Asperger syndrom -- klara av resten av livet

tack för tipsen. jag har kontaktat stöd- och resursgruppen och kommunen nu, hoppas det går bra.

*håller tummarna*


ps. jag tror visst att du har aspergers syndrom.

Du är så välkommen så! Det går säkert bra ska du se.

Hur kommer det sig att du tror att jag har Asperger? Vad är det som gör att du tror det?

min diagnos till trots så är jag en utmärkt människokännare. jag behöver bara se människor i ögonen några sekunder för att med 96 % säkerhet sortera in dem i loser-facket, idiot-facket, smuts-facket, jämngrå-facket, god moral-facket, smart-facket, vidareutredningsfacket eller utmärkt-facket.

som du säkert förstår är min analys uppbyggd på tusen små iaktagelser kring hur du uttrycker dig, men jag har inte tid/ork och dra dem för jag ska just gå och träna.

jag kan bjuda på ett konkret exempel: din monotona och malande stämma som skoningslöst redogör för led i resonemanget utan hänsyn till vad som är intresseväckande/läsvärt eller vad åhöraren framgångsrikt kan väntas tillgodogöra sig som underförstått.

Oj, det där måste du verkligen se upp med min vän. Vi människor är riktigt duktiga på att sätta varandra i fack, men att bedömma någon bara genom att kolla personen i ögonen eller för den delen analysera enstaka inlägg på ett forum som FB är rentav "livsfarligt". Det är omöjligt att generalisera stereotyper bara genom att kolla på dem. Tro mig, jag har själv försökt och det går inte att finna ett samband som fungerar i alla olika fall. Inte nog med det baseras detta på dina egna erfarenheter som är tämligen begränsade av ditt liv som i kontrast till omvärlden är nästintill obefintligt eftersom det finns så mycket du inte upplevt eller ens hinner uppleva under hela din livstid.

Dock tycker jag det var ett intressant resonemang du bjuder på även fast du har fel. Jag har nog chattat med flera tusen människor under mitt "datorliv" och en sak är säker, det är att du inte kan avgöra om personen i fråga har en diagnos eller inte bakom en datorskärm. Jag skulle vilja råda dig till att sluta upp genast med att analysera människor på det sättet innan du eventuellt sårar någon eller kanske till och med dig själv. Ta varje människa för vad han/hon är, utgå inte från egna preferenser och erfarenheter för de spelar dig ett spratt i säkert 80 % av alla fallen även om du kanske någon enstaka gång har rätt.

Oavsett vad, kan du inte knyta mitt sätt att formulera mig till Asperger. Däremot kan man med viss lingvistik avgöra vissa personlighetsdrag, känslor, livsstil och liknande saker. Man vet aldrig om personen bakom skärmen spelar ett spel heller. Det finns inget som säger att jag alltid är såhär, kanske skriver på ett helt annat sätt om jag är på annat humör för att ta ett exempel?

så var det dags för brösttonerna. =)

det är helt ok att säga "det där var irriterande, jag tycker att du är orättvis och du känner inte mig" i en mening istället för 15 (?) meningar. i verkligheten är det till och med mer än ok, det är snarare ett krav; vem ids lyssna till dina haranger? många skulle nog ha glömt bort vad du surnade till över innan du ens kommit halvvägs i din omskrivning av omskrivningar.

men jag gillar aspisar så jag skall bjuda på en utvikning om min talang för att känna in människor; alla människor kategoriserar sina medmänniskor från sekund 0 till 3, från sekund 4 och framåt så ägnar de sig mer eller mindre uteslutande åt att finna uttryck som de kan använda för att befästa sin medmänniska i vald kategori. endast i extrema lägen omprövar de sin kategorisering. människor är sällan eller aldrig medvetna om vilka skäl de har för sina tolkningar och kategoriseringar av andra människor de kan heller inte göra någon medveten och meningsfull justering av förloppen.

det är på den fronten som jag briljerar. jag vet mycket detaljerat hur jag bedömer människor och vilka antaganden jag gör om dem. därefter prövar jag mina antaganden mot verkligheten och justerar dem kontinuerligt så att jag i slutändan kan döma folk med 96 % säkerhet.

jag hoppas att du noterade att jag bland nyckelkategorierna lyfte fram ett "vidareutredningsfack"; det är ett stort och viktigt fack. det är alltid bättre att veta en tiondel helt säkert och samtidigt veta att man har nio tiondelar kvar att utreda, än att tro att man vet 50 % om hur en individ är beskaffad och alltid mer eller mindre vara ute och cycla i sina bedömningar.

kram.

