Jag är inte heller något Bollywoodfan (men jag kan inte heller påstå att jag har sett så mycket), men man bör ha i åtanke att inte all indisk film är Bollywoodfilm.
Jag såg exempelvis en indisk film som hette Mushrooms på Stockholms Filmfestival förra året, som jag tyckte mycket om. Den påminde väldigt mycket om den thailändska filmregissören Apichatpong Weerasethakuls filmer.
Sedan kan man ju inte tala om Indien utan att nämna Satyajit Ray (som förövrigt var en av Akira Kurosawas favoritregissörer), vars filmer är mycket vackra och humana. Mina två favoriter är Nayak (1966) och Mahanagar (1963). Den förstnämnda påminner till stor del om Smultronstället med en filmstjärnas inre resa som symboliseras av en yttre resa; under en tågresa så tänker han över sin karriär och sina val i livet, drömscener blandas med tillbakablickar och det blir ett jäkligt snyggt karaktärsporträtt och en intressant diskussion kring film och dess roll i samhället. Mahanagar i sin tur är en skildring av familjelivet i 60-talets Indien, där kvinnan i familjen tar ett jobb för att de skall tjäna lite mer pengar, vilket inte uppskattas av hennes konservativa svärföräldrar. Det är en mycket fin och väldigt mänsklig film om när traditionella värderingar ställs på kant i kollisionen mellan det nya och det gamla.
Rays mest kända filmer är dock Apu-trilogin. Där får man följa en pojkes liv ifrån det att han var en fattig pojk ute på Indiens landsbygd, till en aspirerande författare i Calcutta. Också sevärda och fina filmer, där den italienska neorealismens influenser tydligt lyser igenom.
Så är man intresserad av att se indisk film som inte har med Bollywood att göra, så kan jag varmt rekommendera Satyajit Rays filmer.
Jag såg exempelvis en indisk film som hette Mushrooms på Stockholms Filmfestival förra året, som jag tyckte mycket om. Den påminde väldigt mycket om den thailändska filmregissören Apichatpong Weerasethakuls filmer.
Sedan kan man ju inte tala om Indien utan att nämna Satyajit Ray (som förövrigt var en av Akira Kurosawas favoritregissörer), vars filmer är mycket vackra och humana. Mina två favoriter är Nayak (1966) och Mahanagar (1963). Den förstnämnda påminner till stor del om Smultronstället med en filmstjärnas inre resa som symboliseras av en yttre resa; under en tågresa så tänker han över sin karriär och sina val i livet, drömscener blandas med tillbakablickar och det blir ett jäkligt snyggt karaktärsporträtt och en intressant diskussion kring film och dess roll i samhället. Mahanagar i sin tur är en skildring av familjelivet i 60-talets Indien, där kvinnan i familjen tar ett jobb för att de skall tjäna lite mer pengar, vilket inte uppskattas av hennes konservativa svärföräldrar. Det är en mycket fin och väldigt mänsklig film om när traditionella värderingar ställs på kant i kollisionen mellan det nya och det gamla.
Rays mest kända filmer är dock Apu-trilogin. Där får man följa en pojkes liv ifrån det att han var en fattig pojk ute på Indiens landsbygd, till en aspirerande författare i Calcutta. Också sevärda och fina filmer, där den italienska neorealismens influenser tydligt lyser igenom.
Så är man intresserad av att se indisk film som inte har med Bollywood att göra, så kan jag varmt rekommendera Satyajit Rays filmer.
