Tips på asiatisk film

Håller med om Ahns skådespel men en av sakerna som tyngde ner filmen för mig var just den tramsighet som Gyllenhall till stor del, men inte uteslutande, stod för. Tyckte ändå om den men Mother och Memories of Murder är mycket bättre i mina ögon. Jag hade nog placerat den strax bakom The Host.

Såg för övrigt Hou Hsiao-hsien's Café Lumière (2003) tidigare idag som jag kommer ihåg att du gillade mycket och även tipsat om tidigare. Riktigt bra! Hyllningarna till Ozu är tydliga men det är fortfarande utan tvekan en Hou Hsiao-hsien-film. Det finns någon relation mellan film och tåg som fungerar så bra och Café Lumière (2003) är i det närmaste besatt av tåg och många av de finaste scenerna är de tysta stunderna när Yôko pendlar.

Kan förstå att Gyllenhall i den här inte är för alla, men gillade honom som tusan men sedan är jag lite smått förälskad i honom också. Men filmen har en bra bit upp till Mother, medan Memories of Murder enligt mig är lite överskattad. Jag har visserligen en 4/5 på den, men jag tycker den nämns allt för ofta som "koreas bästa film" och hyllas lite väl mycket. Men det är ju visserligen en riktigt bra film det också.

Ah! Skoj att du gillar den och jag håller verkligen med dig, den lyckades verkligen som både en hyllning men också att vara hans egna. Vilket inte är helt lätt. Såg apropå Ozu precis klart Sent om Hösten. Klockren enligt mig. Ozu växer verkligen för varje film jag ser utav honom, han lyckas verkligen med den här bitterljuva känslan. Det är så roligt samtidigt som det är så tragiskt och ledsamt, jag förstår inte hur han gör. Imponerad återigen.

STORA ASIENPROJEKTET

Omgång B
#4 Brother (2000), JAPAN

Aniki Yamamoto (Takeshi Kitano) har hamnat i trubbel med den japanska yakuzan och flyttar till sin yngre halvbror i Los Angeles för att hänga där ett tag. Ganska snart visar han dock vem som är boss i den undre världen genom att ta sig an alla de olika maffiagrupperna i området. Konflikter uppstår.

Det var tamigfan gränsfall om den här filmen skulle räknas med i projektet eller inte. Upptäckte försent efter att jag redan gjort klart listan till B-omgången att den här filmen utspelar sig mest i LA. Efter att ha sett igenom Brother så har jag ändå till slut kommit fram till att den får vara med och räknas i projektet. Majoriteten av dem bakom och framför kameran (i stort sett Takeshi Kitano men men) är japanska och det är också det språks som används mest flitigt filmen tillsammans med engelskan. Ett gränsfall men jag låter ändå denna räknas som en japansk film då den till större delen handlar om japanska karaktärer och folk som pratar japanska, trots att den mest utspelar sig i LA.

Filmen ifråga då. Ja, detta var första gången jag fick se en Beat Takeshi rulle och det märks att det är en egen stil han kör med. Dutch angle på vissa scener som känns kanske onödigt, mest bara för att visa upp och styla om jag ska vara ärlig. Samt att klippningen utmärker sig genom att i vissa scener dra ut på tagningarna så att man verkligen får se skottlossningarna från en och samma vinkel utan att det klipps. Lite halvhäftigt och fränt, det ska medges. Detta kontrasteras dock senare i filmen där det klipps hejvilt under en skottlossning så att det blir närapå epilepsivarning. Ingen standardstil á la Hollywood här inte utan Takeshi kör sin egen prägel på hur han vill att det ska se ut. När det står i eftertexterna att det är han själv som klippt också så känns det bara naturligt.

Själva Beat Takeshi ger intryck av att vara en stenhård och cool snubbe som låter nävarna och pistolen tala. Muckar du med honom så skär han ut ditt öga med en trasig flaska utan att säga ett ord. Visst finns det scener där han kan småskratta och visa upp känslor, men annars är han mest ett vandrande pokerface som väljer att kriga mot alla fiender som kan tänkas stå i hans väg.

