Asperger syndrom -- klara av resten av livet

@Happyness,
Vilken otrolig text och vilken berättelse. Jag fixade mera kaffe och sen läste jag den en gång till. Jo, du har rätt i att jag är äldre än flera här, jag är 51 och har inte haft min aspergerdiagnos i mer än 5-6 år. När jag var barn var inte diagnosen uppfunnen ens och det fanns förstås inga aspergerklasser och skolor. Alla barn skulle behandlas likadant oavsett deras eventuella särart. Jag förmodar att det var lika svårt för ett aspiebarn i vanlig skola som det var för dig att gå i en skola avsedd för elever med en diagnos som du inte har. Men jag är inte helt säker på om det är bra att sätta oss för oss själva, åtminstone inte precis hela skoltiden, det kan vara en risk att vi inte utvecklar vår förmåga till kommunikation med andra än andra likadana.

En helt ostrukturerad och otrygg barndom kan verkligen skapa stress och utlösa depressioner hos alla barn, man behöver inte ha asperger för att bli påverkad för långa tider. Sen kan en människa ha aspergerliknande drag utan att så att säga ha hela diagnosen och även såna barn mår extra dåligt av oförutsägbarhet och irrationellt beteende från de vuxna omkring. När du beskriver din barndom ser jag stora likheter med min, men även skillnader. Jag tänker också på hur svårt det verkar vara för vuxenvärlden, även psykologer och lärare, att förstå barn. De ser att ett barn inte alls mår bra och sätter det kanske i specialklass eller obsklinik, kanske sätter in antidepressiv medicin, men ser inte till livssituationen där orsaken med all säkerhet finns. Det begås stora orättvisor mot barn, det har det alltid gjort, därför att även om de kan tala så blir de sällan hörda.

Jag ska säga nånting också om det här att aspies ses som socialt hopplösa, okänsliga osv. Egentligen behöver det inte vara av okänslighet som vi kan bete oss "fel" eller i omvärldens ögon klumpigt, det kan också vara så att vi märker men inte förstår. Jag kan se det som en problematisk tillgång att jag tolkar bokstavligt, för om en neurotypisk människa säger att hon är glad när hon ser ilsken ut, då tycker jag det är väldigt besynnerligt och vet inte hur jag ska förhålla mig. Det är en bra bullshit-detektor men det underlättar inte alltid mitt umgänge med andra. Det är också möjligt, när man blir medveten om vad man har svårt med, att utveckla de svaga sidorna.

Det låter helt underbart att du får uppleva kärlek och respekt från en annan människa. För min del har speglingen i medmänniskors vänliga ögon lärt mig minst lika mycket om mig själv som åren i terapi har gjort. Vi är verkligen värda allt det bästa. Får man förresten läsa din blogg? Jag har också en men jag skriver under mitt namn där så jag kan skicka adressen i PM.
Allt gott!

Ja, jag förstår hur du menar och till viss del håller jag med. Aspergers syndrom är just nu lite av en modediagnos. Men de som verkligen har AS har stor hjälp och nytta av att veta om det och vad det innebär, precis som en diabetiker behöver veta vad diabetes är och hur man lever med det på bästa möjliga sätt. Och sen är det vars och ens förbannade skyldighet att inte använda diagnosen som en ursäkt till uppgivenhet och bitterhet. (Sen är Aspergers syndrom inte en sjukdom, det är en medfödd funktionsstörning.)

Psykologer ÄLSKAR diagnoser..

Det känns som om människans känsloliv ska diagnoseras.....


Ge dig själv inte aspebergers, om det inte är så att du verkligen HAR det.
Vilket jag inte tror...