Jag tänkte skriva något i den stilen först, men samtidigt kände jag inte alls att jag tog åt mig av det du skrev och ville snarare förklara för dig att du inte kan analysera människor på det där sättet oavsett om de blir irriterade eller inte. I slutändan skadar det både dig och/eller han/hon.

Ja, det där stämmer att vi snabbt omedvetet drar intryck om våra människor när vi ser varandra och placerar i olika fack indirekt. Det är möjligt att du själv snabbt tolkar dina egna intryck, men det du bortser från då är den andra människan och refererar dessa kategoriseringar till dina egna preferenser och inte något absolut modell som gäller för hela samhället.
Och vad har du fått siffran 96 % ifrån som du verkar hakat upp dig på? Har du ställt upp allt med ekvationer och räknat på hur stor säkerhet du har på dina antaganden? :P

jag tittade djupt i min kristallkula.

skämt åsido, det finns bara ett facit och det livet självt; händer det att du gör misslyckade rekryteringar? händer det att folk inte lever upp till dina förväntningar? händer det att du blir sviken av dina vänner och bekanta? tar det ibland lång tid att få upp ögonen för att någon i din bekantskapskrets har en särskilt god karaktär? ju fler av svaren som är "ja", desto sämre är du.

lycka till med dina relationer, grisen. det ska jag göra.

Haha, jag har troligtvis asperger, kan du inte förklara hur du upplevde henne, hur var hon udda tycker du?

Så det du menar är att du kan läsa av människor och att du anser dig alltid ha rätt för att du haft det många gånger förut? Eller hur kommer det sig att en av dina andra trådar handlar om att träna på att tala inför större grupp, blir det jobbigt att analysera alla samtidigt då?

ja, det är vad man brukar benämna "att lära sig av sina misstag". varje gång du gör ett aktivt försök och följer upp det så lär du dig någonting. problemet med de flesta människor är att de inte försöker, de är lata och ambitionslösa och både lever och tänker slentrianmässigt. de omger sig med människor som är ungefär som de själva är och lär sig memorera ett antal "avvikelser" från en gemensam modell, när människor som inte matchar deras modell kommer in i bilden så hänförs de slentrianmässigt till olika fördomsfulla varianter av "de andra".

det stämmer, det är precis mitt problem. ska du inte bidra med ett tips?

Det jag vill säga är att du aldrig kan lära dig av dina egna erfarenheter för att lära dig hur människor fungerar och är, eftersom alla människor är olika. Det enda du kommer gå omkring med, det är just stereotypiska fördomar och jag tycker du ska försöka tona ner det så mycket som möjligt. Du kommer att komma fram till samma slutsats förr eller senare, men desto tidigare desto bättre.


Det var mest för att påpeka att du kanske inte kan så mycket om människor som du tror att du gör. Men för det första anser jag personligen att det är dumt att forcera sig i olika aktiviteter såsom Toastmaster. Nu vet jag inte om du studerar, jobbar eller vad du nu gör. Men jag skulle ge dig tipset att när du sitter i större grupper, tänk aldrig på vad du ska säga utan bara säg det. Om du nu brukar sitta tyst i grupp, testa dig fram och bestäm dig för att göra raka motsatsen med folk du känner dig relativt trygg med. Om någon mot all förmodan tycker du verkar konstig kan du ju påpeka att du testar någon ny slags jargong eller jag vet inte, någonting kommer du nog på.

Detta har jag märkt är att problem hos många svenskar framförallt att sitta i grupp och snacka på exempelvis lunchrasterna i skolan. Jag har själv och är fortfarande delvis den som brukar sitta mer tyst än dem andra. Men mycket beror på personkemin som bildas med just de människorna man råkar hamna med. Det enda man i princip kan göra är att bara träna och testa sig fram. En idé kan vara att åka utomlands till en kultur där man är mer frispråkiga och öppna av sig. Jag har pratat med en del som invandrat hit till Sverige och många tycker vi är ovanligt "kokosnötsaktiga", att vi är hårda och svåra att komma inpå men när man väl gör det finns det mycket gott på insidan om man har tur (Finns kokosnötter utan kokosmjölk ...).

