Såhär tycktes det ha sett ut, ett litet antal NSF-anhängare omringad av ett större antal poliser omringade av ett än större antal antirasister (eller för att tala med NSF: "jublande sympatisörer"), ungefär som det brukar de ut m.a.o.
NSF förnedrade som vanligt, men de är för dumma för att inse det. De tror på fullt allvar att det är en seger att stå på ett torg, omringade av polis och bli träffade av div. flygande projektiler.
Jag minns Linköping hösten 2005, en utav de hyffsat få antifagrejer jag varit på - och en utav de bättre. Jag var inte där i något politiskt sammanhang utan för att hälsa på en vän, han berättade att nazister skulle demonstrera i stan så vi bestämde oss för att titta förbi. Från början var det väldigt folktomt men snart var det hundratals i alla åldrar som omringat de stackars nazisterna. Det hände i princip ingenting, men radion uppmanade folk att hålla sig hemma då det riskerade att bli bråk på stan. En timme senare så hade de flesta gamlingar och svenssons gått hem, de orkade förstås inte skrika ord mot nazisterna hela dagen, speciellt då nazisterna i princip bara stått stilla i flera timmar. Men å andra sidan så hade massvis med ungdomar strömmat in från förorterna för att jiddra med nassarna, så NSF fick fortfarande inte gå. Men snart kom polisförstärkningar från hela landet och efter ytterligare en tid så fick NSF tillslut gå. Då exploderade all frusen energi och hundratals linköpingsbor försökta komma åt nazisterna, polisen hade blockerat vägen men folk hoppade över murar och sprang i gångar mellan husen för att komma nära nazisterna. Folk lade ut saker på vägen, slängde stenar och ägg, gick tätt intill snutkedjan som omgav nazisterna och pekade finger och jiddrade. Till kom NSF:arna fram till ett torg, inte det torg de först skulle gått till, utan någonting mindre, enklare att avspärra. Sen höll de tal för sig själva, som sjuttioelva gånger förr, och marscherade därefter till parkeringshuset under ytterligare projektilregn. Sen åkte dem hemåt i sina bilar, under ytterligare ett.
Det var NSF Östergötlands största framgång på många, många år om man får tro dem själva. Jag förstår inte hur de orkar leva i en sådan total fantasivärld. NSF Östergötland har alltid gjort ett ganska patetiskt inttryck på mig, även med nassemått mätt. Så vitt jag förstått det så kan de knappt gå utanför sina hem utan att få stryk, när Göran Jonsson skulle julhandla så fick han kalla in halva NSF:s skyddstyrka för att inte skita på sig.
NSF förnedrade som vanligt, men de är för dumma för att inse det. De tror på fullt allvar att det är en seger att stå på ett torg, omringade av polis och bli träffade av div. flygande projektiler.
Jag minns Linköping hösten 2005, en utav de hyffsat få antifagrejer jag varit på - och en utav de bättre. Jag var inte där i något politiskt sammanhang utan för att hälsa på en vän, han berättade att nazister skulle demonstrera i stan så vi bestämde oss för att titta förbi. Från början var det väldigt folktomt men snart var det hundratals i alla åldrar som omringat de stackars nazisterna. Det hände i princip ingenting, men radion uppmanade folk att hålla sig hemma då det riskerade att bli bråk på stan. En timme senare så hade de flesta gamlingar och svenssons gått hem, de orkade förstås inte skrika ord mot nazisterna hela dagen, speciellt då nazisterna i princip bara stått stilla i flera timmar. Men å andra sidan så hade massvis med ungdomar strömmat in från förorterna för att jiddra med nassarna, så NSF fick fortfarande inte gå. Men snart kom polisförstärkningar från hela landet och efter ytterligare en tid så fick NSF tillslut gå. Då exploderade all frusen energi och hundratals linköpingsbor försökta komma åt nazisterna, polisen hade blockerat vägen men folk hoppade över murar och sprang i gångar mellan husen för att komma nära nazisterna. Folk lade ut saker på vägen, slängde stenar och ägg, gick tätt intill snutkedjan som omgav nazisterna och pekade finger och jiddrade. Till kom NSF:arna fram till ett torg, inte det torg de först skulle gått till, utan någonting mindre, enklare att avspärra. Sen höll de tal för sig själva, som sjuttioelva gånger förr, och marscherade därefter till parkeringshuset under ytterligare projektilregn. Sen åkte dem hemåt i sina bilar, under ytterligare ett.
Det var NSF Östergötlands största framgång på många, många år om man får tro dem själva. Jag förstår inte hur de orkar leva i en sådan total fantasivärld. NSF Östergötland har alltid gjort ett ganska patetiskt inttryck på mig, även med nassemått mätt. Så vitt jag förstått det så kan de knappt gå utanför sina hem utan att få stryk, när Göran Jonsson skulle julhandla så fick han kalla in halva NSF:s skyddstyrka för att inte skita på sig.
