Knutbymorden 2.0

Sektvarning och annonsbojkott

Hur skall kristenheten hantera uppenbara irrläror? Och hur skall en kristen tidning förhålla sig till destruktiva avvikelser i lära och liv i sammanhang som kallar sig kristna? Frågorna är motiver*ade, i efterdyningarna av Knutby. Det finns ju fler skräckexempel på ett ledarskap som med maktmed*el gör anspråk på en lojalitet som är förbehållen Jesus Kristus.
Å andra sidan har svensk kristenhet sett exempel på markeringar mot sekterism och irrlära, som i själva verket varit ett uttryck för kyrko*politiskt (för att inte säga partipolitiskt) käbbel och försök att hindra andra kristna sammanhang från att vinna ”marknadsandelar”. Dessa isoleringsförsök blir ett uttryck för samma sekterism och maktmissbruk som man säger sig vilja varna för, vilket kväver den befriande mångfald som svensk kristenhet så väl behöver. Därför är frågan inte så enkel som den vid en första anblick tycks vara.
Knutby är ett bra exempel. Drygt ett halvår före Knutbydåden, fick Världen idag signaler om att allt inte stod rätt till, vilket ledde till att Knutbygruppen inte längre fick annonsera. I efterskott står det klart att annonsbojkotten skulle ha följts upp med en kritisk granskning av vad som egentligen pågick – i bästa fall hade för*ödelsen då kunn*at undvikas.

Det är lika lätt att se att en sådan kritisk granskning i ett spänt kyrkopolitiskt läge skulle ha uppfattats som en markering mot pingströrelsen. Knutbygruppen var vid denna tid fullvärdiga medlemmar i pingströrelsen, traditionellt organiserade som en förening med församlingsmöte och allmän rösträtt, Helge Fossmo var några månad*er före mordet ackrediterad på pingströrelsens predikantvecka och Åsa Waldau gjorde stor affär av att vara släkt med Willis Säwe, en av pingströrels*ens förgrundsfigurer.
Världen idags granskning uteblev, vilket är beklagligt. Det ideala hade naturligtvis varit om redaktionen (och andra kristna tidningar) i samspel med pingströrelsen kunde ha avslöjat irrlärorna i Knutby. Det hade krävt ett ömsesidigt förtroende och goda relationer. Nu fick i stället både pingströrelsen och krist*en press ta ansvar i efterskott, och Världen idag har följt upp med en serie kritiska reportage.

Kingdom Center hade inte kommit till utan koppling till Livets ord, försöker Arenius fastslå.

Hur kan Arenius veta det? Knutby uppstod i pingströrelsen. Karisma likaså, utan några vidare jämförelser. Fred Phelps så kallade kyrka i USA där homohat står i centrum kunde tydligen uppstå mitt i baptistsamfundet. Arenius vet givetvis detta, han vet att människor som slår teologiska kullerbyttor och hamnar galet tyvärr uppstår överallt. Sekterism klarar sig bra utan vissa teologiska inriktningar eller samfundskläder för att komma till och växa. Man kan fråga sig vilket ansvar en enskild församling eller pastor har för personer som besöker deras kyrka och sedan kör sitt eget race och förvanskar teologin till det absurda.

Tack för din kommentar.

Nej, jag har inget "behov av att skuldbelägga så fort något tragiskt inträffar". Tvärtom kan jag känna olust över att vi ofta reagerar sent på oegentligheter. Jag har också flera och andra källor än tv-programmen, och jag har inte grundat min text på spekulationer. Eftersom jag själv har arbetat flera år i regionen har jag goda kontakter där.
Du har naturligtvis rätt i att saker av den här karaktären händer i många sammanhang, men här är kopplingen till Livets ord tydlig, vilket är min poäng.
Jämförelsen med Knutby leder ingenstans, det blir inte lättare för de drabbade i Vägasked för att det är värre på något annat håll. Däremot bör ansvarsfrågan diskuteras för att lära av begångna misstag. Det var ett av skälen för min text.

HÅKAN ARENIUS

Dock, jag har inga som helst ambitioner att försöka ha någon helhetsbild, det får andra sköta