Citat:
Ursprungligen postat av
L.o.a
Efter sitt självmordsförsök och den tillfälliga tiden i rullstol genomgick Carl en kraftig personlighetsförändring. Han blev manipulativ, självisk och oförmögen att ta hänsyn till andras säkerhet – såvida det inte gynnade honom själv. All form av kamratskap försvann.
Tidigare hade han en nära relation till både Viggo och sin mamma. Han visade omtanke och verkade värdesätta dem. Men efter händelsen blev han likgiltig, nästan fientlig mot sin mamma, och tappade all känsla av gemenskap med andra. Hans förmåga till samarbete försvann, utom i de fall där han själv kunde dra nytta av det.
Karaktärsutveckling/förändring brukar ofta komma gradvis, som hos Tony – de smyger sig på med tiden. Men i Carls fall skedde förändringen plötsligt och drastiskt. Det var nästan som om självmordsförsöket inte bara skakade honom emotionellt, utan också orsakade någon form av mental påverkan – kanske en chockreaktion eller till och med något som liknar en hjärnskada – vilket fick hans personlighet att slå över till något som påminner om en personlighetsstörning.
Förmodligen för att man behövde en som intrigerade och var skurkaktig på kontoret/på land. Där blev Carl och senare Jeanette ett bra par.
Jeanette blev också värre än honom efter att barnet dog vilket är förståeligt.
Märk väl att Carl gled tillbaka till en snällare och mjukare person när Alexandra kom in i hans och Dahléns liv. Och att Emelie övertog hans "psykopat-roll" om än tillfälligt. Carl var fullständigt livrädd för Emelie, så helt personlighetsstörd var han inte.
Carl är för övrigt en av de bästa i hela serien. Han spelades på ett trovärdigt komplext sätt och Carl hade många sidor som var väldigt intressant att följa som tittare.
