Asperger syndrom -- klara av resten av livet

Var det till trådskaparen eller till mig eftersom det känns som det skulle kunnat vara till båda oss?
För övrigt kan jag bara instämma i det du säger, man är INTE sin diagnos.

trådskaparen

jag tror vi får enas om att vara oense på den punkten.

uppfattningen du beskriver är en snuttetrasa som många håller hårt om. i verkligheten har du inte en chans mot de framgångsrika människorna och den enda anledningen till att de inte sätter folk som dig på plats varje dag är att det vore ett slöseri med deras tid och energi.

att veta hur usel och mindervärdig man är och samtidigt älska sig själv tillräckligt för att göra någonting åt saken är en utmaning.

Hehe, det får vi allt göra


Jag har inte för avsikt att motsträva den sortens människor, de motsträvar sig själva så pass bra ändå. Om de tror att det för dem är viktigt att hålla om den "snuttetrasan" får de tycka det, men en dag kommer de inse att de kan lägga snuttetrasan på hyllan och klara sig på egen hand. För övrigt om de ens ville försöka sätta mig på plats, trots det ologiska i det så kommer de aldrig lyckas eftersom det finns inget som behöver sättas på plats.

Ingen människa är mer eller mindre usel, eller för den delen mindre värd, än någon annan. Du jämför dig själv och andra människor mellan varandra som om det vore en maktkamp. När du släpper den garden kommer du inse att du föraktat helt i onödan och kan leva för dig själv och inte för någon annan människa. Låt alla andra göra precis som de vill om de gillar saker som indirekt inte betyder någonting.

Saker värda att kämpa för är sig själv, sin familj, föra vidare sin generation, hitta någon som älskar en för den man är och framförallt bejaka sina intressen och inre motiveringar. Alla andra yttre saker som pengar, materialism, status, makt, religion, politik, jobb, studier och så vidare är indirekt oviktiga. Däremot är det bra om man inser att exempelvis pengar bara är papper, prylar gör en inte lycklig, man behöver inte ha bästa jobbet eller betygen och så vidare. Därefter kommer man naturligtvis anpassa sig till arbete och skola för att man måste, men om man inser att de sakerna i sig inte är viktiga kommer man nog njuta mer av livet. Det mesta i samhället bara funkar och du anpassar dig till det vare sig du vill eller inte, men se till att inga saker får kontroll över dig själv, det är då du börjar förlora den du är.

det är precis vad det är. många människor har dock starka incitament att förtränga det faktumet.

tankefelet du gör är att status, pengar och makt är några yttre attribut. som om de haft "tur" och som av en slump hamnat försatts i sina perfekta liv. dugliga människor med utmärkta karaktärer skapar sig ett framgångsrikt liv.

självklart finns det undantag -- vår monark t.ex. -- men de utgör en liten minoritet.

"it takes guts to be gentle and kind" (som min signatur lyder); tänk på det nästa gång du läser om någon marknadsmässigt avlönad vd i tidningen och reflexmässigt vill ta ner honom på din nivå -- till pöbeln.

.

Varför skulle inte studier eller arbete kunna vara viktigt? Det finns inte bara en materiell dimension av arbete och att utbildning är en källa till en mängd olika värden borde vara självklart. Varför skulle inte ens "inre motiveringar" kunna vara att vara bäst i klassen på läkarprogrammet eller att bygga upp ett företag från grunden? Materialism är för den delen inte något inneboende dåligt. Alla bryr vi oss nog om våra materiella betingelser i en eller annan utsträckning. Det är givetvis möjligt att lägga för stort fokus på prylar och pengar, men det kan man göra på annat också. I så fall är det excessen man bör kritisera och inte fenomenet i sig.

Alltså: alla behöver inte jaga pengar eller utbildning, men det finns inget fel i att göra det om det är vad man verkligen vill göra.

