Publiken fortsätter att öka, om än ganska långsamt. Nu åkte det ganska populära Torino ur Serie A, men istället kommer ett satsande Bari samt det publikmässigt hyfsade laget Parma. Den sista platsen står mellan Livorno och Brescia, där Brescia har ett nästan obefintligt publikstöd. Trist eftersom jag haft ett gott öga till dem sedan min husgud, Baggio, spelade där.
http://www.european-football-statistics.co.uk/attn.htm
http://www.stadiapostcards.com/A08-09.htm
Beroende på hur man räknar så var snittet 25.000 eller 25.800 (Cagliari lämnar inte några officiella siffror, vilket man tydligen inte har någon skyldighet att göra?).
Annars kan jag återigen påpeka at det gamla storlaget Hellas Verona ligger på ca 11.000 i Lega Pro Prima Div., dvs gamla Serie C1. De hamnade i mitten av tabellen och fortsätter därmed att harva i de lägre divisionerna.
Jag har inte riktigt koll på hur det går med eventuella nya arenor i Serie A. Otroligt mycket snack och väldigt lite verkstad. Juventus nya kommer väl att öppnas 2011, tror jag. Inte ens Cagliaris planer kan jag hålla riktigt ordning på. Fotboll är politik, och inom italiensk politik är allt möjligt. Cagliaris president Cellino är beredd att betala allt själv, men lokala politiker försöker stoppa honom av diverse anledningar. Planen är att arbetet ska börja nu till hösten och vara färdigt om ett år, men...
Cellino har för övrigt växt lite i mina ögon, även om jag ännu inte riktigt har bestämt mig för om han är skicklig eller bara har en jävla tur. Hans inaktivitet på spelarmarknaden inför säsongen irriterade mig. Han lät ”stjärnorna” lämna och ersätte dem med relativt oerfarna namn. Dessutom så tillsatte han en Allegri, som tidigare hade som bästa merit att träna i Serie C.
Eldprovet kom naturligtvis genast i form av fem raka förluster och masiv kritik utifrån. Istället för att använda sin vanliga lösning, dvs avskeda tränaren, så förklarade Cellino sitt stöd både för honom och spelarna. När de väl lyckades vända så hade det skapats ett sammansvetsat lag där talangerna blommade ut och de erfarna tog ansvar, kompletterat med en tränare som vågade ta risker när det var lämpligt och spelade säkert då det krävdes.
Nu ser jag fram emot de italienska landslagens framfart.