2010-03-03, 17:01
#98
2010-03-03, 21:51
#99
Att diagnosen var obekväm förstår jag fullkomligt, det var ju egentligen ett övergrepp på sätt och vis. Jo, det var det tycker jag. Tänk om en person går till doktorn med magbesvär och doktorn säger, aha, du har magkatarr, här får du losec, tack och hej. Men det hjälper inte för personen är laktosintolerant. Sen kan jag inte låta bli att undra hur många barn som ses som störda eller problemtyngda på diverse sätt när de egentligen lider av stress på grund av hur de har det hemma. (Jag kan nämna att för mig var det lite annorlunda, jag skulle inte ha några problem alls och fick ingen hjälp för nåt därför att en av föräldrarna var min egen skolpsykolog. Makabert! Och allt sopades under mattan.
)Jag vet inte riktigt eftersom jag inte har varit i den exakta situationen där diagnosen skulle påverka en möjlighet till anställning, jag har ju rätt diagnos!
Kan det kanske vara en poäng för dig själv och din självbild att få den borttagen, inte för att det är nåt skämmigt utan för att det inte är du? Och likaså, om du verkligen ville bli polis eller nåt liknande, då vore det ju idé. Men det ska inte ha betydelse när det gäller andra jobb utan exempelvis säkerhetsklassificering. Det finns ju också delar av arbetsmarknaden där det till och med är en fördel att ha asperger. (När jag sökte hjälp på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i en stad dit jag hade flyttat ville de där få tillgång till mina gamla journaler från terapi, men jag sa nej och det hade jag rätt att göra, de kunde inte vägra mig hjälp för den sakens skull.) Om jag var du skulle jag prata med exempelvis min psykolog eller, om jag hade förtroende, en yrkesvägledare, och diskutera vilket som vore bäst, att låta det vara eller att försöka få det ändrat. Med tanke just på framtida jobb.När du berättar om situationen hemma, det märks hur du bryr dig om dina föräldrar, du funderar hur det skulle kunna göras lättare för dem att fungera även hemma. Men samtidigt har du ett eget liv och en egen framtid att deala med och arbeta för. Deras inbördes förhållande är komplicerat nog med tanke på vad de har att kämpa med, och förlåt om jag låter hård nu men det kan hända att det blir lugnare för dina föräldrar när du och din bror flyttat hemifrån och har egna liv. De kan inte vara omedvetna om att det är ett struligt liv i er flock och när de inte förmår att göra det mindre struligt kan det skapa en stress hos dem som gör att sammanlevnaden fungerar ännu sämre.
2010-03-03, 23:24
#100
Citat:
Ursprungligen postat av Berengar
Att diagnosen var obekväm förstår jag fullkomligt, det var ju egentligen ett övergrepp på sätt och vis. Jo, det var det tycker jag. Tänk om en person går till doktorn med magbesvär och doktorn säger, aha, du har magkatarr, här får du losec, tack och hej. Men det hjälper inte för personen är laktosintolerant. Sen kan jag inte låta bli att undra hur många barn som ses som störda eller problemtyngda på diverse sätt när de egentligen lider av stress på grund av hur de har det hemma. (Jag kan nämna att för mig var det lite annorlunda, jag skulle inte ha några problem alls och fick ingen hjälp för nåt därför att en av föräldrarna var min egen skolpsykolog. Makabert! Och allt sopades under mattan. )
Jag vet inte riktigt eftersom jag inte har varit i den exakta situationen där diagnosen skulle påverka en möjlighet till anställning, jag har ju rätt diagnos! Kan det kanske vara en poäng för dig själv och din självbild att få den borttagen, inte för att det är nåt skämmigt utan för att det inte är du? Och likaså, om du verkligen ville bli polis eller nåt liknande, då vore det ju idé. Men det ska inte ha betydelse när det gäller andra jobb utan exempelvis säkerhetsklassificering. Det finns ju också delar av arbetsmarknaden där det till och med är en fördel att ha asperger. (När jag sökte hjälp på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i en stad dit jag hade flyttat ville de där få tillgång till mina gamla journaler från terapi, men jag sa nej och det hade jag rätt att göra, de kunde inte vägra mig hjälp för den sakens skull.) Om jag var du skulle jag prata med exempelvis min psykolog eller, om jag hade förtroende, en yrkesvägledare, och diskutera vilket som vore bäst, att låta det vara eller att försöka få det ändrat. Med tanke just på framtida jobb.