Ja, du är mer än dubbelt så gammal som jag vilket glädjer mig eftersom jag inte diskuterat och reflekterat så extremt mycket med äldre personer med Asperger. Min far fick sin diagnos efter mig nämligen när han var kanske 45 eller vad det nu blir (Orkar inte räkna). Som liten hade ingen av oss i familjens ens en aning om vad Asperger var för någonting och det existerade knappt på kartan. Vet inte exakt hur mina föräldrar kom i kontakt med det, men de babblade något om att min skola på låg- och mellanstadiet (neurotypisk skola för övrigt) hyrde in någon "expert" som i sin tur skickade någon form av remiss med viss fundering att jag kanske hade Asperger. Sedan har väl mina föräldrar glömt att titta på sina egna problem och såg bara att jag inte klarade av deras tillkortakommanden med apati och affektionsutbrott bland annat. Sedan fyllde de i rutorna bara som saknades och försökte hitta speciella fenomen när jag var liten, rebellisk, pratade lite senare och lärde mig cykla sent (Antagligen för att jag fick en cykel sent .... xD) bland annat. En intressant sak jag vet är att först pratade jag knappt någonting och sedan helt plötsligt en dag när jag var kanske 2-3 år började jag prata flytande och inte gradvis med ord utan allt på en gång mer eller mindre. Har dock svårt att se några som helst samband mellan sin diagnos och hur man var när man var liten.

Det är hemskt att man malplacerar barn på inte bara fel ställen oavsett om man är neurotypisk eller inte. Men som du säger är det väldigt dåligt att isolera barn med Asperger. De flesta i den skolan jag gick på i högstadiet var mer eller mindre helt avskärmade från samhället och hade nog aldrig sett en vanlig skola i hela sitt liv. Hur ska de klara sig senare på arbetsplatser och/eller högskolor/universitet?

Det är många faktorer som spelar in här också, då jag redan från barnsben motsträvat mina föräldrar och inte trivts i den miljön överhuvudtaget och försökte hela tiden gå min egen väg. Inte förrän nu när jag är vuxen har jag i princip fått börja bestämma, men så fort någonting inte fungerar hemma (speciellt maten är katastrofal, finns inga regelbundna tider överhuvudtaget) och jag klagar börjar min mor framförallt säga att jag kan väl laga mat åt dem. Sedan om man ens nämner att man växt upp med en bristande struktur och inte lärt sig hur sådant där SKA vara i hemmet blir hon fly förbannad. Det största problemet är egentligen att min far har sin diagnos, för det blir som en dominoeffekt genom familjen som transplanteras runt mellan alla familjemedlemmar. Min far förstår ibland inte, min mor blir ledsen och arg, hon pratar med mig om det och jag vill TYP inte höra min fars brister. Sedan blir jag och min bror irriterade på att saker och inte inte fungerar. Om man därefter ens förnimmer ett klagomål hävdar de sina problem med den ena bortförklaringen efter den andra. De har gått på familjerådgivning i flera år och det fungerar fortfarande inte. Jag har till och med varit med några gånger, det känns bara som allt går runt i cirklar.

Är "glad" att jag är vuxen och kan flytta hemifrån relativt snart, för jag vet inte om familjen någonsin kan eller vill få rätsida på problemen. Man blir som en helt annan person när man kommer hem, för utanför är mina föräldrar jätteambitiösa och trevliga på jobbet och jag pluggar på KTH med bra betyg. När man kommer hem blir man som en liten invalid som bara sjunker ihop framför första bästa dator och flyr undan i sin egen värld för att förtränga att hemmet drar ner en i mörkret. Det största problemet är nog alla prylar faktiskt för det gör att man känner sig liten, ouppskattad och mer nedstämd. Varje gång jag får lov i skolan bryts min struktur som jag på egen hand lyckats med utanför hemmet och rullar mellan dator, säng, badrum och köksbord mer eller mindre och jag tröttnar aldrig heller samtidigt som jag hatar det. Sedan får man höra alla andra på KTH som pratar om deras "perfekta" liv utanför skolan och man bara suckar ... Det är helt sjukt att komma hem till vänner, det är en HELT ANNAN värld de lever i och då tänker jag mest på hur hemmet och familjen ser ut och är. Det är så konstigt med strukturen för att jag är nog den mest ordningssamma, väldisciplinerade studenten när jag är i skolan. Alla frågar mig hela tiden om det är något de undrar oavsett om det är hjälp med inlämning, datorer, vad klockan är eller vad/var nästa föreläsning är osv. Sedan hemma, miljön där är så hemsk att jag nog aldrig ens öppnat en skolbok hemma. Det enda som går är typ att skriva uppsatser på datorn för då får jag vara ifred i en strukturerad och skön miljö utan min familj som irriterar än med ditten och datten. Det är ett under att jag har bra betyg och fungerar socialt i skolan, har väl mitt intellekt att tacka för det antar jag. Folk tror att jag är värsta plugghästen men i själva verket pluggar jag antagligen minst av alla ... om jag ens pluggar.