Så det här med att prata i grupp är inget generellt problem bara inom det autistiska spektrat utan även för dem neurotypiska. Jag har haft många konversationer med neurotypiska om just detta att de också upplever det jobbigt då och då. Det som särskiljer neurotypiska från exempelvis Aspies är att de oftast förstår hur man ska göra instinktivt medan Aspies måste lära sig någon form av mönster i regel.

Personligen tycker jag det är rätt "tråkigt" att sitta på lunchraster, med vuxna på arbetsplatser (dricka kaffe och småprata) och så vidare. Jag får oftast inget utbyte av sådan typ av kallprat och brukar inte ha något jag vill tillägga. Däremot tycker jag det är väldigt trevligt att sitta på ett café och snacka med en eller två personer man trivs bra med, gärna i flera timmar. Men oavsett vad är det alltid bra att hänga med i svängarna och aktivt ta del av den svenska kulturen för att själv anpassa sig bättre till de sociala "reglerna". För mig handlar social om att kunna anpassa sig med så många olika sorters människor, ju bättre man kan desto mer socialt kompetent är man.

Vissa människor verkar dock ha det där i blodet av någon konstig anledning. En del har någon magisk utstrålning/aura som jag känt när jag träffat sådana människor, man bara gillar att vara i deras samvaro. De brukar bara funka med typ alla människor och de lyssnar oftast på dem och vill vara med dem. Jag har försökt fundera ut om man kan lära sig att själv bli sådan men jag vet inte om det går om jag ska vara ärlig. Visst man kan lära sig en massa om olika människor hit och dit, men i slutändan kan du aldrig gardera dig mot vem som helst, utan du måste bara ha en viss instinkt och utstrålning som folk bara ler åt. Det enda jag kan fundera på är om man faktiskt kan bli sådan genom att bli helt trygg och "relaxed" i sig själv. Mycket handlar nog om yttre omständigheter också tyvärr. I regel brukar sådana där människor vara väldigt rika, skaffat sig ett otroligt rikt socialt nätverk, har jobb, bra betyg och så vidare. På utsidan verkar de leva att perfekt liv, frågan är bara om de gör det eller om de tröttnar på det?

Så indirekt är jag glad att jag inte är sådan och fortfarande har mycket att lära. Man behöver inte en massa vänner, pengar, perfekta föräldrar, ett perfekt jobb, den perfekta flick- eller pojkvännen, perfekta betyg. Det där är bara en massa konstiga inpräntade ideal som vi tror att man måste ha för att duga som människa. Det enda som spelar någon roll i slutändan är hur man ser på sig själv och inställningen till allt. Flyr man undan i samhällets ideal blir man ytlig och indirekt flyr från sitt inre jag och förlorar sig själv för varje dag. Kolla bara på alla rika människor, tror ni dem är lyckliga för att de på utsidan verkar ha allt? Om man istället kollar på deras insida verkar det bara finnas luft där, om ens det.

Förutom att jag ville säga vad jag anser om detta så är min poäng även att du @exec inte behöver känna att du i grupper MÅSTE vara livlig, glad och pratsam hela tiden bara för att en del andra är det. Om du däremot SJÄLV vill börja prata mer för att du vill det, då är det bara att tuta och köra. Jag har iallafall accepterat att jag är mer introvert än extrovert och inte har någon absolut behov av att omge mig med en massa människor hela tiden. Det är dock inte att förväxla med Asperger, utan det är en del av min personlighet och har alltid varit. Jag förstår dock andra mer extroverta människors behov av att hela tiden omringa sig av människor eftersom de klarar sig inte annars. Många sådana människor får panikångest nästan så fort de är ensamma på nätterna och ska försöka sova. Jag är helt tillfreds med mig själv varje natt och kan somna med glimten i ögat utan att oroa mig för alla mina "falska vänner", vad jag ska ha på mig imorgon, duger min utsida, tycker de om mig och så vidare. Med andra ord, jag är nöjd med mig själv precis som jag är, nothing more nothing less.

Varför medvetet begränsa dig själv p.g.a en diagnos? Känns som att du försöker skapa en hel identitet kring diagnosen. Du får reflektera över vilka jobb du själv kan ta och utföra eftersom du är en egen individ. Du är inte asperger syndrom.