Citat:
Ja. Jag läste någon beskriva Roy Andersson som att han får overkliga saker att se verkliga ut och verkliga saker att se overkliga ut.
Lynch har lite samma grej, han får seriösa scener att kännas oseriösa och han får oseriösa scener att kännas seriösa.
En liknande relation till verkligheten som något man kan kompromissa med och där det man visar ibland är mer äkta än verkligheten. Det är maximerat och utdraget och konstnärligt och ingen pratar som en normal människa gör.
Om man jämför skulle du som tittare kunna leva i en Christopher Nolan-värld utan att märka det om du inte är i händelsernas centrum, för att den världen är så "normal". Medan en Andersson eller en Lynch-värld tveklöst består av dårar och galenskap.
Lynch har lite samma grej, han får seriösa scener att kännas oseriösa och han får oseriösa scener att kännas seriösa.
En liknande relation till verkligheten som något man kan kompromissa med och där det man visar ibland är mer äkta än verkligheten. Det är maximerat och utdraget och konstnärligt och ingen pratar som en normal människa gör.
Om man jämför skulle du som tittare kunna leva i en Christopher Nolan-värld utan att märka det om du inte är i händelsernas centrum, för att den världen är så "normal". Medan en Andersson eller en Lynch-värld tveklöst består av dårar och galenskap.
Jag förstår inte ditt resonemang alls och ser inga som helst likheter mellan Lynch och Andersson vilket hedrar den senare.
Nolan har specifikt gjort filmer som handlar om det du talar om.
Citat:
Likheter
- Absurdism
- Dialoger som inte känns realistiska
- Beteenden som inte känns realistiska
- Hur absurdismen omfamnar detta och gör det realistiskt i deras värld
- Hur humor nästan alltid är lowkey och bygger på att sträcka ut eller twista det absurda
- Hur allt ändå bygger på ÄKTA känslor som genom det absurda blir äkta
Mekaniken i känslorna är nästan identiska, Lynch använder mer utdragna scener och mer mörker, Andersson använder mest ljusa färgskalor och det svenska inflytandet skapar ju en stor skillnad.
Men jag tycker det är väldigt likt på vissa sätt och en kvalitet jag finner sällsynt hos regissörer. Jämför med exempelvis Charlie Kaufman där det absurda inte är INOM karaktärerna utan i allting som sker runt dom snarare. Twin Peaks hade varit en "normal plats" om inte Lynch hade funnits inne i karaktärerna och gjort dom awkward. Samma med Roy Andersson som finns inne i sina karaktärer.
(Samma med Tarantino men där är det ju snarare att det är overkligt att alla pratar så coolt hela tiden och att det inte tycks finnas någon dödtid)
Citat:
Likheter
Mekaniken i känslorna är nästan identiska, Lynch använder mer utdragna scener och mer mörker, Andersson använder mest ljusa färgskalor och det svenska inflytandet skapar ju en stor skillnad.
Men jag tycker det är väldigt likt på vissa sätt och en kvalitet jag finner sällsynt hos regissörer. Jämför med exempelvis Charlie Kaufman där det absurda inte är INOM karaktärerna utan i allting som sker runt dom snarare. Twin Peaks hade varit en "normal plats" om inte Lynch hade funnits inne i karaktärerna och gjort dom awkward. Samma med Roy Andersson som finns inne i sina karaktärer.
(Samma med Tarantino men där är det ju snarare att det är overkligt att alla pratar så coolt hela tiden och att det inte tycks finnas någon dödtid)
- Absurdism
- Dialoger som inte känns realistiska
- Beteenden som inte känns realistiska
- Hur absurdismen omfamnar detta och gör det realistiskt i deras värld
- Hur humor nästan alltid är lowkey och bygger på att sträcka ut eller twista det absurda
- Hur allt ändå bygger på ÄKTA känslor som genom det absurda blir äkta
Mekaniken i känslorna är nästan identiska, Lynch använder mer utdragna scener och mer mörker, Andersson använder mest ljusa färgskalor och det svenska inflytandet skapar ju en stor skillnad.
Men jag tycker det är väldigt likt på vissa sätt och en kvalitet jag finner sällsynt hos regissörer. Jämför med exempelvis Charlie Kaufman där det absurda inte är INOM karaktärerna utan i allting som sker runt dom snarare. Twin Peaks hade varit en "normal plats" om inte Lynch hade funnits inne i karaktärerna och gjort dom awkward. Samma med Roy Andersson som finns inne i sina karaktärer.
(Samma med Tarantino men där är det ju snarare att det är overkligt att alla pratar så coolt hela tiden och att det inte tycks finnas någon dödtid)
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