Du uttrycker det underbart fint, Happyness, jag kan bara instämma. För egen del har det varit en lång resa där jag var tvungen att försonas med att vissa saker var utom räckhåll för mig på grund av mitt funktionshinder, framför allt utbildning och fast jobb. Jag blev förtidspensionerad när jag var ganska ung. Omvärlden har förväntningar, det finns normer för vad man så att säga bör uppnå, och de här förväntningarna hade jag internaliserat. Tack och lov har jag nått fram till en kärleksfull acceptans av mig själv och den jag är. Nu tycker jag att jag har haft tur, eller vad man ska kalla det, som har sinnesfrid, ett meningsfullt liv, ett socialt nätverk irl och på nätet som är starkt och varmt. Jag har känt mig misslyckad under stor del av livet men gör det inte längre.

Det bästa vore om folk kunde dra sina egna slutsatser, istället för att ta psykiatrins babblande som någon absolut sanning. AS delas ut frikostigt nuförtiden, så att ha fått den den stämpeln innebär inte nödvändigtvis att du är socialt inkompetent. Du har haft tjej skriver du. Bra. En riktig AS:are - speciellt manlig - skulle sannolikt aldrig lyckas med den bedriften. Tro mig.

AS verkar vara räddaren i nöden för folk som av olika anledningar har tillkortakommanden. Utredarna får en patient, patienten får en diagnos att skylla sina brister på, och föräldrarna får en diagnos som avlastar dem från allt ansvar. Det är ju inte deras uppfostran som varit allmänt pissig, och lett till en karraktärssvag snorunge. Nej, nej - det är AS, ett medfött funktionshinder, så de kan inte läggas till last för något.

Då alla parter tjänar på det, så sätts diagnosen i största samförstånd. Vilka grunder den sätts är oviktigt. Sålänge alla inblandade är nöjda och glada så kan man blunda för vilka grunder den sätts på.

I vissa fall kan diganosen vara motiverad, då det är något uppenbart fel i skallen, men hur ofta är det så då? Jag har t.ex aldrig, någonsin, sett en internet-AS:are som tolkar saker bokstavligt eller inte kan förstå ironi. Det är till synes helt normala människor som påstår sig vara Aspergerssjuka... hur trevliga och sociala som helst, men det är ju så funktionsnedsatta...

Folk kommer alltid ha ett behov av att rationalisera och bortförklara sina misslyckanden, varesig det är genom AS eller något annat. De människor som inte kan förstå detta tycker jag uppriktigt synd om. Och det sorgliga är att det är många som är fast i det självförnekelseträsket...

Mitt råd är: börja se den obehagliga sanningen, och arbeta utifrån den istället. Se dina brister utan skygglappar. Skaffa självinsikt och reflektera mer. Först då, när det steget är taget, kan du göra stora framsteg. Jag vet att de flesta självförnekare redan är körda, då de trivs bättre med sin AS-offer-roll än den bistra verkligheten. Verkligheten i vilken de är vanliga, socialt fumliga människor med en hel del misslyckanden bakom sig. Men man kan alltid hoppas på att väcka någon ur dvalan av självförnekelse.

Det är inget faktum, det är en illusion och inget annat




Det som ni missförstått är först och främst att jag inte har för avsikt att motsträva folks val att följa dessa ideal om vad man ska uppnå som människa. Det jag menar är att dessa "yttre attribut" förr eller senare kommer sakna betydelse när man inser att man inte behöver exempelvis ett fint jobb och en massa pengar för att vara lycklig. Men visst kan jobb skapa en meningsfull tillvaro i form av aktivering, men jobbet i sig betyder indirekt ingenting om man tänker till lite extra. Och ja @exec, ödmjukhet är något man måste lära sig. Man går inte och klubbar ner en högavlönad VD på posten för att han tjänar 1 miljon i månaden. Sådana oegentligheter är inte ens värt att lägga ner tid på att hysa agg mot.
@Luckman: Har aldrig kritiserat fenomenen i sig, utan det jag "kritiserar" är människors förhållningssätt till dem, exempelvis pengar. Det är skrämmande många på KTH som ser titeln som civilingenjör på exempelvis industriell ekonomi som ett mått på framgång och automatiskt i framtiden kommer inkassera x antal tusen kronor i månaden. Varför är det så skrämmande många som "vill" in på just läkarprogrammet och handelshögskolan exempelvis? Har pratat med några därifrån och de flesta vet inte ens vad de vill med sin utbildning överhuvudtaget och suktar efter pengarna bara. De kommer vakna upp en morgon och hata sitt jobb i framtiden, vet många vuxna som gjort det. Att jobba inom vården är inte roligt om man inte gillar den strukturen och uppgifterna man tilldelas på de arbetsplatserna och rent generellt är det hemskt där av vad jag hört.