När du berättar om situationen hemma, det märks hur du bryr dig om dina föräldrar, du funderar hur det skulle kunna göras lättare för dem att fungera även hemma. Men samtidigt har du ett eget liv och en egen framtid att deala med och arbeta för. Deras inbördes förhållande är komplicerat nog med tanke på vad de har att kämpa med, och förlåt om jag låter hård nu men det kan hända att det blir lugnare för dina föräldrar när du och din bror flyttat hemifrån och har egna liv. De kan inte vara omedvetna om att det är ett struligt liv i er flock och när de inte förmår att göra det mindre struligt kan det skapa en stress hos dem som gör att sammanlevnaden fungerar ännu sämre.
)Jag vet inte riktigt eftersom jag inte har varit i den exakta situationen där diagnosen skulle påverka en möjlighet till anställning, jag har ju rätt diagnos!
Kan det kanske vara en poäng för dig själv och din självbild att få den borttagen, inte för att det är nåt skämmigt utan för att det inte är du? Och likaså, om du verkligen ville bli polis eller nåt liknande, då vore det ju idé. Men det ska inte ha betydelse när det gäller andra jobb utan exempelvis säkerhetsklassificering. Det finns ju också delar av arbetsmarknaden där det till och med är en fördel att ha asperger. (När jag sökte hjälp på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning i en stad dit jag hade flyttat ville de där få tillgång till mina gamla journaler från terapi, men jag sa nej och det hade jag rätt att göra, de kunde inte vägra mig hjälp för den sakens skull.) Om jag var du skulle jag prata med exempelvis min psykolog eller, om jag hade förtroende, en yrkesvägledare, och diskutera vilket som vore bäst, att låta det vara eller att försöka få det ändrat. Med tanke just på framtida jobb.När du berättar om situationen hemma, det märks hur du bryr dig om dina föräldrar, du funderar hur det skulle kunna göras lättare för dem att fungera även hemma. Men samtidigt har du ett eget liv och en egen framtid att deala med och arbeta för. Deras inbördes förhållande är komplicerat nog med tanke på vad de har att kämpa med, och förlåt om jag låter hård nu men det kan hända att det blir lugnare för dina föräldrar när du och din bror flyttat hemifrån och har egna liv. De kan inte vara omedvetna om att det är ett struligt liv i er flock och när de inte förmår att göra det mindre struligt kan det skapa en stress hos dem som gör att sammanlevnaden fungerar ännu sämre.
Jag fick en idé om skadestånd när jag pratade med en annan för inte så länge sedan. Indirekt har ju staten förstört mitt liv med en inkorrekt diagnos och tillsatt "hjälp" som mer stjälpt än hjälpt. I teorin, borde inte jag kunna få skadestånd på x antal hundra tusen om jag kan bevisa att jag inte har diagnosen? Och även om jag kunde det, är det värt det? :P
Ja, för min självbild har jag sedan länge velat ta bort den helt och radera hela sjukjournalen och inte bara lägga till att den föregående diagnosen var inkorrekt. Men ju fler år som gått har jag försökt acceptera att den finns där och nyttjat diverse LSS-lagar pga av lathet mer eller mindre. För övrigt vill jag inte bli polis eller liknande, så på det planet är det lugnt med diagnosen. Ska fråga min psykolog om detta imorgon ifall jag tjänar på att annulera den eller inte och om den i framtiden kan skapa problem. Jag vill liksom inte utbilda mig till civilingenjör och x antal år senare få höra av arbetsgivarna att de såg att jag hade Asperger så de vågade inte anställa mig. Jag undrar om man inte säger något, kan de väl inte kolla upp det? För övrigt har jag inga problem att berätta det för psykolog, yrkesvägledare eller vem som helst eftersom det inte är jag som gjort fel utan det är vårdens problem. Jag har till och med sagt på de ställen jag nyttjat via min diagnos, att jag inte hade diagnosen och försökte fråga om de trodde jag hade diagnosen eller inte men fick aldrig något klart svar (Kanske inte så konstigt ... eftersom säkert en hel del "riktiga" Aspies förtränger sin diagnos).
