Vem är psykopaten Alexander Erwik skriver om på sin blogg?

Det finns ett riktigt psycho i kändisvärlden. En person som borde sitta inne men får springa fritt bland oss andra 'normala' människor.
Jag har i och för sig hört rykten genom åren, både från säkra och mer obskyra källor. Men ingen rök utan eld. Dessutom hade jag en gång i tiden en nära vän som råkade väldigt illa ut i sin relation med den här killen. Det tog tack och lov slut ganska fort men det tog minst ett år innan min kompis ens kunde ta ordet 'dejt' i sin mun. Man kan ju bli avskräckt för mindre.


Sen har jag inte tänkt så mycket på det utan bara sett till att hålla mig långt jävla borta. Att det finns gott om människor som borde söka flera former av hjälp men trots sina mentala svårigheter verkar lyckas med både karriär och kärlek, är ett tragiskt men obestridligt faktum i min värld. Och nya partners har han inte haft problem med att skaffa, trots att det tisslats rätt länge om hans skeva beteende. Själv gör jag inte om samma misstag och bara lukten av ett rykte om sånt här får mig att backa. Men jag var likadan tidigare. Drogs till sk 'badboys' som vi så fint kallar det. Rövhål är väl ett mer passande ord. Här har vi världens mest utvecklade varelse och så dras vi som magneter till det som vi både hört och vet är allt annat än bra för oss? Vad var det som gick snett?

Han har lämnat många ex bakom sig som han bankat gula och blå, terroriserat med sin svartsjuka och attackerat med psykisk krigsföring tills det inte är nånting kvar av hans partners som människor. Det är hans finess. Och han lyckas varje gång. De senaste åren har han varit ihop med en kändis (oroväckande länge) men det är klart, det motiverar honom ju ännu mer att hålla greppet hårt. Och just svartsjukan är ett intressant kapitel. Man brukar ju säga - genom sig själv dömer man andra. Av en ren slump fick jag för några år sen se honom i en akt som tveklöst bör klassas som otrohet. Bortom rimliga tvivel som man säger. 'Stackars sate' tänkte jag om kändisen eftersom personen ifråga bara haft rötägg som pojkvänner. Jag hade inte samvete att hålla käft, sån är jag, och skvallrade helt sonika till en tjej som jag vet står kändisen nära. Jag själv hade önskat att någon med samma information hade informerat mig. Nu hände det inte så mycket, troligtvis kom informationen aldrig fram. Vi svenskar är ju osedvanligt bra på att hålla oss neutrala i alla lägen. Dagen efter jag blev ögonvittne till otroheten träffade jag paret på ett vimmel. Det var en lätt obehaglig känsla.

Åren har gått och jag har länge undrat när bubblan ska spricka, men det verkar hålla i sig. Trots att jag får höra om både slagsmål och psykbryt. Några ändringar på den fronten är det då rakt inte. Och visst är det synd om människor som lever i en ohälsosam relation. Och nog ska man gå efter första slaget. Och nog har man ett eget ansvar för att kunna bryta cirkeln, kasta ut fanskapet och byta lås. Men det är inte så lätt, speciellt inte eftersom den här typen av killar som en missil söker sig till offer som redan är nedbrutna. Jag har själv haft en ohälsosam relation så jag talar av egen erfarenhet. De starka vågar de sig inte på. Någon som redan har haft tre relationer av den här sorten blir ju ett 'easy target'. Men så mycket mer än att hoppas på det bästa kan jag nog inte göra.

Häromdagen blev jag påmind om personen igen. Genom bekantas bekanta träffade jag på en person och hade ett långt samtal om väder och vind. Med tanke på mitt jobb kom vi plötsligt in på den här personen. Och det var ingen godnattsaga. Det som helt och hållet gjorde slut på relationen mellan min bekant och den här killen var en natt på akuten med en tand som stack upp ur läppen efter att näve med klackring mötte ansikte. Allt har ju sin gräns och tyvärr gick det så långt.

Vad vill jag säga med det här? Att man kanske vill tro att livet nånstans kommer till sin rätt, att syndaren straffas förr eller senare. Men om man ska vara krass så är det ju inte så. Ondska verkar ju vara rena rama livselixiren. De elakaste satarna lever längst. Man tror att det där med att Ferguson aldrig blir påkommen i Kvinnofängelset bara är noga uttänkt fiction för att hålla tittarna kvar vid teven. Men verkligheten ser inte särkilt annorlunda ut. Här har vi en person som misshandlat sina partners i snart tio år, om jag som inte ens står honom nära känner till detaljer, vad gör då inte de som befinner sig i nära anslutning till paret? Någon måste ju ha märkt att saker inte står rätt till. Så då undrar jag, varför händer ingenting? Hur kan en sån här person få springa lös? Varför är det ingen som gör nåt?



(Läst: 4450 ggr Kommentarer: 16)