Brother är en ganska så rak och enkelinriktad gangsterfilm. Den äldre halvbrorsan kommer till storstan, fisk i främmande vatten/uppe på torra land-tropen, för att genast döda och skjuta alla som väljer att bråka med de japanska gangsterbrorsorna. Snabbt växer verksamheten och ett fullskaligt maffiakrig är oundvikligt. Trots detta så tycker jag att filmen svajar mellan att vara ömsom fängslande och ömsom gäspande. Actionscenerna är råa och blod används flitigt. Pluspoäng utdelas på den fronten samt hans egna stil vad gäller klippningen. Men filmen hade mått bättre av att handlingen grundats i något mer… tja, känslosamt drama. Alltså nu är det mest bara pang pang och så en lång transportsträcka på det tills slutet. Vad är det som driver Yamamoto? Att kriga på så länge det går tills man själv blir dödad, och vara fullkomligt nöjd också med det i slutändan. Vissheten om att man mest troligen kommer att stryka med så lika bra att skapa så mycket oväsen man bara kan tills dess? Vi får även inblickar i hur det står till med yakuza-verksamheten i Tokyo (antar jag?) men dessa scener och händelser påverkar inte alls våra huvudkaraktärer i LA vilket bara skapar huvudbry. Intrycket jag får är att Takeshi Kitano helt enkelt ville göra en film i USA och så gjorde de en film med gangsters där de mest bara skjuter och dödar folk. End of story. Lite fattigt storymässigt faktiskt är väl den kritik jag har mest mot filmen.

Brother har en stundtals en intressant stil med flera råa blodiga scener, men i övrigt lämnar filmen en hel del att önska. Kul att se Beat Takeshi för första gången och att han visar sig vara en riktig hårding, men jag hade ärligt talat hoppats på bättre. Det blir svagt godkänd, en stark tvåa. Hoppas att han har bättre filmer under sitt bälte.


Betyg: 2.5/5

STORA ASIENPROJEKTET

Omgång B
#5 Suddenly in Dark Night, SYDKOREA

En fjärilsforskare bor tillsammans med sin fru och dotter i ett hus på landet i Sydkorea. En dag tar han med sig en föräldralös yngre tjej/kvinna som får bo och arbeta hos familjen som husa. Den unga tösen har dock en olycksbådande docka med sig. Det enda arvegodset hon lyckades rädda undan branden som dödade hennes föräldrar. Modern i huset börjar se mardrömslika hallucinationer som hon kopplar till dockan och den nyinflyttade husan. Komplikationer uppstår.

Handlingen låter kanske enkel men detta är en ganska så trippig film, särskilt de sista 30 minuterna. Jag skulle nog bäst klassa filmen som psykologisk skräckthriller där det ibland är rätt svårt att avgöra vad som är hustruns fantasier och vad som är riktigt. Det finns nog något samband eller symbolisk mening med fjärilarna som mannen forskar om och de två kvinnliga karaktärerna i filmen. Att det genomgås någon slags metamorfos som endast blir tydligt vid filmens slut eller något sånt.

Tekniskt sett så utmärker sig filmen med extremt många och tydliga utzoomningar. Lite störande och på gränsen till amatöraktigt. Typ att skaparna vill säga ”titta här wow!” lite väl ofta. Men det är kanske petitesser att störa sig på. Kommer man in i filmen och börjar acceptera dess visuella stil och ton så har den en ganska så psykologisk stegrande skräckkänsla där man som tittare verkligen känner frugans gryende galenskap. En sak som kanske är en kulturkrock jämfört med hur jag som tittare från väst reagerar på något som görs (eller inte görs rättare sagt) i filmen som jag tar i spoiler.


Suddenly in Dark Night är långtifrån en fullträff och är väl medioker på gränsen till halvt sevärd som bäst. Den tar sig mot slutet och blir faktiskt spännande och intressant, men tills dess är det för mycket brister och svagheter under resans gång för att det ska kunna uppbåda ett högre betyg. Jag känner mig ändå snäll och ger den svagt godkänd, en stark tvåa. Ingen film man behöver titta på i första taget om man inte är riktigt svältfödd på asiatisk skräck och behöver något ruggigt att titta på.


Betyg: 2.5/5

nu blev jag lite ledsen...

Sorry.

Den kändes lite för B-aktig i min smak, som i vissa scener när de körde med handhållen kamera istället för att bara ha den på stativ när de filmar folk som bara sitter och pratar. Eller när de la ett glas precis vid kameralinsen för att ge en trippig känsla och det verkligen syns att det är ett glas de använder sig av. Lite sådana saker som förtar känslan för mig filmen igenom.