Och ja jag bryr mig om dem, bara det att jag inte orkat göra det förut eftersom jag tidigare mått dåligt. Men jag har försökt prata med dem men i princip omöjligt. De har ju till och med själva gått till terapi x antal gånger, men det verkar inte ha hjälpt och den de har idag verkar inte heller helt hjälpa. Kanske gjort lite skillnad, men ingenting jag konkret märkt hemma iallafall. Jag vill att familjen ska må bra och att de goda sidorna ska hägra över de negativa. För det känns bara som familjens personkemi skapar problem och att det funkar bra på skilda vägar. Det är liksom inte bara några få år det handlar om, utan minst halva mitt liv. Indirekt har ju detta beteende inpräntats i mig själv och vet inte om jag kan lära mig så länge jag bor hemma utan enda sättet är att flytta hemifrån. Jag ska dock flytta snart förhoppningsvis i vilket fall som, men vill inte göra det pga av att det inte fungerar hemma utan för att det är dags att fälla ut mina egna vingar och klara mig själv. För övrigt är mina föräldrar medvetna om allt, åtminstone min mor som inte har Asperger och det gör allt mer absurt. Förstår att det tar tid att reparera, men ingen i familjen har direkt haft ork till det och allt har fortskridit eftersom situationen varit relativt hållbar eftersom ingen har dött ännu.
2010-03-03, 23:53
#101
@Happyness:
Hej! Ja, för mig är det ett myndighetsövergrepp som ledde till att du till och med fick gå i fel skola för ditt vidkommande. Hur möjligheterna att driva frågan är vet jag inte riktigt men du skulle kunna börja att vända dig till Patientnämnden. De kan ge dig råd om och hur du kan gå vidare. Jag hade kontakt med denna nämnd i ett annat landsting för en väns räkning och de var väldigt justa, de är ju faktiskt till för patienternas skull och har inga dubbla lojaliteter utan är fristående.
http://www.patientnamndenstockholm.se/
Men när det gäller framtida yrkesval och arbetsgivare, jag trodde nog inte att du drömde om att bli polis så är det sekretess som gäller utom just såna jobb.
Ibland ser man tycker jag människor som är fina och bra och vill det bästa för alla men det blir inte bra ändå. De kan fungera bättre var för sig men när de bildar par och familj så är det som deras enskilda svårigheter förstärker och mångfaldigar varandra. Och ofta är de väl medvetna och ser det här vilket gör dem ännu mer stressade och olyckliga. Tyvärr går det ut över barnen. Och barnen kan gå miste om att bara få vara barn, i stället blir de ansvarstyngda på ett sätt som är onormalt för barn. Jag har vänner som har haft en sån uppväxt och för dem var det en stor befrielse att flytta hemifrån, först då kunde de börja umgås på ett mera avspänt sätt med föräldrar och syskon.
För övrigt tänkte jag nyss på att det är bra att den här tråden finns och den har en bra rubrik. Det är viktigt att bearbeta och komma till frid över det som har varit men det är lika viktigt att se var man står nu och blicka framåt.
Hej! Ja, för mig är det ett myndighetsövergrepp som ledde till att du till och med fick gå i fel skola för ditt vidkommande. Hur möjligheterna att driva frågan är vet jag inte riktigt men du skulle kunna börja att vända dig till Patientnämnden. De kan ge dig råd om och hur du kan gå vidare. Jag hade kontakt med denna nämnd i ett annat landsting för en väns räkning och de var väldigt justa, de är ju faktiskt till för patienternas skull och har inga dubbla lojaliteter utan är fristående.
http://www.patientnamndenstockholm.se/
Men när det gäller framtida yrkesval och arbetsgivare, jag trodde nog inte att du drömde om att bli polis
så är det sekretess som gäller utom just såna jobb.Ibland ser man tycker jag människor som är fina och bra och vill det bästa för alla men det blir inte bra ändå. De kan fungera bättre var för sig men när de bildar par och familj så är det som deras enskilda svårigheter förstärker och mångfaldigar varandra. Och ofta är de väl medvetna och ser det här vilket gör dem ännu mer stressade och olyckliga. Tyvärr går det ut över barnen. Och barnen kan gå miste om att bara få vara barn, i stället blir de ansvarstyngda på ett sätt som är onormalt för barn. Jag har vänner som har haft en sån uppväxt och för dem var det en stor befrielse att flytta hemifrån, först då kunde de börja umgås på ett mera avspänt sätt med föräldrar och syskon.