Är glad att åtminstone en person håller med mig, så inte alla försöker köra över mig. Har dock märkt att det är ett vanligt fenomen på forum och då menar jag överallt på Internet, att man ofta svarar mot den som skrivit sist bara för att, oavsett om man håller med personen eller inte. Det är ett vanligt självkritiskt tänkande hos många som mår dåligt.

Du verkar för övrigt lite äldre än oss andra som skrivit här hittills, vilket jag tycker är intressant Det som känns bra är att jag börjat "inse" saker som de flesta oftast inser senare i livet. Undrar om man kan ha en tidig medelålderskris i tonåren istället för när man närmar sig 30. Nu är nog den absolut bästa perioden jag upplevt i hela mitt liv, speciellt då min underbara älskling dök upp i mitt liv. Under mina tidigare tonår trodde jag aldrig att jag skulle hitta någon förhållande eller få smaka på någon som helst fysisk intimitet. Det var framför allt pga av att jag stämplats med en diagnos jag inte hade och under högstadiet praktiskt taget gick på en särskola för barn med Asperger. Jag levde i princip helt socialt isolerat med att åka hem från skolan varje dag för att sätta mig och designa hemsidor av en åtföljande dag där samma visa upprepades igen, år efter år. Anledningen till min diagnosfundering som min skola fick var att när jag var ungefär 9-10 år blev nästintill apatisk, visste inte vad jag skulle ta mig till med min kärlek till en tjej och "misären" hemma där det vardagliga aldrig fungerade (Min far har Asperger). Efter det blev jag stämplad och utreddes med en neuropsykiatrisk utredning som BARA påvisade depression. Sedan smällde de igen dörren bakom mig och kastade en ask lyckopiller efter mig, åtminstone kändes det så. Mina föräldrar lyssnade mycket på vården också, framförallt då min mor jobbar inom den.

Jag fick ingen som helst hjälp terapimässigt och mina föräldrar bråkade hela tiden, fick ingen trygghet, uppmärksamhet, struktur eller lära mig det sociala spelet. Har fått berättat och läst att jag tydligen fick affektionsutbrott som det så fint kallas några gånger. Jag skulle tippa på att det var min respons för att försöka få omgivningen uppmärksamhet att jag mådde dåligt, men ingen lyssnade eller ens brydde sig. Det slutade med en ny depression precis innan jag "fortsatte" (trots att jag skulle göra en fortsatt utredning för att jag var deprimerad tidigare), dvs gjorde en ny inkompetent utredning på BUP och diverse "kriterier" uppfylldes per automatik för att jag social isolerat mig, hade mindre ork, ville inte ens titta psykologen i ögonen för ingen lyssnade. Mina föräldrar släpade mig mer eller mindre bokstavligen till psykologen varje vecka även om jag vissa gånger lyckades hålla mig undan. Sedan nu ca 7-8 år senare har jag äntligen fått ta del av utredningen som gjordes på BUP och "garvade" halvt ihjäl mig eftersom det mesta var mer eller mindre citat från mina föräldrar och lärare från skolan. Ingen som helst statistik eller tester var med och det enda utlåtandet baserades på EN ENDA psykolog. Så jag tror nog mer på alla tester jag gjorde hos Karolinska sjukhuset som inte visade på någon diagnos av något slag, inte ens lite.

Det är klart att man letar och KANSKE funderar om det är Asperger om ens egna skola skickar en remiss där de ska kolla om jag eventuellt hade Asperger eller inte. Letar man efter ett fel, speciellt ett specifikt sådant så är sannolikheten att man faller in i fel banor mycket högre än om man hade gjort en "vanlig" utredning där man inte utgick från att något var "fel" med mig.

