Asperger syndrom -- klara av resten av livet

Wow, det blev en riktig kvalitetstråd till slut, så här något år efter trådstart!

Har läst igenom hela texten, Happyness (... anspelar på filmen The Pursuit of Happyness?...) och citerat det som verkligen fångar min fantasi.

Känner igen mig i mycket, framför allt att insikten om hur betydelsefull en god inställning är.
Kom bokstavligen över en natt för mig också.

Det känns som att ibland, sett på samhället i stort, så agerar folk som om det finns ett egenvärde i självömkande. Vi lever i ett samhälle där man tävlar i att vara mest offer, för det är det som fångar folks uppmärksamhet.

Fast just det som jag fetmarkerat låter väldigt aspigt. Normala människor vill vara en del av samhället och umgås med andra människor. Normala människor upplever det inte som att man "styrs" av samhället bara för att man är en del av den. Men jag håller absolut med om att du inte ska vara för mycket här på Flashback! Nej, ut och träffa andra människor! Det tror jag du skulle må bra av.

Jag vet inte varför jag startat det här överhuvudtaget, känns inte ens som jag borde vara här. Jag har mer och mer på sistone försökt röra mig bort från datorns virtuella interaktion med andra människor. Funderar på att stänga ner Facebook, alla forum och allt sådant där och bara ha det absolut nödvändigaste kvar.


Så fort jag skriver mina wall of texts på diverse forum brukar trådar tendera att klinga av för det verkar som ingen riktigt vet hur de ska hantera mina "utläggningar". Men jag hoppas den här tråden lever vidare, den var väldigt intressant måste jag säga. Det finns en del få guldtrådar på Flashback som är värda att läsa igenom. Kan nästan bli lite förbannade att en del roar sig genom att medvetet låtsas att de mår dåligt, vara sarkastiska och dra djupa skämt som ingen förstår här på FB. Jag har sett en del riktiga trollinlägg som ingen genomskådat, men inget att hänga upp sig på utan bara beklaga.

Nja, Happyness har faktiskt ingenting med filmen i sig att göra, även om jag förvisso tyckte den var ganska bra (Gillar Will Smith som skådespelare). Det enda var att jag skulle köpa en egen domän www.happiness.se men den var upptagen om jag minns rätt och då kom jag på med y för det lät och ser mycket snyggare ut dessutom. Sedan känns det som ett bra signum, för det känns som jag jagat lyckan i hela mitt liv och indirekt funnit den nu.

Inställningen i sig kommer inte bara under natten, den växer fram, däremot kommer nog insikten bara just like that. Känns som alla reflektioner och utvecklingar framåt sakta men säkert tagit mig ur svackan och en dag bara insett att varför "hata" när man kan älska? Hat fyller aldrig någon tomhet, den snarare gör tomheten mer intensiv medan att älska fyller en med positiv energi och värme. Man får så mycket mer tillbaka också med en bra inställning.

Ja, indirekt har det faktiskt blivit en trend att man ska må dåligt i dagens moderna jantelagssamhälle. Det lär inte heller vara en slump att det är rekordmånga som knaprar lyckopiller heller för den delen. Men det är väl mycket att folk får för lite uppmärksamhet, man blir en i mängden och måste sticka ut på olika sätt även om en del är mer absurda än andra så att säga. Jag vet till och med människor som VILL få diagnosen Asperger för att kunna få vissa förmåner som man får i och med LSS-lagen.


För det första hade det underlättat om du citerat bara det fetstilta och inte hela väggen av text, men aja det är Flashbacks problem och inte mitt :P Men jag förstår inte vad som är "aspieigt" med det? Det finns ingen neurotypisk norm som säger att man automatiskt blir en del av samhället och att man inte tror att man "styrs" av samhället. Finns ingen koppling mellan livsfilosofi och mentalitet i samband med Asperger och/eller neurotypiska människor. Alla de här normerna, idealen, kraven, stressen, pressen osv upplevs olika av olika människor beroende på vem man är som person och inte vilken psykisk stämpel man har i pannan. Lite ironiskt bara att du själv sitter här och skriver det till mig att jag inte ska vara här även om jag förvisso sa det till er ... Man får vara här eller på webben överhuvudtaget det är inte det, men rent generellt tycker jag människor i dagens samhälle borde vara mer avhållsamma till Internet och inte anamma tekniken fullständigt som om det vore ens egna barn. En del litar verkligen på Internet fullt ut och samhället blir allt mer digitaliserat, snart kan man inte ens betala via faktura längre.

