Tips på asiatisk film

Nej, det tycker jag inte att du ska göra. Även fast jag bara har sett första filmen så bör man alltid se filmerna i den ordningen dom är gjorda, precis som med Gudfadern som NirvanA refererade till.

Alla tre är bra, även om jag personligen tycker att den första är överlägset bäst. Tycker att 2:an och 3:an tenderar att dra hela handlingen ett varv för mycket för filmernas bästa. Dock vill jag poängtera att alla tre filmerna bör ses.

Igår såg jag "The Woman, The Gun and The Noodle Shop". Jag vet inte om den skulle vara en komedi eller inte, för den var inte särskilt rolig... Inget drama heller eller mycket action... Jag antar att det bara var en "film".

Värd att se bara för skurken med sitt tvångsmässiga beteende att brottsplatsen måste se ut precis som innan han kom.

Har sett första CD:n (av tre) av Love Exposure och detta är fan bland det mest unika men samtidigt bland det mer påfrestande filmer psykiskt som jag har sett. Fast det betyder inte att filmen är bra, och just nu vet jag inte alls vad jag ska tycka om det jag bevittnat. Väldigt konstigt formad i handling efter en bra inledning som sen sjunker efter första halvtimmen av filmen. Blir som vilken knasig Miike-film som helst fast tempot och knäppheterna uppskruvade 200% mera. Kommer nog avvakta någon dag före jag fortsätter se filmen tror jag, detta är nog i slutändan ingenting som tilltalar mig.

Haha, se där. Jag har "Love Exposure" på dvd hemma, men har inte sett den ännu eftersom filmen är fyra timmar. Men någon dag ska jag ta tag i det.

Jag gillade för övrigt inte "Suicide Club", men av någon anledning tror jag på "Love Exposure". Berätta vad du tyckte om hela filmen när du sett klart den.

Shion Sono verkar ha fått någon fix idé på sistone för att skapa så långa och samtidigt förvirrande filmer som möjligt i kölvattnet av Suicide Club. Jag gillade i alla fall Suicide... någorlunda då jag såg den i början av 00-talet, men "uppföljaren" Noriko's Dinner Table hade jag desto mera svårt för. Även den en lång, lågmäld historia som utspelar sig samtidigt som massjälvmordet och efteråt.

Den kan säkert vara flummig, han verkar vara en flummig regissör, kanske han går på droger vem vet, i alla fall, jag tror inte det blir så bra om du ser "en cd" i taget, utan se den en helg när du verkligen har tid och se non-stop, inge break för surfande på nätet, middag eller dylikt, långa filmer ska man se rakt av annars sänks helhetsintrycket, det är jag tämligen säker på. Märker du sedan att det absolut inte går, att psyket sätter stopp eller den helt enkelt inte är din smak och dålig så stäng av.

Ja, precis. Du har en bra poäng som du skriver, att man ska beta av filmerna i sin helhet som med just Once upon a time in America och andra filmer som knockar fyratimmars sträcket. Nu har det faktiskt gått en stund sedan jag såg första skivan och ja, den ger ingen som helst mersmak och blir samtidigt avskräckt att jag har 2½ timme kvar att se. Filmen är en emotionell karusell i stil med David Lynchs filmer och jag hade redan på känn att jag inte skulle klara av att se denna.

Såg att Love Exposure diskuterades, min personliga åiskt är att den var usel.

Mishima: a life in four chapters rekommenderas varmt! Det är en mycket vacker och konstnärligt utsvävande film om den japanske författaren och nationalisten Yukio Mishima och dennes kamp mot kapitalismen och den västerländska kulturens intrång i Japan. Flera av Mishimas böcker tas upp parallellt med avsnitten om honom och hans liv.
Soundtracket är skrivet av Philip Glass och kan mycket väl vara det bästa jag hört i filmmusikväg.

Om ni inte känner till Mishima sedan tidigare rekommenderar jag att ni undviker att läsa om honom tills efter filmen.

Skulle sett Castle of Sand för ett tag sedan, men undertexterna fungerade inte riktigt som de skulle. Vart tionde repik eller så saknades... Mycket tråkigt. Hade sett fram emot den länge.

Såg Love Exposure inatt. Vad ska man säga, har aldrig sätt nåt liknande, filmen var ren njutning för mig. Timmarna flög iväg.

Ang. Mishima så hör den definitivt till mina topp 5 japanska 80-talsrullar. Ken Ogata är strålande som vanligt och Mishima var verkligen en fascinerande person men som saftad_burk säger vänta med att läsa om honom tills efter filmen.

Håller fullständigt med alla föregående talare om de koreanska filmerna som rekommenderats.

Vissa talar för sig själv, t. ex "Brotherhood of War", "Old Boy" osv.

"Kung Fu Hustle" är ju också störtskön som någon skrev

Finns så många bra så vet ej hur jag ska börja...

Andra koreanska actionfilmer som är skitbra när humöret faller på är till exempel "The Chaser" (baserad på en sann historia) och "The Secret Reunion". Mycket sevärd är även "Joint Security Area".

Dramafilmer som jag gillar är "The Bad Guy" (svenska melodier samt Carola spelas när eftertexterna rullas, intressant), "The Classic", "A moment To Remember" (snyft snyft) "Daisy", "The Classic" och "The Wedding Dress".

"The Duelist", ah så vacker.

Är i övrigt besatt, framförallt av koreanska filmer och/men tackar aldrig nej till en kinesisk eller Hongkong-producerad film.
"Flying Daggers" var en av de första jag såg och den är ju så sjukt vacker. Även Jackie Chan's mer så att säga nedtonade filmer är bra, t. ex "New Police Story".

Ett måste är koreanska filmen "Epitaph", som visades en gång på Stockholms Filmfestival, men har ej hittat så mycket info på nätet om de två bröderna som regisserade filmen, de verkar vara uppslukade av jorden.

Sedan är aldrig bröderna Pang fel heller, de har t. ex regisserat "The Eye" och "Bangkok Dangerous". Missa inte heller Hongkong-rullen "Dumplings" som är brutal på det viset som bara asiatiska filmer kan vara.

Må så gott! Sarang.