För övrigt tänkte jag nyss på att det är bra att den här tråden finns och den har en bra rubrik. Det är viktigt att bearbeta och komma till frid över det som har varit men det är lika viktigt att se var man står nu och blicka framåt.
2010-03-03, 23:57
#102
2010-03-04, 01:32
#103
2010-03-04, 15:35
#105
Citat:
Ursprungligen postat av Augustin
Jag skulle vilja förespråka självmord.
Låt mig motivera det med mina egna erfarenheter.
Har alltid motsatt mig min egen aspergerdiagnos, har aldrig känt att den varit den befrielse eller förklaring till saker och ting den borde vara. Levde ett socialt aktivt liv och arbetade med mentalt våld bort de aspergerdrag jag hade.
Gick dock aldrig att fullständigt komma ifrån stämpeln, speciellt inte då jag alltid haft för vana att hamna i konflikter och bete mig "olämpligt".
Att leva med och bland NT-folk har således inte fungerat särskilt bra för mig. Det enda det egentligen lett till är ett hat riktat mot diagnosen å ena sidan, samhället, dess institutioner och den vanliga människan å den andra.
Det värsta är att jag ändå dras till mer eller mindre neurotypiska personer. Jag får noll stimulans av aspergare. De är som livlösa skal för mig. Ett annat av alla problem med att vara lite asperger själv men inte helt kunna identifiera sig med diagnosen.
Jag beskrevs som mycket begåvad, alla jag någonsin känt vet att jag är begåvad på många sätt. Det blev däremot aldrig så att jag gjorde någonting av detta, på grund av de ständiga konflikter jag hamnade i och aspergerspöket som låg där och jäste som ett infekterat sår och emellanåt gjorde sig påmint.
Att utåt sett vara mer normal än genomsnittsaspergern men på insidan ha problem som i vissa avseenden är värre än för en genomsnittsasperger, är inget angenämt liv.
Ett av många aspergerdrag jag numera saknar är specialintressen. Jag känner mig tom och totalt omotiverad. Jag skulle behöva ett specialintresse för att leva.
Det finns två saker jag behöver, det ena är någon form av intresse och det andra är kärleken och relationen till en annan människa.
Behovet av rutiner har jag egentligen aldrig haft. Rutiner för mig är mest kvävande och blir en stress. Att bryta mot rutiner är avstressande och har länge varit mitt sätt att samla kraft.
Jag är bra mycket snyggare än genomsnittet, tack och lov, och har haft sexuella relationer när jag var lite yngre. Har aldrig behövt ta initiativet eftersom jag alltid varit den som blivit uppraggad. Jag vet att jag är en bra älskare också.
Har kommit fram till att man blir skadad av att ha kompromissproblem och problem att acceptera vissa sociala strukturer/beteenden, samtidigt som man försöker leva som neurotypisk. Man blir sjuk i huvudet efter flera år av detta mentala tvång.
Att jag nu, 25 år gammal, skulle underkasta mig samhället och gå tillbaka till gräsrötterna, börja om med skolan och söka någon sorts meningslös utfyllnad som knappt intresserar mig, känns osannolikt.
Jag har redan bestämt hur jag ska dö, och ungefär när. Nedkylning är det absolut bästa sättet att begå självmord på och varje vinter kommer jag närmare ett avgörande.
Jag är fångad i en omöjlig situation. Det går inte för mig att regregera och göra ogjort de personlighetsförändringar jag började utveckla redan som 11-12 åring och forcerade på mig själv under hela tonåren för att bli "normal". Jag kan inte bli lägre fungerande och plocka upp vissa aspergerbeteenden jag INTE har.
Samtidigt kan jag inte försonas med samhället. Skolan är det jag hatar mest, följt av vården och medelsvensson.
Jag är fångad mitt emellan funktionshinder och exceptionell begåvning i ett ingenmansland.
Närheten till lidande, vanmakt och utanförskap och de självinsikter jag skaffat har gjort mig benägen att förstå både ondska och godhet och kastas mellan känslor av hat och kärlek men... Jag kan aldrig leva i mitten, där man ska leva mentalt, för att passa in och kunna bli älskad samt kunna försörja sig.
