extrema dialektsplittring inte alls är särskilt typiska för landet i övrigt, utan tvärtom ganska unika. Starkt särpräglade folkmål som skiljer sig påtagligt från modernt "standardspråk" hittar man ju annars främst i de landskap som förr tillhört Danmark och Norge, inkl ditt eget Jämtland som du verkar tro är representativt för landet i övrigt med avseende på dialekter.

Om vi inte skulle ha gjort det så hade det berott mest på Linné själv. För att citera hans lärjunge Thunberg:

"Linné behärskade tvenne språk, småländska och latin, vilka läto till förblandning lika"

Det där har jag aldrig begripit. Jag är född och till största delen uppvuxen i Västerbotten, men så fan att jag kan inte hitta något norrländskt i några av Bellmans rim, och hur man skulle kunna hitta en "norrländsk" satsmelodi i hans versmått, som så gott som uteslutande är helt anpassade till melodierna som han nästan alltid hade snott, vanligen från utlandet, går över min enkla horisont.

Jag vill gå någon sort medelväg mellan din och Tjennstroums syn. Dialektspittringen är extrem i Ovansiljan, det håller jag fullständigt med om. Men att bondfolk sinsemellan pratade på ett sätt som var obegripligt för stockholmare var normalt fortfarande i min barndom i början på sextiotalet i ganska stora delar av landet, även om det vanligen var lite större geografiska enheter med ungefär samma mål, till exempel umebondskan i södra Västerbotten. Men stadsborna i Umeå förstod umebondskan, i vart fall så som den talades med stadsbor, och stockholmarna förstod umemålet, i vart fall så som det talades med sörlänningar, så det fanns likafullt ett dialektkontinuum både socialt och geografiskt mellan det avlägsna bondlandet och huvudstaden, redan innan bondfolkets kunskaper i rikssvenska ökades drastiskt i och med folkskolans införande. På exakt samma sätt fungerade det på mina somrars sydgotland, mellan det flata - dvs "breda" på rikssvenska - vamlingbomålet nere i Nore, böimalet i Visby och stockholmskan. Men varken noremålet eller umebondskan var några språk, hur obegripliga de än var för folk från huvudstaden, av den enkla anledningen att det inte gick omkring någon och inbillade sig att alla talare av ett givet språk skulle förstå varandra i alla sina register.

För mig är det det som är grundtankefelet bakom alla tankar på att driva älvdalska, jamsk, skänemål eller vad det nu kan gälla som egna språk. Det faktum att de är obegripliga för huvudstadsbor är inget som helst argument för egen språkstatus - det skulle vara att lägga alldeles för mycket vikt vid de stackars huvudstadsbornas språkliga förmåga. Språk, i vår del av världen, i alla fall, har en rimligt lång skriftspråkstradition. Den enda svenska dialekt jag vet som möjligen skulle kunna hävda språkstatus på konventionella grunder är gutamålet, eftersom det finns en någorlunda enhetlig specifikt gutnisk skriftstandard belagd från medeltiden. Men även detta vore nog fusk, eftersom det inte finns någon kontinuitet mellan medeltidens gutniska standard och de dialektskriftspråk som har vuxit fram på ön sedan nationalromantiken.

Men bara för att de inte är några eget språk, betyder inte det att man inte kan skriva på sin dialekt, om man har lust. Det enda det betyder är att man har lite svårt att korrigera sina grannar, om de vill skriva på ett lite annorlunda sätt.

Hamilkar: Du tar ändå upp ganska extrema exempel på dialektområden som skiljer sig ganska mycket från standardspråket. Det rör sig om områden i periferin som av olika anledningar behållt sin språkliga särprägel, i synnerhet i Gotlands fall. I de tättbefolkade delarna i Sveriges gamla kärnområde verkar det inte ha funnits någon stor dialektsplittring eller särpräglade sockenmål. Det gäller för Värmland, Dalsland, Västergörland, Östergötland, Småland, Närke, Västmanland, Södermanland, Uppland, Gästrikland, Dalabergslagen och Hälsingland samt Norrlandskusten upp till Umetrakten. Är osäker på öländska och bohusländska mål; i norra Halland lär man väl ha talat mer svenskt än i södra delen av landskapet som kulturellt står närmare Skåne och Blekinge.

