Asperger syndrom -- klara av resten av livet

Hej!
Ä

Ska träffa läkaren snart, räknar med att få en efterlängtad diagnos: Asperger syndrom.
Skulle vara väldigt skönt att få den diagnosen eftersom jag hela mitt medvetna liv haft svårt att umgås med vanliga dödliga.

Har varit ihop en tjej som (jag själv misstänkte) var borderline, och detta var helt klart ett minnesvärt förhållande vad gäller sex o.s.v...
(Misstänker att många fler killar i framtiden kommer vara Asperger och tjejer vara borderline om vi ska kunna skapa stabila relationer... Verkar vara den bästa kombinationen)

Det jag efterlyser i tråden är framför allt fler erfarenheter från andra killar/tjejer med AS om hur livet fungerar.
1) Framför allt ifall man ska berätta før varje ny bekant om hurdant AS är... är osäker på om detta avslöjande är negativt i en social kontext... det kanske är bættre att hålla det hemligt?
Øverhuvudtaget: är det bættre att hålla sin diagnos hemlig?
"Normala" människor vill antagligen umgås med andra "normala" människor.
Erfarenheter?

2) Ifall man nu har AS, var hittar man intresserade tjejer(/killar)?
Speciella communities, føreningar man kan besöka, o.s.v...
Skulle vara guld ifall man kunde hitta en anonym förening på sin skola i Stockholm t.ex.

3) Vilka jobb som har varit bra? Detta beror säkert mycket på vilket intresse man har men vissa jobb måste ha varit speciellt dåliga.

Jag har exempelvis jobbat som säljare och det funkade inget vidare att t.ex. berätta om produkten. Man gick in før mycket i detalj och missade hela "keep it stupid simple"-grejen i stundens hetta.

Att man dessutom tappade intresset før yrket efter en dag gjorde inte saken bättre. Jag passade helt enkelt inte in bland hippa førsæljare som gick runt i kostym på sitt hyllade kontor runt morgonmøtet och sedan åkte tunnelbana och stod på gågatan resten av dagen. (att fortsätta se detta som något hippt är ju verkligen inte sunt, men social träning kan det ju faktiskt vara)

4) Att ta självmord p.g.a. sin sociala oförmåga? Uppriktiga åsikter om detta, eller låt bli...

5) Før mig som kille undrar jag framfør allt vilka tjejer man kan rikta in sig på?
Tycker det är synd att behøva førsumma alla "øversnygga" tjejer som "players" riktar in sig på.
Någon som har en åsikt om detta? Det borde inte ta alltför lång tid att "fixa" en sådan tjej?


Fler frågor får gärna stællas i tråden, gärna något som anknyter till mina egna frågor eller det hyfsat generella ämnet ("Asperger syndrom -- klara av resten av livet").

Tråden handlar inte så mycket om att konstatera problemen med AS utan att handskas med dem: att hitta mönster för att lösa problemen snarare.

Har haft en kortare romans(ca 3mån) med en AS-tjej och det var vad ska jag säga.....intressant hehe. Grejen var den att jag hade ingen aning om att hon hade det förrän efter vi gått skilda världar, fick höra det från en jobbarpolare som hon oxå varit med. Så man kan säga att det förklarade en hel del av hennes beteenden.
Jag tycker helt klart att om du ska inleda ngt med en "normal" person så ska du vara ärlig och säga som det är, kanske inte på första daten direkt men när ni lärt känna varann en del.

Tycker inte du ska berätta för varje ny bekant att du har AS. Folk kanske inte vet nåt och vill heller inte höra nån lång föreläsning. Tror inte tjejer vill höra om sjukdomar, funktionshinder och andra problem första gången ni träffas. Blir ni ihop kan du ju berätta det senare.

Annat är det om du är med i nån community med aspergare. Det finns ju föreningen Attention t ex för personer med NPF (även ADHD).

Har du gjort testet på Arbetsförmedlingens sida, där kanske du kan få tips på lämpligt yrke.

Varför skulle du begå självmord (det heter "begå självmord" och "ta sitt liv", hatar uttrycket "ta självmord")? Tycker du att alla som inte är "normala" (vad nu det är) ska försvinna från jordens yta?

Har du haft svårt med att träffa tjejer tidigare? Om inte, så är du ju samma person nu. Fast vad ska du ha dem till? Om du vill ett förhållande så är det ju viktigast att ni passar ihop, inte att tjejen är "översnygg". Låter som du ser tjejer som troféer.

R&S--->Psykologi
//mod

Nej, jag tycker inte att du ska berätta mer än nödvändigt om dig själv inför nya kontakter, det kan försumma kommande vänskapsband och relationer om personerna i fråga är ytliga eller oförmögna att tänka sig in i sammanhang där det måste ta ställning till att du faktiskt har en diagnos. Om du vill kan du ju berätta för dina närmaste vänner om diagnosen och berätta kort om den, men för främlingar är det nog ingen idé, jag gör inte det i alla fall mer än nödvändigt.