Nja, har inget starkt behov av andra människor på det sättet. Jag känner inte att jag behöver gå ut och festa, gå på bio, äta på restaurang, LAN:a och vad folk nu kan tänkas hitta på. Känns lite som jag förstörde det konceptet också när jag via LSS-lagen gick på något som kallas för Stöd- och resursgruppen. Då gick man ut varje vecka och åt på restaurang efter att man gjort någon aktivitet. Tror nog vi gjorde allt som gick att göra i hela Stockholm, är helt sjukt bortskämd så det finns inte. Det jag trivs med är att finna intressen i mitt kreativa sinne främst med musik, design och har inget starkt extrovert behov som en mer introvert människa ägna mig åt andra. Jag umgås gärna med andra dock, det har inte med det att göra utan snarare att jag inte direkt behöver det. Min "sociala kvot" uppfylls via skolan och familjen hemma, samt en del "flyktiga" kontakter/vänner . Mestadels har jag "bara" haft en bästa kompis eller ingen alls, även om det mest varit det sistnämnda. För mig handlar det inte om någon bristande social kompetens utan bara hur min personlighet utformat sig. Neurotypiska personer i regel brukar även tendera i att vara väldigt extroverta har jag insett också, vilket förklarar varför så många är ute och festar hela tiden. Om folk mår bra av det så fine, men det är inget behov jag har. Personligen ser jag ingen vinst överhuvudtaget med alkohol, minglande, kallprat och allmänt meningslösa vedertagna sociala spelregler som alla följer bara för att det råkar vara så. Och aja baja så fort man sticker ut haken utanför jantelagen, då är man minst sagt Aspig eller något annat retarderat fenomen för att man inte följer gemene norm. Det jag vill säga är att det är inte fel att vara annorlunda utan det kan faktiskt vara något riktigt bra, ta vara på det och gräm er inte över att Asperger skulle vara något slags handikapp att ni måste begå självmord. Var stolta över den ni är och njut av livet, för imorgon kanske det är försent!

Happyness

Okej, jag ville bara upplysa dig om att du inte styrs av samhället, utan att du är en del av samhället. Så länge du inte bor på en öde ö är du en del av samhället. Jag vet inte om jag förstår vad du vill förmedla. Du anser dig inte vara Aspie och du tycker att din samvaro med Aspiesar förstört ditt sociala liv men du verkar rätt nöjd ändå..? Om man ska sammanfatta.

Ja, det är väl en relativt uppenbar logik att man är en del av samhället per automatik bara genom att man är född och bor här.
Det jag vill förmedla är i princip att man kan gå igenom mycket "skit" i sitt liv men ändå landa med fötterna på jorden. För övrigt anser jag inte bara att jag inte är en Aspie, jag VET att jag inte är det. Nja, samvaron med Aspiesarna i sig har inte förstört något. Däremot pga av att det hände under högstadiet missade jag en del sociala "skills" som andra barn i min ålder fick "lära" sig. Rent generellt brukar de vara dåliga på social interaktion och leva i sin egna värld. Bara det i sig gjorde mig deprimerad av inte bara hemmet utan även omgivningen i skolan eftersom jag ville känna gemenskap som vilken annan människa som helst "behöver", speciellt i tonåren.

Det jag är "nöjd" med är att det som indirekt förstört mitt liv har byggt upp en stark grund för att lära mig leva ett nytt. Låter lite religiöst även om det inte är menat så, men känner mig på något sätt pånyttfödd och får uppleva många "nya" saker. Bara det här med förhållanden, intimitet, sex osv har ju inte jag varit ens i närheten av om man bortser från sanning och konsekvens, ryska posten osv när man var liten. Det kommer kännas konstigt att som 20 år börja uppleva sådant när i princip säkert 80 % av ungdomar i min ålder redan provat på sådant. Men sedan bygga upp nya relationer, lära nya beteenden och finna sin "plats" i samhället kommer indirekt bli som en helt ny värld för mig.

