Citat:
Ursprungligen postat av Berengar
Många saker kommer mig i tankarna när jag läser din beskrivning av din familj och ditt liv. På sätt och vis var det bra att jag fick min diagnos i ganska mogen ålder, då var jag redo att hantera den på ett hyfsat sätt. Å andra sidan hade mycket varit lättare om jag hade vetat det tidigare, och mycket i mitt liv och mitt förhållande till andra som var svårbegripligt hade kanske förklarats. Nu fick det förklaras i efterhand i stället.
Du skriver om en dominoeffekt, vilket bra sätt att beskriva det, som börjar med att din far inte förstår. Det är hans svårigheter som startar processen. Det är alltid en bricka som faller sist för att den har ingen bricka efter sig att putta omkull. På samma sätt, och ursäkta om jag psykologiserar för mycket, så blir det ofta en medlem av en grupp, exempelvis en familj, som blir bärare av allas ackumulerade problem. För mig ser det ut som dina föräldrar la över sina egna svårigheter på dig, för att slippa konfrontera och hantera sitt eget kanske, och så ledde det till att du blev feldiagnosticerad och felbehandlad och fick inte alls den hjälp du behövde.
För min del var det en underbar befrielse att flytta hemifrån, mina föräldrar hade inte heller förmåga att skapa en fungerande miljö för ett barn att växa upp i. De klarade också av jobbet men hemma var allt kaotiskt och oförutsägbart. Och även om skolan medförde sina svårigheter för mig så var det en lättnad att få gå hemifrån varje morgon. Men det är beundransvärt att du klarar av så pass krävande studier som KTH. Jag har inga barn men jag tycker att en familj ska fungera så att de vuxna ger sina barn stabilitet, lugn och ro, och mat på bordet.
De som växer upp har ändå så mycket att klara av, att växa, att studera, att lära känna sig själva och världen. Och allt detta ska föräldrarna redan ha fixat när de skaffar barn. I bästa fall!
Tack för dina roliga råd, jag förstår vad du menar! Det har ofta en isbrytande och avslappnande effekt i mänskliga relationer och samspel när jag säger: Förklara för mig, jag förstår inte men jag vill förstå. Och det är ju dessutom sant.
Du skriver om en dominoeffekt, vilket bra sätt att beskriva det, som börjar med att din far inte förstår. Det är hans svårigheter som startar processen. Det är alltid en bricka som faller sist för att den har ingen bricka efter sig att putta omkull. På samma sätt, och ursäkta om jag psykologiserar för mycket, så blir det ofta en medlem av en grupp, exempelvis en familj, som blir bärare av allas ackumulerade problem. För mig ser det ut som dina föräldrar la över sina egna svårigheter på dig, för att slippa konfrontera och hantera sitt eget kanske, och så ledde det till att du blev feldiagnosticerad och felbehandlad och fick inte alls den hjälp du behövde.
För min del var det en underbar befrielse att flytta hemifrån, mina föräldrar hade inte heller förmåga att skapa en fungerande miljö för ett barn att växa upp i. De klarade också av jobbet men hemma var allt kaotiskt och oförutsägbart. Och även om skolan medförde sina svårigheter för mig så var det en lättnad att få gå hemifrån varje morgon. Men det är beundransvärt att du klarar av så pass krävande studier som KTH. Jag har inga barn men jag tycker att en familj ska fungera så att de vuxna ger sina barn stabilitet, lugn och ro, och mat på bordet.
De som växer upp har ändå så mycket att klara av, att växa, att studera, att lära känna sig själva och världen. Och allt detta ska föräldrarna redan ha fixat när de skaffar barn. I bästa fall!Tack för dina roliga råd, jag förstår vad du menar! Det har ofta en isbrytande och avslappnande effekt i mänskliga relationer och samspel när jag säger: Förklara för mig, jag förstår inte men jag vill förstå. Och det är ju dessutom sant.