Ja, märker men inte förstår hamnar nog under "theory of mind"-konceptet som handlar om att kunna sätta sig in i hur en annan människa känner sig. Detta vet jag att min far brukar få problem med bland annat även om han som du nämnt att ni Aspies gör, märker när något är "fel" även om ni inte alltid förstår varför. Om ni vill kan ni dock utnyttja era "svaga" sidor, exakt hur får ni dock lista ut själva eftersom alla är olika. Om jag säger såhär: "Det är lätt att spela dum om man är smart, men svårt att spela smart om man är dum" (Ledtråd: AS vs NT).

Ja, alla människor förtjänar att leva ett bra liv vare sig man är neurotypiskt (Börjar nästan hata det begreppet eftersom alla i princip har minst en diagnos bara det att man inte upptäckt det ännu ...) funtad eller inte. Och ja man får läsa min blogg när den kommer upp igen, vilket är när jag programmerat och designat klart den. Exakt hur lång tid det tar vet jag inte, men jag är på frammarsch iallafall. Och ja du kan skicka privat om du vill

Ja, det är sant. Har man AS, och därför är rent oförmögen till socialt samspel, så är det självklart skönt - både för den drabbade och familjen - att veta orsaken. Men i många fall, så är det förvirrade ungdomar i sena tonåren på väg in i vuxenlivet som diagnostiseras. Då är det med väldigt stor sannolikhet inte AS som spökar. Då handlar det snarare om depression, uppgivenhet och ångest. Det är för mig ofattabart hur denna kategori människor frivilligt kan söka sig till en AS-utredning för att få en diagnos så de har något att skylla på. Helt idiotiskt att trycka ner sig själv med en sådan stämpel, när man i själv verket är socialt kapabel att förändra sin livssituation till det bättre.

Ingen eftersträvar väl att vara defekt? eller?

Om man är exempelvis deprimerad som jag varit är man oftast oförmögen att hjälpa sig själv, vilket ofta mynnar ut i oroliga föräldrar. Har man då otur som jag hade med extremt oroliga kanske man slutar upp med en neuropsykiatrisk utredning. Värt att nämna var att jag med fysiskt "våld" och psykiska slingranden gjorde allt för att inte åka på den där utredningen. Men eftersom jag mådde så pass dåligt som jag gjorde struntade jag i vad de gjorde med mig efter ett tag eftersom ingenting spelade någon roll i min apatiska värld just då.

Men håller fullt med att det är dumt att medvetet skaffa sig en stämpel där det står "defekt" om man är osäker. Just i tonåren är de åren man absolut inte borde göra neuropsykiatriska utredningar pga av diverse hormoninstabiliteter bland annat. Är nog ganska självklart med dagens trend att sätta diagnoser till höger och vänster att man får den om man i utredningens stund mår dåligt oavsett om det är en konsekvens av tonårslivet/hormoner eller potentiell diagnos. Indirekt vet jag dock inte om jag hade mått bättre utan någon diagnos för då kanske jag aldrig hade insett att det var mina föräldrar det var "fel" på och inte mig.