Förstår Synd ändå att du inte gillade den lika mycket som mig. Tyckte verkligen om den. Men kul att du gav den en chans i alla fall!

STORA ASIENPROJEKTET

Omgång B
#6 Oldboy (2003), SYDKOREA

Oh Dae-su (Choi Min-sik) blir kidnappad och hålls fången i 15 år i ett litet rum. Efter 15 år släpps han ut, desperat på jakt efter hämnd mot den som låste in honom och med ett lika starkt naggande begär efter att få veta varför han låstes in. Men är han redo att få svaret på alla de frågor han har? Ju mer han få veta och ju närmare han kommer i sin hämndresa, desto mörkare blir svaret på gåtan.


Oldboy är närapå cineastisk perfektion. Den har en fängslande intrig som gör att man vill fortsätta titta, backat upp med intressanta karaktärer fenomenalt spelat av Choi Min-sik i huvudrollen, allt filmat i visuellt slående foto och ackompanjerat med strålande väl vald musik. Det är mörkt, det är rått, det är snyggt. Intensivt och coolt, tungt och slående. Samtidigt finns det lite humor i den här och var, men sparsmakat. Det finns faktiskt inget att klaga på om jag ska vara ärlig. Park Chan-wook lyckas till och med få flashback-scenerna att smälta in i filmen på ett snyggt och gripande sätt. Färgerna rött, svart, grönt och vitt används genomgående i filmen. I kläderna, väggdekorerna, ibland även ljuset självt. Jag kan inte färgkodning så pass bra men visuellt ger det ett kraftigt intryck, alltihopa kulminerande i de mäktiga slutscenerna.

Kort sagt: detta är en förbannat bra film! Jag vill inte gå in djupare på handlingen med risk för att spoila, men det gäller att ha huvudet med sig när allt avslöjas mot slutet så att inget går en förbi. Oh Dae-sus karaktärsresa är en svindlande upplevelse och Choi Min-sik får slita ont för att uppfylla alla de fysiska och psykiska påfrestningar som krävs i gestaltandet av honom. En enastående prestation. Varning utfärdas för en viss restaurangscen som kan göra kräsmagade lätt illamående.

Projektets första femma delas härmed ut till det Sydkoreanska mästerverket Oldboy. Ja, jag har sett den tidigare men det var inte förrän nu som jag till fullo insåg hur jäkla bra den var. Musiken och ljudet tillsammans med twisterna mot slutet gjorde det till en helt ny filmupplevelse. Jag mindes några av de visuellt sett mest minnesvärda scenerna (som korridorslagsmålet) men annars var mycket av det övriga helt nytt. En fenomenal film och jag ser fram emot att beta av de två andra filmerna i hämndtrilogin som också finns med i projektet. Har man inte sett denna så har man verkligen missat något!


Betyg: 5/5!

STORA ASIENPROJEKTET

Omgång B
#7 Magnificent Bodyguars (1978), HONG KONG

Lord Ting Chung (Jackie Chan) ska eskortera en sjuk man och hans sällskap över Stormiga bergen, men under resans gång stöter de på banditer och onda munkar som de tvingas slåss mot.

Näe, inte ens Jackie Chan kan rädda den här filmen. Alltför fånig och fjantig är den, replikerna är fan lågvattenmärke. Jag kan acceptera en viss fånighet och ta det med ro, så länge det inte blir alltför busksiartat eller påtvingande. Ge mig sköna fighter och en någorlunda fängslande story så kan jag svälja det mesta. Men här är det för mycket.

Ett par skräckexempel från filmen.
När Chans storebror dyker upp och motvilligt går med på att leda sällskapet, bara för att direkt bossa runt allihopa, ”Ni gör som jag säger, annars så dödar jag er” och ”Ni är nya och vet inte att man aldrig ska springa efter fiender. Jag låter er leva för den här gången”.
Sedan när sällskapet kommer till ett värdshus så proklamerar de till ägarna att ”We’re filthy rich”. Okej, för det är ju en bra introduktionsfras? Det verkar dock sätta avtryck hos åhörarna för svaret blir typ: ”Ah, excellent. Rich people can do whatever they want.” varpå sällskapet behandlas kungligt men blir också debiterad i samma stil. Hutlösa ockerpriser som värdshuset tar bara för att sko sig så gott de kan på sällskapet, vilket Chan & Co också påpekar. Riktigt lågt. Tyvärr så är det verkligen lågstadienivå på dialogerna här i Magnificent Bodyguards.