Tycker att du ska leva ditt liv som neurotypisk, eller försöka i alla fall och inte försöka dra ner hela din personlighet fullkomligt i din diagnos. Det är helt enkelt lättare om man lever med neurotypiska människor och inte med folk som är sjukliga, jag har själv dålig erfarenhet av folk med AS som jag umgåtts med, funkar liksom inte.


Försök att inrikta dig på något jobb där du har det du är intresserad av (om möjligheten till det yrkesvalet finns) så blir det helt enkelt lättare. Försök inte att skaffa något random yrke du inte trivs med för att sen pina dag in och ut med någonting du inte gillar, det kommer garanterat leda till att du tröttnar, presterar sämre och till slut säkert får sparken. Finns ju organisationer för folk med AS där vissa företag enbart anställer folk med Asperger, kanske något för dig?


Nej, självmord är aldrig någon rimlig utväg, och rör det sig om Asperger går det helt enkelt att förbättra sin levnadsstandard och sociala förmåga med tiden, det kommer av sig självt. Det gjorde det för min del i alla fall.


Rikta in dig på dem du finner trevliga, attraktiva och intressanta, att rata tjejer enbart för att du uppfattar dig för dålig för dem är ingen konkret lösning. Man behöver ju inte agera player för att få tjejer och för min egen del har jag inga direkta problem att vara flirtig eller få leenden och dylikt på stan av just överklasstjejer och dylikt, men det beror väl också att jag bor i ett överklassområde. Som sagt, försök att hitta trevliga tjejer eller kontakter på Internet där du kan tala mer fritt och öppet, bjud upp till date och fortgå helt enkelt.

Varför längtar du efter att få diagnosen Asperger??


Hur kan du vara så säker på att du kommer att få Asperger?? Du kankse har Adhd?? Eller båda delarna. Eller du kankse inte har nått. Bara för att man har svårt att umgås med dödliga så är inte det samma sak som en diagnos.



Du får gärna utveckla varför du tror det?


Fungerar jättebra, förutom att jag pratar först och tänker sedan


Det är nog ingen bra öppningsfras och säga så här " Hej jag heter *** och jag har Asperger " Men sen så kan man ju vända på det, är personerna runt omkring dig inte villiga att acceptera dig för att du har ett litet hinder ( vilket det ej behöver vara ) så är dem väll ändå inget att ha?

Personligen så har jag jättesvårt att umgås med folk som det märks på att dem är speciella. Men det är jag, jag är inget talesrör för alla Aspergare.


Personligen så har jag bara träffat tjejer precis som alla andra gör. Det vill säga krogen, fester, och genom kompisar.


Allt jag har jobbat med har passat mig. Förutom när jag gick på gymnasiet och praktiserade på långvården, det var liksom inte min grej.



Vissa personer är sådana. Så det yrket kanske inte passar dig.


Alla människor tappar nog intresset för sitt yrke förr eller senare. Men social kontakt är mycket viktigt. Isolera dig inte för guds skull.



Varför ska du ta självmord för??


Hur gammal är du egentligen??????

Ragga på de tjejer du finner intressanta. Går det bra så går det bra. Vad hade du tänkt dig??? Ragga på Downinsar?



Ditt problem verkar vara att du har hakat upp dig på att du " kankse " har Asperger och är jätterädd för att du inte ska kunna ragga brudar mer.

TS: Frågan är ju inte just nu hur du ska leva med AS, då du inte har någon diagnos utan hur du ska leva i allmänhet med de problem du antagligen har (antar att du har problem eftersom att du misstänker AS).

Mitt råd är att du väntar tills du fått ev. diagnos. Först då är det aktuellt för dig att ställa dessa frågor.

Men i förebyggane syfte kan jag väl delta.

Jag har själv inga större arbetslivserfarenheter utan jag har mestadels suttit på skolbänken. Men när jag har arbetat (industriarbete) så har jag vantrivts så in i helvete. Först och främst så klarade jag inte av många av de uppgifter jag fick p g a min värdelösa finmotorik. Sen kunde jag inte äta på utsatta tider då jag inte är så glad för att äta ihop med människor man inte känner. Dessutom så mådde jag konstant illa när jag jobbade. Har endast varit på ett ställe där jag kände att jag trivdes.

Att begå självmord är ju lite väl överdrivet. Social kompetens kan man öva in. Själv tycker jag att det är ganska överskattat.

Jag ligger nog inte i botten av skalan på social kompetens men inte så långt ifrån. Det handlar ofta om att mitt sociala beteende brister när det inte är under kontrollerande former. Men som Mr. Demon säger så händer det ofta att man pratar innan man tänker vilket kan (för andra) leda till obehagliga situationer. Jag har t ex inga problem med att vara rak och ärlig även om det inte alltid passar sig. De som inte tål sanningen kan dra någonstans.

Jaja, intressant med en ny AS-tråd då de andra två blivit totalförstörda.

