Citat:
Ursprungligen postat av
DumBeast
Jag kan förstå liknelsen med Fucking Åmål då båda filmerna gav mig ungefär samma känsla. En känsla av att någonting otroligt falskt framställs som sanning (nu säger jag inte att det var filmskaparnas syfte, bara att det var min känsla av historierna). Men jag tycker Kakera fortfarande är intressant då regissören Momoko Ando vill göra film som kvinna utan att härma män eller försöka bräcka dem utan genom att göra en film som bara en kvinna skulle kunna göra utan att göra någon slags feministisk poäng av det. Och särskilt med japanska mått mätt så lyckas hon visa och underminera de förväntningar som män ofta har på kvinnor och skådespelerskor.
Jag har inte sett den sen den släpptes, jag borde se om den.
Intressanta tankar. Jag satt själv och funderade på just de feministiska dragen i filmen vill jag minnas när jag såg den. Vilket är förtvivlat längesedan vid det här laget. Jag fick upp ögonen för huvudaktrisen, Hikari Mitshushima efter hennes briljanta insats i Love Exposure och började kolla upp hennes filmografi. Såg att just denna film turnerat på diverse filmfestivaler och tyckte att handlingen lät tämligen intressant. Handlingen är, som du säger, verkligen inte genusbunden, då liknande filmer gjorts av män otaliga gånger. Dock tycker jag (om jag minns rätt) att regissören i just detta fall, tillsammans med skådespelerskorna, lyckas lyfta fram någon typ av "djupare" psykologiskt lidande i just denna film. Till skillnad från exempelvis taiwanesiska
The most distant course, vars ena handlingslinje skildrar en älskarinna situation.
Att jag tar upp just
The most distant course är lite småironiskt, då det(till skillnad från
kakera) är en av mina personliga favoritfilmer, pga. dess tämligen deprimernade, melankoliska ,lite lätt existentiella handling samt hälsosamma dos arthouse.