Pluspoäng utdelas i alla fall för ett par råa fightscener med hudflängning som sker under filmens gång - hade inte väntat mig att få se avflådda ansikten med tanke på den fjantiga tonen - samt att fighterna ser coola ut. Jackie Chans är en riktigt kung-fu mästare, eller så är han åtminstone en stjärna på att se ut som en sådan när han slåss i filmerna. Men det är för mycket fjantigheter för att svälja det hela. Nästan varje gång det kastas knivar, spjut, svärd eller ormar som hugger mot någon så fryser bilden till i någon sekund för att man verkligen ska få se vapnet i extreme close-up innan det klipps. Okej, ett par gånger så funkar det och jag kan väl gilla stilgreppet, men efter flera gånger om så tappar den sin charm om den ens hade något i början. För att göra det hela ännu mer cheesy så spelas det till och med Star Wars-musik i filmen…


Näe, om man inte är ett jättestort fan av Jackie Chan och verkligen måste se alla hans filmer så kan man mycket väl skippa denna. Den duger knappt som underhållning då det i mitt tycke blir alltför fånigt. Jag är väldigt snäll som ger den en svag, svag tvåa då jag oftast vill spara mina ettor till riktiga bottennapp, och riktigt så illa är inte Magnificent Bodyguards, även om den är farligt nära. Rekommenderas ej.


Betyg: 2/5

Som alltid kul att läsa dina recensioner. Också kul att du gillade Oldboy så pass mycket. Där är vi eniga. Jag har skrivit det tidigare här i filmforumet men Vivaldiscenerna är helt magiska. Magisk film.

Tackar!
Ja, det var en riktig glad överraskning. Mindes inte alls den klassiska musiken men det passande verkligen in i det mäktiga berättandet.

STORA ASIENPROJEKTET

Omgång B
#8 Woman in the Dunes (1964), JAPAN


En insektsforskare (Eiji Okada) på jakt efter sällsynta exemplar blir lurad av lokalbefolkningen att spendera en natt hos en kvinna djupt nere i en sandgrop. Det visar sig att hon mer eller mindre slavar åt byn genom att skyffla sand upp till dem, inspärrad i botten på sandgropen. Nu är även insektsforskaren fångad där nere och måste hjälpa till att skyffla sand mot sin vilja.

En tagline för den här filmen hade kunnat varit Deliverance möter Lawrence av Arabien. Eller nja, riktigt så illa är det inte, men det är sjukt mycket sand här. För mycket sand. Hjälplösheten smittar av sig när Eiji Okada desperat försöker klättra uppför sluttningarna men bara ramlar ner från de porösa branta väggarna. Lika fångad som hans egna nålade insekter kämpar han och kvinnan i sin ensamhet, beroende av de yttre makterna från ovan på mat och vatten för att överleva i sandhelvetet.

Det går inte att komma ifrån att det är naturporr med alla scenerna med sanden som rasar ner, flyger runt och finns överallt för våra två huvudkaraktärer. Sanden är närapå en karaktär i sig själv. Ett ständigt hot och något som måste bearbetas dag för dag. Till slut blir sandskyfflandet en del av identiteten, på gott och ont.

Jag känner för Woman in the Dunes ungefär detsamma som med David Cronenbergs filmer. Det är en teknisk skicklig och välgjord film med bra skådespelarprestationer, men själva ämnet intresserar mig inte det minsta. Det finns en intressant allegori över insekter och människor, att vi alla är fast i våra fatalistiska umbäranden. Det skapar en nästan existentialistisk aspekt med sisyfostemat. ”Do you shovel sand to live, or live to shovel sand?” som huvudkaraktären säger är en träffande beskrivning dels för deras egen situation men också för all form av monotont livsglädjedödande arbete.

Woman in the Dunes är ett snyggt och proffsigt gjort hantverk, men tyvärr gäspar jag mer än ett par tillfällen under filmens gång. Det är inte bra och jag vet att det är mer mig själv det beror på än någon brist hos filmen. Men tyvärr kan jag inte ge något högre betyg än en stabil trea. Jag önskar att jag kunde uppskatta den mer än vad jag gör, men i slutändan finner jag den alltför seg och utdragen med sin långa speltid.


Betyg: 3/5