Jag tror hela den här aspiegrejen är överdriven, så fort någon avviker från normen så är han/hon en aspie.
Det starkaste kännetecknet för asperger och övrig autism är ju brist på empatisk förmåga, du skriver inget om eventuell brist på detta utan koncentrerar dej på din sociala förmåga, på vilken sätt menar du att du är osocial?
Vi proppas fulla dagligen med hur samhället tycker vi ska vara, man skall ha framåtanda, vara mycket social, tycka om människor, vi ska vara formstöpta helt enkelt - urtråkigt.
Just detta normtänket banar ju för att många som inte känner att dom passar in på denna mall, ställer sig frågan: Har jag nån typ av störning?
och då brukar just asperger dyka upp, eftersom det är en lindrigare form av autism.
Jag själv är inte formstöpt, men inte fan är jag nån asperger för det, det är många punkter att ta hänsyn till (varav många som inte handlar om hur man agerar mot andra människor).

Och ang social förmåga, så är det många som inte gillar t.ex tillställningar av olika slag där det är mycket folk som man inte känner, har egentligen inget med social förmåga att göra, samma personer är ofta mycket sociala i mindre sammanhang med folk man känner.

Jag skulle vilja säga tvärtom: hur du beter dig, vad du har för svagheter och styrkor och vad du behöver göra för att leva ett bra liv kommer inte vara något annorlunda bara för att du får en diagnos (eller inte). En diagnos är trots allt "bara" ett samlingsbegrepp för likartade symtombilder/beteendespektra, och inte något man plötsligt "får" som exempelvis polio eller HIV.

Självklart kan det vara skönt/jobbigt med en diagnos och allt det kan medföra, men det ändrar inte särskiltt mycket på personen som får den.

Det är väl bara att köra på som förut, så gör jag iallafall.

Man behöver ju inte berätta för varje person man träffar att man har det, det skulle väl vara om de frågar då. Precis som Rakii säger kan det nog uppstå en del fördommar etc. i och med att du inte är "som alla andra".
Inte ens någon av mina kompisar vet om att jag har det, de tror bara att jag är blyg. Antagligen vet de inte ens vad AS är.

Begå självmord för en diagnos som Aspergers syndrom är rätt onödigt. Du är mer eller mindre socialt handikappad, inte direkt dövblind med armar och ben amputerade.


Hoppas att den där borderline-wannabeen inte hittar hit med sin dynga bara.

Som du säger skall man självklart fortgå som vanligt, oavsett vilken diagnos det nu kan röra sig om. Att fullständigt ändra hela sitt livsmönster och levnadssätt för man fått en diagnos tror jag kan förvärra situationen mer då man sätter upp helt nya regler att försöka anpassa sig utifrån för att inte ses som annorlunda eller som en kuf. Då jag fick min diagnos för Asperger och Schizotyp Personlighetsstörning hade jag ingen direkt koll på vad det innebar och livet gick vidare helt enkelt, långt efteråt fick jag intresse för psykiatri och tog reda på mer saker inviduellt men inte bröt jag något tidigare mönster i mitt beteende för det.

Och huruvida man väljer att berätta eller inte om sin diagnos är ju högst inviduellt, alla känner sig inte riktigt manade till att ta det steget att komma "ut" som AS, vissa stänger sig inne i sin egen bubbla helt och hållet. Själv har jag tagit itu med min problematik på ett bra sätt att jag ändå kan säga till folk hur det står till etc... så dem vet ifall jag skulle bete mig underligt.


Självklart skall man inte se självmord som någon utväg ifrån en diagnos, snarare tvärtom. Men rör det sig om bipolära diagnoser eller borderline är det ju såklart att man finns i riskzonen för vad som är naturligt. Om man vill ha mer självinstinkt och insikt i andras levnadssätt kan jag rekommendera böckerna "Johnny var en ung soldat" av Dalton Trumbo eller "Pesten" av Albert Camus, simpla böcker men väldigt gripande och ger en bra bild av andras betydligt värre lidande som inte är diagnoser dock.

Till folk man inte känner eller folk som man ändå inte kommer att ha så mycket att göra med behöver man ju inte säga något. AS är inget att skämmas för men det blir bara konstigt om man ska behöva hålla föreläsning när man träffar någon ny pers.

Du är inte diagnosen utan den är bara en del av din personlighet, komihåg det
Sedan pratas det om ”vanlig människor” vilket skit snack alla är vi speciella på något vis. AS är inte bara ett handicap utan även en tillgång om man använder sina förmågor på rätt sätt.

Tjejer med AS är antingen skit snygga eller inte, det brukar enligt mig inte finnas något mellan ting. (men det är klart att det är i betraktarens ögon osv också) Men enligt modell varianten är det förstnämnda.

Men det finns ju helt klart olika nivåer, själv har jag en väldigt hög fungerande AS diagnos. Jag har gott om vänner samt fiender, en fin tjej och mycket livs vilja. Kristall