Jag tycker ibland att mitt misslyckande i livet är bortkastad mänsklig talang, även om jag inte kan säga vilken konkret talang det rör sig om, och ibland känner jag att jag borde avsluta det hela istället för att dra ut på det jag redan ställt in mig på. Att dö.
Hade jag inte sett bra ut och haft en hel del fina mentala och sociala talanger jag tvångsutvecklade genom mitt hat mot, och min ovilja att acceptera, AS under tonåren skulle jag hatat mig själv.
Nu kan jag faktiskt se någon sorts skönhet i mig själv trots att jag aldrig fick vara det barn jag önskade att jag kunnat vara.
Att inte höra hemma någonstans, varken med AS-folk eller med normala och dessutom känna ett starkt hat mot båda dessa grupper, sin egen oförmåga samt de delar av sig själv man inte vill kännas vid, är fullständigt förintande med tiden.
Asperger har inte hjälpt mig det minsta. Själva diagnosen har varit som en tung sten att bära genom större delen av mitt liv. På intet sätt befriande.
Självmord är både vettigt och logiskt. Det är det rätta, inte något man ska avfärda med automatik.
Tomheten, längtan efter kreativ sysselsättning och intensiv kärlek till en annan människa, är som att redan vara död på insidan.
Känns som om t.o.m behovet av kreativ stimulans bleknar i jämförelse med behovet av någon man kan skapa en helt egen, nära relation till. Utan kärlek kan jag inte existera, så enkelt är det.
Med kärlek i livet skulle jag nog kanske t.o.m kunna göra det jag tycker är tråkigt, för att överleva, kanske. Jag är tillräckligt neurotypisk för det.
Jag är så mycket outsider man kan bli helt enkelt, trots att jag snarare ger intryck av motsatsen utåt sett. Svaga och osäkra eller medelmåttiga människor blir rädda för mig eller osäkra i min närvaro och starka människor med driv brukar ge mig gillande blickar och kommentarer men... Folk vet inte hur förstörd jag är på insidan, hur tom och totalt meningslöst hela mitt liv är.
Har på senare år börjat fundera över om jag över huvud taget är mänsklig.
Låt mig motivera det med mina egna erfarenheter.
Har alltid motsatt mig min egen aspergerdiagnos, har aldrig känt att den varit den befrielse eller förklaring till saker och ting den borde vara. Levde ett socialt aktivt liv och arbetade med mentalt våld bort de aspergerdrag jag hade.
Gick dock aldrig att fullständigt komma ifrån stämpeln, speciellt inte då jag alltid haft för vana att hamna i konflikter och bete mig "olämpligt".
Att leva med och bland NT-folk har således inte fungerat särskilt bra för mig. Det enda det egentligen lett till är ett hat riktat mot diagnosen å ena sidan, samhället, dess institutioner och den vanliga människan å den andra.
Det värsta är att jag ändå dras till mer eller mindre neurotypiska personer. Jag får noll stimulans av aspergare. De är som livlösa skal för mig. Ett annat av alla problem med att vara lite asperger själv men inte helt kunna identifiera sig med diagnosen.
Jag beskrevs som mycket begåvad, alla jag någonsin känt vet att jag är begåvad på många sätt. Det blev däremot aldrig så att jag gjorde någonting av detta, på grund av de ständiga konflikter jag hamnade i och aspergerspöket som låg där och jäste som ett infekterat sår och emellanåt gjorde sig påmint.
Att utåt sett vara mer normal än genomsnittsaspergern men på insidan ha problem som i vissa avseenden är värre än för en genomsnittsasperger, är inget angenämt liv.
Ett av många aspergerdrag jag numera saknar är specialintressen. Jag känner mig tom och totalt omotiverad. Jag skulle behöva ett specialintresse för att leva.
Det finns två saker jag behöver, det ena är någon form av intresse och det andra är kärleken och relationen till en annan människa.
Behovet av rutiner har jag egentligen aldrig haft. Rutiner för mig är mest kvävande och blir en stress. Att bryta mot rutiner är avstressande och har länge varit mitt sätt att samla kraft.
