Skulle vi förstå en 1700-tals svensk?

Ursäkta avtrådningen , men vad innebär verbböjning efter person? Kan du ge ett exempel på det?

Franskt exempel:
Jag är = je suis
Du är = tu es
Han/hon är = il/elle est
Vi är = nous sommes
Ni är = vous etes
De är = ils/elles sont

Förr sa man äro i svenska när det rörde sig om plural: Jag är, vi äro.

Ännu längre tillbaks hade alla personer sin egen böjning.

Jag äm/är
Du äst
Han är
Vi ärom
I ären
De äro

För att taga det exempel jag åsyftade i min post så säger man i Marks härad i Västergötland enligt NF vi binnem (vi binder), i binne (ni binder), de binna (de binder).

Hur länge sen?

Men när det gäller komplexa grammatiska regler som de följde på 1500-talet så är det ju ganska stor skillnad på att klara av att producera dem själv och på att passivt förstå någon annan. Det finns en del gamla uttryck som vi fortfarande använder trots att det blir nån sorts arkaism, typ "Herrens vägar äro outgrundliga" osv.


Så dialektala skillnader har tagits upp.
Hur är det med klasskillnader då?

De försvann lite undan för undan. Äm försvann först och fanns (tror jag) inte kvar vid 1500-talet iallafall. Äst fanns fortfarande i Gustav Vasas bibel, men jag är inte säker på exakt när den försvann. Av pluralböjningarna försvann ärom först, men det var inte alltför länge sedan. Tänk till exempel på studentsången (låtom oss fröjdas...). Vid någon tidpunkt böts ärom ut mot äro, och de två kvarvarande pluralböjningarna äro och ären kan nog sägas ha tagits ihjäl iochmed stavningsreformen, även om de levde kvar längre än så. Framförallt ären levde kvar länge i den talade tungan.

Jag använde ordet vara som exempel, men alla andra verb böjdes givetvis på samma sett, förutom just äro, som motsvarar andra verbs rena infinitivsböjningar.

Tack för en utmärkt beskrivning.

Lite paradoxalt kan man än idag höra {vi äm} som kortform av vi ärom.

— Vi äm twungna å gratulera’n på fö’lseda’n.

Bara av intresse, var förväxlingen »på samma sätt/*sett« ett så kallat typo?

Intressant, är detta i Halland eller?

'Typo' vet jag inte om jag kan lura någon att det var, med tanke på avståndet mellan e och ä. Det slog väl slant i hjärnan helt enkelt.

Ja, jag har tidigare avslöjat att jag hämtar exempel på dialekt från trakten av
Ullared sydöst om Varberg. Jämför
www.carlstedt.se/Hylab/forlag/skrifter%20i%20pdf/91-89546-02-4%20Ordlista.pdf

Likaså kan man i de trakterna ännu höra:

— Kommen till middag!

Det betyder att man är välkommen och väntad strax före 12:00.

Eller om det slog slint... Förlåt, och nu vet jag att jag kommer att slinta på
tangenterna inom kort. Ödet brukar böta en besserwisser som sidotecknad.