Det som jag kan se som positivt i allt det negativa är att jag färdades genom en enorm resa i mitt självmedvetna och använde mig intellekt för att inse att nästan alla hade fel om mig. Nu när jag pratar hos EN av mina psykologer så har sjukt mycket att göra med bristande struktur och kommunikation inom familjen hemma. Bara det i sin tur höjer oddsen att tolka mig som en sådan människa som ligger nära diagnosen Asperger till hands. Jag är 100 % säker nu att jag inte har diagnosen med hjälp av mina psykologer och efter att ha läst igenom mina utredningar.

Måste säga att det är rätt ironiskt att all "hjälp" som satts in inte har hjälp mig eftersom jag inte har diagnosen utan givit motsatt effekt istället. Ju mer jag särbehandlades pga av min diagnos, desto mer deprimerad och maktlös kändes jag mig. Jag drog mig undan rent socialt relativt ofta för att jag jämt och ständigt mer eller mindre var nedstämd även om vissa dagar varit bättre än andra. Det i sin tur har gjort att jag inte tagit något aktivt socialt initiativ utan mest haft lite flyktiga kontakter och vänner här och där eftersom jag inte orkade ge utan mest tog från relationerna. Har i princip aldrig ens varit i närheten av att träffa en tjej heller även om jag vet att flera var kär i mig, minns att några frågat chans på mig i mellanstadiet och på högstadiet (Aspergerskolan ...). En gång blev jag ihop med en jag hade varit kär i flera år men när vi väl blev ihop undvek jag henne för jag blev "rädd" typ. Sedan dess har jag aldrig haft någon (har halft varit "på G" med några via Internet dock). Inte förrän ca 10 år senare har jag nu träffat den mest underbara människan på jorden som älskar mig precis för den jag är och jag henne. Det var helt sjukt, en dag grät jag av lycka bakom datorskärmen och jag skojar inte. Blev översköljd av miljarder känslor som jag isolerat mig från i x antal år som en försvarsmekanism för att stå ut med skiten hemma och att leva i mina dunkla ensamhet i mitt pojkrum bakom en datorskärm. Det var som att jag lagt in en spärr tidigare att jag inte kan förtjäna att vara lycklig eller glad och helt plötsligt försvann den spärren.

Allt mitt tidigare hat försvann mer eller mindre direkt, blev upplyst som en helt ny människa mer eller mindre. Jag är tydligen en otroligt ödmjuk och empatisk människa enligt henne, vilket även det styrker mitt påstående att jag inte har min diagnos. Inte nog med det har hon fått mig att skriva dikter till henne av och till, ena känslan efter den andra ploppar upp i mitt huvud och får till riktigt romantiska dikter. Så vitt jag vet brukar inte folk som har Asperger kunna vara romantiska av sig, men kan ha fel dock? De är ofta väldigt "stela" och rakt på, iallafall alla tjejer med Asperger som jag stött på. Det är sjukt hur en enda människa kan påverka en så enormt mycket, hon har bokstavligen förändrat mitt liv. Med hjälp av henne och mina psykologer har jag sedan mer och mer bearbetat mina tidigare depressioner och funnit utlösande faktorer tillsammans.

Så indirekt är det min familj och vårdens "fel" att jag inte kunnat träffa någon sådan här underbar människa som jag borde förtjänat att ha för länge sedan. Är i starkt behov av bekräftelse kärleksmässigt och framförallt fysisk kontakt och intimitet. Är bara rädd för hur jag ska reagera när jag ska träffa min tjej eftersom det kommer bli alla känslor, kyssar, smekningar och gud vet vad på en gång antagligen. Det mesta kommer bli för första gången någonsin, men antagligen blir det helt magiskt och himmelskt snarare än för intensivt.

Bästa texten på länge, känner igen mig och har tagit det där lilla steget =) De stora framgångarna väntar! Tror denna text kan appliceras på de flesta "misslyckade" människor som aldrig ens tänkt tanken aspie...