För mig blev det bara konstigt av diagnosen, visste inte hur jag skulle förhålla mig till den överhuvudtaget för jag kände inte igen mig i den. Jag försökte leta fel på mig själv och titta, jo men det där kriteriet kanske stämmer lite grand på mig. Sedan gjorde jag en massa Aspergertest på nätet och lyckades hela tiden bli neurotypisk ... För övrigt var det likadant för min far, att han fick allt förklarat i efterhand och förstod varför han var lite "annorlunda" när han var yngre. Jag funderar dock på om man ska ha kvar sin diagnos eller inte för att få billig tandvård resten av livet
Kan du komma på någon konkret nackdel där diagnosen rent tekniskt sett är ett hinder? (Typ om man ska söka jobb exempelvis). Jag vet att exempelvis brandkåren, polisen och liknande kan hämta urdrag ur ens läkarjournal tror jag eftersom man inte får ha någon "defekt" när man jobbar med det. Det var himla smidigt när jag fick lumparbrevet iallafall, bara fylla i diagnosen och så var det klart. Jag ville verkligen inte gå lumpen för det verkade urtråkigt och meningslöst. Nu på KTH kan man nyttja vissa resurser via LSS-lagen också. Men om diagnosen finns där, kan någon liksom plocka fram det och göra det till något negativt som ger mig mindre "rättigheter" än om jag inte hade diagnosen (Neurotypisk, fast det är jag så blir lite paradoxalt)? Min fråga är egentligen, tjänar jag på att annulera diagnosen eller är det slöseri med tid när jag ändå får förspända "medborgarprivilegier" som en "indirekt Aspie" om jag har kvar den? Låter för övrigt sjukt att överhuvudtaget resonera och reflektera kring en sådan sak, känns helt absurt eftersom jag indirekt inte behöver något av det även om det alltid är trevligt med extra skrivtid i skolan och sådana saker. Fick till och med skriva nationella provet hur länge jag ville på gymnasiet, dock fick jag ultrasärbehandling där och de gick med 100 % säkerhet emot skolverkets regler eftersom en gång satt jag åtta timmar med nationella provet i matematik. Det var lite roligt för jag visste att det inte var någon brådska och jag hade två stora påsar gott & blandat, samt en Coca-cola. Det resulterade att ju längre tid jag satt med provet, desto längre tid tog varje tal även om jag visste exakt hur man skulle göra ... vilket gjorde att jag inte hann sista uppgiften som är den viktigaste xD Nu såhär i efterhand kan jag bara skratta åt det, för jag hade typ alla rätt på de talen jag gjorde men pga av det sista så fick jag typ en poäng från MVG ...Problemet är mest att min mor behöver mer emotionell "feedback" från min far som hon brukar plocka från mig och ibland blir hon arg inför mig fast hon egentligen är arg på att min far inte förstår. Det är så irriterande för det är indirekt ingens fel egentligen, allt börjar med dominobrickan Asperger om vi separerar den från min far. Det är frustrerande och jag förstår att jag känt mig maktlös och övergiven i familjen även om min föräldrar alltid funnits där för mig. Problemet är att de behandlat mig annorlunda gentemot än om jag hade varit neurotypisk i deras ögon antagligen. De trodde jag var problematiken när det i själva verket var dem själva som var orsaken till den. Jag vet helt ärligt talat inte om det ens går att lösa. Jag vet inte om det hade blivit bättre för mina föräldrar var för sig, men det är nästan så att saker och ting kanske hade varit "bättre" idag om de skiljt sig. Å andra sidan vet jag att dem INNERST INNE älskar varandra och gör uppoffringar hela tiden för att försöka få det att fungera. Jag vet också att jag sagt till min mor flera gånger att jag var rädd för att de skulle skiljas och argumenterade varför de inte skulle göra det, framförallt det ekonomiska och att de antagligen inte skulle hitta någon ny eftersom de indirekt var "förstörda" från sitt äktenskap. Det låter jävligt elakt, men det känns nästan som de låst in sig själva, mig och min bror i ett mentalt fängelse där alla mår dåligt men den som mår minst dåligt tvingas ta hand om oss andra och så varierar det hela tiden. Ena stunden går min far in i väggen, andra stunden får min mor hjärnblödning och någon stund får jag depression. Jag tycker det är störande och har alltid tyckt, jag har indirekt förstått det här förut men inte orkar bry mig om att sätta ord på det när jag var nedstämd och apatiskt inställd till att någonsin lösa situationen.
Jag vet inte hur många gånger mina föräldrar fått ett "ryck" där de ska ändra något, gärna allt på en gång och det funkar en dag, två dagar och tre dagar om man har tur, sedan är vi tillbaka på ruta ett igen efter en vecka. Det är hela tiden så att situationen PRECIS är "hållbar" och har aldrig fallerat. Det är nästan så det känns som att en dag kommer någon av mina föräldrar typ falla ihop i en mental kollaps. Det är inget fel på mina föräldrar som person dock, inte i sig iallafall. Enda problemet är egentligen "diagnosen" som skapat en "dominoeffekt" som sagt. Mina föräldrar ville bara mitt bästa och trodde att det var "fel" på mig och blev då feldiagnosticerad på bekostnad av att de gjorde att jag mådde dåligt. Jag undrar om jag någonsin hört en sådan här komplex situation tidigare, det är verkligen moment22. Ingen utifrån kommer göra något eftersom utanför hemmet "funkar" allt som det ska även om det ibland influeras av att det "kokar över" hemma så att säga. Om det gick skulle jag vilja visa hela min klass, alla mina föräldrar kollegor och alla våra vänner hur vi har det hemma så att de kan hjälpa oss att förändra situationen. Att vården skulle fixa någon form av hemhjälp låter dels overkill men samtidigt som det inte kommer förbättra tillvaron heller utan förändringen måste ske inom oss själva, framförallt mina föräldrar.
Angående det sista har du så rätt, det var dock inte riktigt det jag tänkte på. Jag tänkte mer rävspel att spela dum och pumpa folk på information och använda den mot dem när de minst anar det. Inte sagt att man ska göra det dock, men olika sådana saker kan man göra. Många Aspies brukar vara smarta så det kan nog inte vara alltför svårt och ni behöver inte ljuga heller för oftast förstår ni inte heller :P