Jag hänger inte med här. Varför har du inte upplevt sånt förut när du nu helt plötsligt är redo?

grattis. jag tänkte just skriva någonting gnälligt om hur du inledde tråden, men så såg jag inlägget ovan. vad roligt att du ändrat perspektiv. det är alltför sällan människor vill och/eller kan göra det. puss & kram.

Du säger svaret själv i meningen indirekt. Jag har inte upplevt det förut för att jag inte varit redo för att uppleva det Det mesta i livet verkar ha sin tid och min tid som bitter, "hatande", agnostisk misantropfilosof verkar mer eller mindre över för stunden åtminstone. Nu när jag kunnat lägga det på hyllan när jag fått min nya "insikt" kan jag fokusera på de mer positiva sakerna i livet. Missförstå mig inte dock, det är lång väg kvar att vandra. Det är också svårt att helt slita mig från datorn då jag har webbdesign och webbutveckling som främst intresse. Indirekt är hela mitt liv i datorn och det är något jag vill förändra. Jag ska börja med att göra något som mitt gamla jag aldrig hade gjort, nämligen att åka 30+ mil för att träffa en helt underbar tjej som jag träffat på Internet.

Jag vet att många här inne på FB sitter och självömkar på samma sätt som jag gjort under en längre tid men inte velat erkänna. Den där negativa inställningen kommer oftast från tidigare jobbiga erfarenheter med en jobbig uppväxt, mobbning, alkolism, ångest, personlighetsstörningar, jobbiga förhållanden, människor som sviker och så vidare. Mitt bästa tips är nog att hur jobbigt det än må vara, konfrontera ert största hat eller rädsla inom er och bearbeta bort den. Att acceptera sitt förflutna och inte längta efter framtiden tror jag är väldigt viktigt för att kunna leva här och nu i ett positivt tillstånd. Har sett flera trådar och även hört det nämnas här i denna att folk ska begå självmord för att de inte står ut med sig själva. Jag trodde själv självmord var en lösning på att göra slut på mitt lidande, men nu med facit i hand har jag insett att jag bara försökte fly från mig själv och problemen i min omgivning. Eller att med destruktiva medel såsom att skära sig själv, ta tunga droger, läkemedel och så vidare är inte heller en lösning utan bara en täckmantel för att undfly det egentliga problemet som kommer fram förr eller senare.

Min "lösning" var att isolera mina känslor (Ja, det går), fly verkligheten bakom en datorskärm och vandra in i en mörk grotta (Djup depression). Det är svårt och säga om det var ett nödvändigt beteende eller försvarsmekanism för att orka med mitt liv eller inte dock. Detta försökte min omgivning se som någon störning hos mig och konsekvenserna av detta blev att jag fick en inkorrekt diagnos Asperger trots att Karolinska sjukhuset bara satte diagnosen depression på mig från början (Inkompetenta BUP fortsatte "utredningen" tre år senare när jag var deprimerad igen ...). Inte förrän nu ca 10 år senare får jag hjälp med terapi. Det sjuka är bara att jag nästan pratar omkull psykologerna och de håller med mina "teorier" som jag haft tidigare om varför jag mått dåligt. Jag var väldigt negativt inställd till psykologer innan jag började, har aldrig trott att de kan hjälpa mig. Men det jag insett är att en psykolog kan hjälpa en att sätta ord och strukturera upp ens tankar som man har och komma med bra motreflektioner. Jag har kunnat dra fler samband mellan skolan, hemmet, barndommen, mina drömmar, sömnen, maten, det sociala och så vidare. Nu har jag mer eller mindre fått en komplett bild av hur allt hänger ihop i en enda stor helhet.

