Citat:
Ursprungligen postat av blomvattnare
Jag håller med om graviditeten, att hon inte berör den mer. Förstagångsmammor är ju väldigt benägna att stoppa in snack om graviditeten i samtal, även långt efter förlossningen. OM hon nu skulle ha fött ett barn, vilket jag verkligen betvivlar, skulle man visserligen kunna bortförklara hennes beteende med att hon ju ändå adopterade bort barnet. Då kanske man inte är så uppfylld av graviditetssnack. Men, som sagt, någon graviditet har hon nog inte upplevt, möjligen ett tidigt missfall.
Däremot håller jag inte alls med om att T verkar ha skött uppbrottet dåligt. Det förefaller ha varit en vanlig semesterflirt, med lite umgänge även efter.
Om någon i CS ålder gör ett självmordsförsök av kärlek efter en så kort bekantsskap, ärligt talat så hade jag nog själv sett till att försöka få ut personen ur mitt liv så fort som möjligt.
Skuldkänslor? Nej. Det vore skillnad om man hade varit ihop ett bra tag, kanske bott ihop osv. Man kan inte ta ansvar för andra människor och deras sätt att hantera motgångar. De flesta av oss har väl någon gång varit tvungna att nobba någon annan, det kan gälla kärlek, anställningsintervju, kompisskap, vad som helst. Det är inte roligt, men måste ske ibland.
Det var mer än en semesterflört, en semesterflört slutar på semesterplatsen och sen är det so long bye bye. Det var åtminstånde en början på ett försök till ett förhållande och det har T själv sagt.
Och visst jag håller med dig när du säger att man inte behöver ta ansvar för andra människor och deras motgångar. Men när en person mår dåligt pga dig, så dåligt att hon vill ta sitt liv, spelar ingen roll hur gammal personen är för det har inget med saken att göra. Då är det av ren empati och medmänsklighet som gör att man försöker göra uppbrottet mer smidigt. Visst, man gör klart att det inte kommer bli något, men kanske ändå hör av sig och frågar hur människan mår efter självmordsförsöket osv. Så alltså, man har inga skyldigheter, det står inte i någon lag att man måste, men om man känner ett moraliskt ansvar är en annan femma.
Tror inte att du har upplevt starka känslor som kärlek då du likställer det med en anställningsintervju? Finns miljarder sånger, dikter, romaner om olycklig kärlek men inte så många som handlar om att man blivit nobbad på en antsällningsintervju. Många är beredda att gå långt, längre än någonsin annars, ja, för just kärlek. Och om man som CS uppenbart är känslomässigt labil skulle, jag iaf, hantera situationen med största försiktighet.