Du har nog ganska rejält missförstått min "agenda". Jag värderar inte det som benämns språk högre än det som benämns dialekt och försöker inte påvisa att dialekterna är "språk", en fråga jag finner meningslös. Jag har inte heller hävdat att personer från olika socknar inte förstod varandra eller andra. Däremot är det onekligen så att skriftspråket formades av eliten, därav de många franska lånorden och likaledes lågtyska lånord, prefix och suffix. Att detta skrivna språk tvangs på befolkningen är väl inget kontroversiellt att hävda idag? Lyssna på en präst eller en psalm som sjöngs, det handlar inte alls om något genuint tal där utan man betonar fortfarande varje bokstav och uttalar dem precis som de är skrivna.

Vilka dialekter har du funnit mycket lika rikssvenskan? Med tanke på att du hävdar att merparten av dem inte skiljer sig nämnvärt. De som låg den närmast försvann självfallet först när språkpolitiken fick genomslag.

Det är märkligt att till exempel Selma Lagerlöf stundom skrev på värmländska, med tanke på att det enligt dig inte innebar någon direkt skillnad. Sedan undrar jag hur till exempel västra Västergötland hade verbböjning efter person, tvåtoppsaccent i östra Småland, pluraländelsen "o" i östra Södermanland (i stället för "arna"), hårt g-uttal i nordöstra Uppland, gv-uttal i Ångermanland och så vidare stämmer in i din bild.

Klart att det finns regionala skillnader både i avseende på grammatik, uttal och vokabulär. I sin helhet var/är det dock ganska ovanligt att dialekten skiljer sig påtagligt från den svenska som vi sitter och kommunicerar med hjälp av här. Så ovanligt att man måste leta i extremt självmedvetna bygder som övre Dalarna och Gotland eller gamla f.d. utländska landskap för att hitta dem

Tror att detta beror på att under den andra häften av 1700-talet hade vi inkorporerat så pass många franska låneord i språket, som idag är en vanlig del av vårt språk.

Har för mig dock att jag läste i Illustrerad vetenskap om att vi skulle förstå 1500-tals människor relativt väl, medan de skulle ha det svårare att förstå oss, pga av alla nya låneord som tillkommit sedan dess.

"Sho guzzen, broshaaaan, waaazuup?"

(Skogossen Brorsson *Attjo*)

Förstå 1500-tals människor? Inte en chans....

Här är några ordspråk från det tidiga 1500-talet:

<1> Mædh lagh skal man land byggia
<2> ware ey lagh i lande tha toghe hwar som finge
<3> swa gaa lagh som man hawir tygh
<4> nødh brythir lagh
<5> nu liggia lagh j spyutstangx ænda
<6> lagh æru rætsins budh ok kroka forbudh
<7> thu skalt land sidh følia ællir land fly
<8> Man skal a lande liua som thær ær sidhir
<9> hwar som aarla riis han wardhir mangs viis
<10> lænth thingh skulu olastadh heem gaa
<11> thwa hundh ok kæmb han ær æ hundhir thæn same
<12> thy bruna nothen hawir thæn søta kærnan
<13> haandaløs æ anbodha løøs man
<14> Thu skalt taka swarth salt aff ondom gyællara
<15> samarla liggia ætande tidhir
<16> lime gør goth barn
<17> latan skal man fast køra
<18> egh bær hwar man høøk aa hænde
<19> skøth ær gagn giorth
<20> æ findhir kaka sin maka
<21> mø war blygh som brudh hon sprangh i sængh til drængh
<22> æ hwilas oxe mædhan annar dræghir
<23> man skal ey wræka swarta hustrv til sænga stook
<24> gardh kona skal klyppa kwidh wl ok ey bogh vl
<25> Math hawir mænska
<26> ffaa giwa dumba lamb
<27> thæth ær onth at wænia the swiin v aker som i æro w..
<28> thæth fætha wil alth vppe flyta
<29> ondhe mæn arom spilla
<30> thæn pungir ær tombir som annars pæninga æru i
<31> thæth ær goth at simma tha annar haldhir huwdhit vppe
<32> kaldhir somar gør heta ladhu
<33> siildh ær siælfskiptir mathir
<34> siil ær matha vildh
<35> thæth ær siælsynth at se hwitan rampn


iofs är det lätt att förstå om man är bekant med stavningen...men jag ser likheter med min egen dialekt.

Tveksamt att vi skulle förstå honom första gången vi träffade honom, men om vi sedan gick en snabbkurs i isländska och träffade honom igen så hade det varit mycket enklare