Det har framförallt hjälpt mig vidare i min nya inställning till livet. Problemet är också att man indirekt inte kan skylla på någon utan att bara alla olika interaktioner, arv, miljöer, människor och så vidare skapat den situation som blivit. Det är framförallt DÄR i det resonemanget man KAN inse att man har en enorm makt över sin inställning och kan bli positiv som vilken annan människa som helst. Det positiva i det negativa är att med en tuff bakgrund blir man oftast mer empatisk, självmedveten, förstående, om man tar sig ur det vill säga. Enligt mig är det dem mest vackra människorna som tagit sig ur ett otroligt tufft tillstånd och förvandlat det till något bra (Tänk maskrosbarn, även om det förvisso inte var dem jag syftade på).

Så tänk på det, ni har mer makt över er själva än vad ni tror. Ska er omgivning bestämma om ni ska må dåligt eller inte?

du är en frisk fläkt. jag är imponerad av dina "walls of texts".

du nämnde att det är vissa som suktar efter att omfattas av lss. jag omfattas, men jag har aldrig förstått hur man får ut någonting av det. kan du ge några tips? får du pengar av skattebetalarna för att du har aspergers? de där stöd-/aktivitetsgrupperna du pratade om; finns de kvar och hur kom du in i dem?

kram.

Du kan bo gratis i ett gruppboende med personal närvarande 24/7, tror inte det är något kul för dem som är någorlunda normala dock.
Bor du själv kan du få mobilt stöd (städhjälp, tvätthjälp osv).
Som han skrev innan, tandkort.
Är man oförmögen att jobba kan man få aktivitetsersättning (sjukskrivning för unga) och alla fördelar det finns med det.
Längre tid vid skrivningar i skola och högskola.

Kommer inte på fler för tillfället.

Hehe, ja vad ska jag säga jag gillar att skriva ... Jag kan dock fatta mig kort och koncist om jag vill, men det gör jag oftast på ställen jag tvingas göra det, såsom i skolan.

Iallafall, angående LSS så måste man omfattas av lagen till att börja med vilket man gör av de flesta diagnoser (Asperger, Autism, Ticks, Tourettes, ADHD osv). Det du gör sedan är att kontakta eller skaffa dig en LSS-handläggare via kommunen. I mitt fall gjorde mina föräldrar det bakom ryggen på mig när jag var yngre. Det var inte förrän nu för kanske något år eller två år sedan som jag visste vad det var för något eller att jag ens hade någon ... Jag flyttade för ca två år sedan till en ny kommun och då kom det hem någon trevlig "tant" som pratade med mig (De brukar inte direkt göra hembesök men i min kommun gjorde dem tydligen det ...). Beroende på hur mycket man vill ha ut av LSS-lagen är det bra att bre på riktigt ordentligt inför LSS-handläggaren, rekommenderar dock inte att ljuga för det kommer oftast fram i slutändan har jag hört från andra som gjort. Personligen ville jag inte direkt omfattas av LSS-lagen överhuvudtaget, då jag inte har något behov av det egentligen speciellt inte då jag inte har Asperger eller någon diagnos överhuvudtaget.

När du väl har en LSS-handläggare tar du kontakt med denna personen och ber om att få ta del av diverse smaskiga saker såsom extraaktiviter utanför hemmet, hemhjälp, förtur och HJÄLP med att hitta jobb och bostad (Förtur i bostadsköer ...), högkostnadsskydd inom tandvården, kontaktperson och gud vet vad som finns. Det finns en lång lista på vad som finns och det fina är att LSS-lagen är en lag som ger dig rättigheter att "särbehandlas" och sno pengar från skattebetalarna ... om jag får skratta/hånle en smula åt staten och samhället (Alltid velat göra det xD ). Det som sker är indirekt att när folk som går under LSS-lagen nyttjar olika saker använder kommunen sina ekonomiska resurser för att finansiera det, vilket indirekt är lika med skattebetalarnas pengar.

Vad gäller de så kallade fritidsaktiviterna som går under någon lag att man är berättigad till att avbelasta sina föräldrar genom att få gå på aktiviter utanför hemmet på statens bekostnad. Tror mina föräldrar betalade 120 kr i månaden för "maten" även om maten säkert kostade 120 kr vid varje restaurangbesök, så det är ingenting ... Du kan läsa på om stöd- och resursgruppen här: http://www.stodochresursgruppen.com/ - Jag varnar dock för att det på utsidan ser bättre ut än vad det indirekt är. De har relativt bra socionomer och personal som är väldigt trevliga, men lokalerna är relativt "sunkiga" och enligt mig är de flesta där indirekt "socialt handikappade" om vi ska använda det uttrycket som folk tror de med Asperger är. Det finns olika grupper för olika åldrar och olika dagar. Exakt hur jag hamnade där vet jag faktiskt inte överhuvudtaget. Mina föräldrar ansökte väl dit på något sätt och fick en plats. Dock vet jag inte hur det ser ut i dagsläget, tror det är rätt "populärt" så man får stå i kö. Jag har iallafall "givit bort" min plats till bättre behövande, dock främst pga av att studierna på KTH är tämligen krävande tidsmässigt och passar inte med tiderna på den där gruppen.

Huruvida folk som verkligen har diagnosen gillar stället eller inte kan jag faktiskt inte svara på. Men indirekt tror jag väldigt många trivs där och får vara sig själv mer än i det jobbiga samhället med alla krav. Jag fick en väldigt djup och nästan sorglig inblick hur jobbigt många har det med vänner, förhållanden, skolan, familjen osv utanför gruppen. I den gruppen jag gick i var de flesta relativt högfungerande dock eftersom i min ålder brukar de flesta anpassat sig relativt bra i samhället. Jag fick en kompis därifrån för övrigt, men vår vänskap dog antagligen ut främst pga av det rutinmässiga han hade pga av Asperger som han hade. Vi hade väldigt trevligt och mycket gemensamma intressen och funderingar kring livet. Men någonstans gick vi skilda vägar antar jag och det var för något år sedan bara. Har försökt kontakta honom, men inget svar Men jag måste nog säga att Aspies kan nog glädjas tillsammans om de finner någon relativt likasinnad. Det var många på stöd- och resursgruppen som var kompisar och gjorde saker utöver gruppen så att säga.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Sedan kom jag på en intressant sak, även om det säkert inte stämmer i alla möjliga fall. Men tror att i regel brukar Aspies ha större näsor av någon konstig anledning. Blicken brukar oftast vara på något speciellt sätt har jag märkt också. Men man brukar säga att man på utsidan inte kan se om någon har Asperger eller inte, men jag har börjat se ett visst sammanhängande mönster då jag sett extremt många personer med Asperger, både tjejer och killar, gamla som små. För övrigt tycker jag diagnosen i sig är sjukt intressant, jag skulle vilja ta del av Aspergerforskning eventuellt. Men på nätet finns det bara alla vilseledande generella testen och dragen som enligt mig är "elakt" mot Aspies, då man svartmålar de som socialt inkompetenta människor, vilket de inte alls är. Man tror ju att exempelvis Albert Einstein, Wolfgang Amadeus Mozart och Isaac Newton bland annat hade Asperger. För övrigt är oddsen högre att folk har Asperger på KTH där jag går än någon annan skola. Jag vet eller har sett en hel del professorer, doktorander och föreläsare som har Asperger, jag ser sådant direkt.

Har en eventuellt egen teori angående min egen diagnos som jag hävdar är inkorrekt och bör annuleras i framtiden för att inte ge mig rättigheter som jag "utnyttjar" bara för att jag kan. Det SKULLE kunna vara så att när jag var mindre uppvisade rätt kriterier för diagnosen men att mitt intellekt (Utan att låta hybris vill jag påstå att jag är intelligent, för många säger det) kompenserat mina brister och lärt mig anpassa ALLT efter olika regler och normer via skolan. Däremot är isåfall frågan, hur kommer det sig att jag hade en jämn normalkurva på min neuropsykiatriska utredning och hade väldigt bra resultat på framförallt "Theory of mind"-testet. Man brukar säga att folk som inte är neurotypiska enligt min psykolog som är specialiserad på Asperger att de har en ojämn kurva på sådana där neuropsykiatriska utredningar medan neurotypiska har en jämn nivå längs hela kurvan. Det behöver inte vara så i alla fall, men statistik och erfarenheter tyder på att det är så i alla fall. Asperger har man ju hela livet och att kompensera alla sina brister låter nästan omöjligt men eventuellt möjligt. Jag har inga finmotoriska svårigheter snarare raka motsatsen att den är bättre än för neurotypiska, inga problem att förstå känslor och social interaktion eller några som helst problem med struktur. Så att jag skulle lärt mig kompensera allt låter som en omöjlighet även om det skulle gå i teorin. Och en sak man ALDRIG kan kompensera, det är ens naturliga instinkt för att förstå hur man ska göra, framförallt i sociala sammanhang. En neurotypisk bara gör medan en med exempelvis Asperger ofta måste lära sig vissa mönster att såhär ska man göra.

Det jag funderar på är kombinationen av mina föräldrars gener, då min far har Asperger och min mor är en väldigt empatisk och förstående människa. Min tanke är att jag ärvt många logiska funktioner som Aspies har men att jag inte helt placerats i problem med empati eftersom det har jag fått från min mor som för övrigt är väldigt kreativ och fantasifull och även jag. Man brukar i vissa fall hävda att Asperger är ärftligt, men jag tror det mer handlar om genkombinationen mellan sina föräldrar. Bara för att den ena föräldern har Asperger behöver det inte betyda att ens son eller dotter ärver det. Exakt hur det funkar har jag ingen aning om för jag har inte läst djupt om Asperger-, mmikrobiologi- och/eller genforskning. Kan man verkligen ha LITE Asperger, eller är det antingen eller? Folk brukar hävda att folk inom det autistiska spektrat är olika högfungerande och Asperger i regel är en "högfungerande" Autism. Men någonstans måste det finnas en gräns för om man har Asperger eller inte.

Sedan är det väl värt att påpeka att Asperger definitvt inte är något hinder eller en sjukdom som vissa neurotypiska tror när de får se alla offentliga kriterier på Wikipedia, på nätet, i skolan och av sina kompisar. En diagnos är bara ett sätt att försöka bygga en psykologisk modell för hur människan ANTAGLIGEN fungerar så att man kan hjälpa personen bättre genom att förstå. Huruvida det är moraliskt eller etiskt korrekt att överhuvudtaget stämpla folk med diagnoser till höger och vänster låter jag nog förbli osagt. Jag tror iallafall att det kan hjälpa till viss del, framförallt i skolan om de sätter in extra resurser för att integrera eleven med Asperger i den "normala" neurotypiska skolmiljön. Det jag tycker är indirekt fel är att det dykt upp skolor där man samlar Aspies på ett enda ställe. Hur ska dem eleverna klara sig senare om de ska ut i arbetslivet eller börja på en "vanlig" skola på gymnasiet eller högskola? Jag gick själv en sådan skola på högstadiet och tycker nästan synd om dem eleverna att de tvingas gå där. Jag hade i deras mått mätt onormalt höga betyg och upplevdes nog som lärarnas lilla gullegris fast att jag "hatade" dem. Det var helt absurt att gå i en "klass" med endast fem elever, alla hade sin egen plats med EGEN BOKHYLLA (Med alla skolböcker) och alla lärare kom till ens klassrum och "predikade" med sin smörja. Jag skulle nog till och med vilja hävda, åtminstone den skolan jag gick, att de inte följde skolverkets regler för fem öre.

Om jag kunde, skulle jag strukturera om hela samhället med utbildning, infrastruktur, vården, ekonomiska systemet men känner mig inte som någon tvättäkta politiker med tillräckligt hög trovärdighet. Vissa saker är sorgliga att de inte fungerar, typ att chefer tjänar flera hundra tusen i månaden medan folk med Asperger sätts i särskolor så folk kan mobba dem lite till.

Nu får det räcka .... med text så jag avslutar innan jag skriver en ny ideologi om hur världen borde vara ...