Jag tänker så här: om man har en funktionsstörning är det bättre att veta om det, därför att man då får en förklaring på varför man har vissa svårigheter och egenheter och lättare kan hitta ett bra sätt att hantera dem och leva med dem. Men du har helt rätt i att i tonåren finns en risk att få en diagnos man inte har, eller se till att man får det, för att det kan vara en enkel väg att fly andra problem som kanske finns både inom och utom en själv.

Nu har jag inga siffror men Aspergers syndrom är en oerhört sällsynt diagnos, jag menar att "riktiga" aspies är sällsynta. Men som du är inne på tror jag att denna diagnos delas ut för ofta och på felaktiga grunder. Det pratas så mycket om AS så man kan få intrycket att världen kryllar av aspies. Så är det ju inte. Men när du använder ett uttryck som defekt känner jag en viss tvekan. Ja, det är en neuropsykiatrisk funktionsstörning. Själv har jag dock aldrig känt mig sjuk på minsta vis, bara annorlunda än de flesta. Egentligen är alla människor annorlunda än varandra och det skulle kanske vara svårt att hitta en människa som är 100% normal. Vad är normalt? Det är omöjligt att definiera. Det viktigaste är att vi kan kommunicera och se varandra med alla våra likheter och olikheter.

Många saker kommer mig i tankarna när jag läser din beskrivning av din familj och ditt liv. På sätt och vis var det bra att jag fick min diagnos i ganska mogen ålder, då var jag redo att hantera den på ett hyfsat sätt. Å andra sidan hade mycket varit lättare om jag hade vetat det tidigare, och mycket i mitt liv och mitt förhållande till andra som var svårbegripligt hade kanske förklarats. Nu fick det förklaras i efterhand i stället.

Du skriver om en dominoeffekt, vilket bra sätt att beskriva det, som börjar med att din far inte förstår. Det är hans svårigheter som startar processen. Det är alltid en bricka som faller sist för att den har ingen bricka efter sig att putta omkull. På samma sätt, och ursäkta om jag psykologiserar för mycket, så blir det ofta en medlem av en grupp, exempelvis en familj, som blir bärare av allas ackumulerade problem. För mig ser det ut som dina föräldrar la över sina egna svårigheter på dig, för att slippa konfrontera och hantera sitt eget kanske, och så ledde det till att du blev feldiagnosticerad och felbehandlad och fick inte alls den hjälp du behövde.

För min del var det en underbar befrielse att flytta hemifrån, mina föräldrar hade inte heller förmåga att skapa en fungerande miljö för ett barn att växa upp i. De klarade också av jobbet men hemma var allt kaotiskt och oförutsägbart. Och även om skolan medförde sina svårigheter för mig så var det en lättnad att få gå hemifrån varje morgon. Men det är beundransvärt att du klarar av så pass krävande studier som KTH. Jag har inga barn men jag tycker att en familj ska fungera så att de vuxna ger sina barn stabilitet, lugn och ro, och mat på bordet. De som växer upp har ändå så mycket att klara av, att växa, att studera, att lära känna sig själva och världen. Och allt detta ska föräldrarna redan ha fixat när de skaffar barn. I bästa fall!

Tack för dina roliga råd, jag förstår vad du menar! Det har ofta en isbrytande och avslappnande effekt i mänskliga relationer och samspel när jag säger: Förklara för mig, jag förstår inte men jag vill förstå. Och det är ju dessutom sant.

du har gjort dig helt överflödig för samhället och du parasiterar på dina medmänniskors arbete istället för att försörja dig själv. och så har du mage att inte känna dig misslyckad?

kan du förklara det en gång till; hur jag än vrider och vänder på det så skulle du göra dina medmänniskor en tjänst om du svalt ihjäl ute i kylan.

Mycket bra skrivet, hoppas många blir inspirerade!

Mvh,

LL

Förklara gärna vad samhället har för nytta av ett oempatiskt fanskap som du?