Jag är bra mycket snyggare än genomsnittet, tack och lov, och har haft sexuella relationer när jag var lite yngre. Har aldrig behövt ta initiativet eftersom jag alltid varit den som blivit uppraggad. Jag vet att jag är en bra älskare också.
Har kommit fram till att man blir skadad av att ha kompromissproblem och problem att acceptera vissa sociala strukturer/beteenden, samtidigt som man försöker leva som neurotypisk. Man blir sjuk i huvudet efter flera år av detta mentala tvång.
Att jag nu, 25 år gammal, skulle underkasta mig samhället och gå tillbaka till gräsrötterna, börja om med skolan och söka någon sorts meningslös utfyllnad som knappt intresserar mig, känns osannolikt.
Jag har redan bestämt hur jag ska dö, och ungefär när. Nedkylning är det absolut bästa sättet att begå självmord på och varje vinter kommer jag närmare ett avgörande.
Jag är fångad i en omöjlig situation. Det går inte för mig att regregera och göra ogjort de personlighetsförändringar jag började utveckla redan som 11-12 åring och forcerade på mig själv under hela tonåren för att bli "normal". Jag kan inte bli lägre fungerande och plocka upp vissa aspergerbeteenden jag INTE har.
Samtidigt kan jag inte försonas med samhället. Skolan är det jag hatar mest, följt av vården och medelsvensson.
Jag är fångad mitt emellan funktionshinder och exceptionell begåvning i ett ingenmansland.
Närheten till lidande, vanmakt och utanförskap och de självinsikter jag skaffat har gjort mig benägen att förstå både ondska och godhet och kastas mellan känslor av hat och kärlek men... Jag kan aldrig leva i mitten, där man ska leva mentalt, för att passa in och kunna bli älskad samt kunna försörja sig.
Jag tycker ibland att mitt misslyckande i livet är bortkastad mänsklig talang, även om jag inte kan säga vilken konkret talang det rör sig om, och ibland känner jag att jag borde avsluta det hela istället för att dra ut på det jag redan ställt in mig på. Att dö.
Hade jag inte sett bra ut och haft en hel del fina mentala och sociala talanger jag tvångsutvecklade genom mitt hat mot, och min ovilja att acceptera, AS under tonåren skulle jag hatat mig själv.
Nu kan jag faktiskt se någon sorts skönhet i mig själv trots att jag aldrig fick vara det barn jag önskade att jag kunnat vara.
Att inte höra hemma någonstans, varken med AS-folk eller med normala och dessutom känna ett starkt hat mot båda dessa grupper, sin egen oförmåga samt de delar av sig själv man inte vill kännas vid, är fullständigt förintande med tiden.
Asperger har inte hjälpt mig det minsta. Själva diagnosen har varit som en tung sten att bära genom större delen av mitt liv. På intet sätt befriande.
Självmord är både vettigt och logiskt. Det är det rätta, inte något man ska avfärda med automatik.
Tomheten, längtan efter kreativ sysselsättning och intensiv kärlek till en annan människa, är som att redan vara död på insidan.
Känns som om t.o.m behovet av kreativ stimulans bleknar i jämförelse med behovet av någon man kan skapa en helt egen, nära relation till. Utan kärlek kan jag inte existera, så enkelt är det.
Med kärlek i livet skulle jag nog kanske t.o.m kunna göra det jag tycker är tråkigt, för att överleva, kanske. Jag är tillräckligt neurotypisk för det.
Jag är så mycket outsider man kan bli helt enkelt, trots att jag snarare ger intryck av motsatsen utåt sett. Svaga och osäkra eller medelmåttiga människor blir rädda för mig eller osäkra i min närvaro och starka människor med driv brukar ge mig gillande blickar och kommentarer men... Folk vet inte hur förstörd jag är på insidan, hur tom och totalt meningslöst hela mitt liv är.
Har på senare år börjat fundera över om jag över huvud taget är mänsklig.
Hu vet man om man har aspberger?
Det enda jag vet är att jag inte vill ha det...
Pojar har Aspberger, flickor har borderline....................
Varför inte förstå att det är biologiska skillnader...
__________________
Senast redigerad av leading 2010-03-04 kl. 15:52.
Senast redigerad av leading 2010-03-04 kl. 15:52.
2010-03-04, 17:16
#107
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera