Citat:
Ursprungligen postat av Käg Malax
Svarar på ett gammalt inlägg som inte är riktat till mig.
Att skapa konst, i synnerhet sådan som ska "säga någonting om livet", är i sig pretentiöst, vilket naturligtvis inte betyder att det inte ska göras och att allt ska reduceras till underhållning. Det som kan ligga Andersson i fatet hos oss som inte förmår se hans storhet i Sånger från andra våningen är att han använder exakt samma estetik (brunmurrig vardagstristess, smålustiga, "karaktärsfulla" amatörer) som i sina reklamfilmer, blåser upp det till kolossalformat och tycks vilja säga oss något "större", men inte får så mycket mer gjort. Redan i reklamfilmerna lyckas han ju på ett effektivt sätt fånga en känsla av tristess och mänsklig futtighet och larvighet med en del humor. I en långfilm önskar man sig dock något som är större än summan av delarna: en fördjupad karaktärsteckning, en bärande tanke eller för den delen något slags sugande mystik, en känsla av att man inte riktigt förstår vad som händer (och jag menar då inte att jag efterlyser "spänningsfilm"). Jag håller möjligheten öppen för att det är jag som inte fattat, men jag ser inte mer än ett antal av hans reklamfilmer staplade på varandra, ingenting som får mig att undra därför att det är "svårt" eller misstänka ett avsevärt tankedjup, bara lite tristess och smålustighet.
Jag gör
Käg Malax sällskap och svarar på ett - ej till mig riktat inlägg.
Jag är ingen filmvetare. Tvärt om. Mitt film-tittande ligger säkerligen under genomsnittet.
Dessutom hör jag till den lite märkliga grupp av människor, som när dom fascinerats av
någon film, envisas med att se den - om och om igen.
Det är som en förälskelse där man icke tröttnar på att ses - om och om igen.
För mig debuterade denna åkomma på 60-talet, när jag såg Polanskis -Cul De Sac-
Därefter är förälskelserna många och dom håller än - Fellini, Polanski, Troell, Kaurismäki,
Coen Brothers - för att nämna några, samt naturligtvis även Roy Andersson.
Nämnda åkomma hämmar fullständigt bredden på mitt filmvetande, men den ger måhända
även en viss styrka, då jag, efter att ha sett alla deras filmer en 10, ibland 20 gånger
omedvetet "pluggat" in filmernas manus och sceneri och kan varje replik utantill.
Varför har jag då drabbats av denna åkomma? Vet ej! Men det är inget som jag lider av
och behöver därför ej botas.
Varför har jag då sett Roy Anderssons -Du levande- ett 15-tal gånger? Vad är det jag
fascineras av? Detta har jag aldrig tänkt på, men känner mig, här och nu, svaret skyldig:
Det är för oss levande - glest mellan smultronställen på livets krokiga stig.
En stig som slingrande gå fram genom vardagstristess och mänsklig futtighet.
De som nyss fyllt trettio, håller ej alltid med om detta. Dock känna de icke stigen.
De har blott avverkat en tredjedel och dessutom - den lättsamma delen.
Roy Andersson är en svensk filmmakare och -Du levande- är en mycket svensk film.
Varje scen, ja, varje filmruta är som ett konstverk (som en målning) i sig och utspelar
sig i ett (tidlöst) svenskt 70-tal. Dialogen är fullständigt äkta och det finns icke en enda
replik, som jag ej kan skänka ett igenkännande leende.
Scenerna/tablåerna är medvetet löst "staplade", och summan av dessa bildar en
enhet som långt överstiger... Kort sagt: 1+1=3.
Filmens mycket starka slutscen - är även en nyckelscen.
Vi svenskar är ganska bortskämda varelser som ej har vett att hålla till godo med
med vardaglig tristess och mänsklig futtighet. Detta skildrar Roy Andersson ömsint
och med varm humor (samt fullständigt utan pekpinnar) i mästerverket -Du levande-.
Jag tror att Roy och Troells filmer om 50 år kommer räknas till dom mest intressanta
från tiden ca. 1970 - 2010.
EDIT: Såg igår Kaurismäkis -Mannen utan minne-. En underbar film och jag tycker
det finns ett slags filmiskt brödraskap mellan dessa mästare - Aki och Roy.
