Asperger syndrom -- klara av resten av livet

Jag har AS. Fick det för något år sedan. Det går inte bra.
Vill bara stanna hemma och dra täcket över mig hela tiden.
Men man måste ut och jobba, och det är smärtsamt.
Jag jobbar på en lösning dock. Men vi får se hur det fungerar.

"Fick" det? Menar du diagnosen?

Ja, diagnosen. När jag fick diagnosen förklarade det en hel del om varför jag känt mig så annorlunda. Jag är socialt blyg och fobisk, och kan inte klara sociala situationer särskilt bra utan att klanta till det. Jag kan vara dåligt på att ta hand om mig själv också. Jag är nu 20, och har bestämt mig för att intensivt träna upp min sociala och empatiska förmåga, med stöd från psykolog som jag ska träffa en gång i månaden. Jag hoppas på ett gott resultat iallafall efter 5-10 år. Man har ju ett liv när man fyller 30 också, och då vill jag kunna leva "normalt" samtidigt som jag har de intellektuella övertagen asperger medför.

Det "fel" jag ev. har i huvudet som gör att jag inte kan "känna" visa känslor som har med sociala relationer att göra, kommer jag, i desperation, försöka kompensera med att "lära mig vad som är rätt och fel", dvs "moget och omoget", "fördelaktigt och ofördelaktigt", "upprörande eller obetydligt" utan att jag egentligen förstår vad dessa rätt och fel innebär eller hur det "känns".

Ta det lugnt och gör inte om dig för att passa andra. Du har ingen anledning att göra om dig för att passa in i den neurotypiska normen.

Jag känner igen mig i mycket av detta, jag måste få skriva av mig lite här..jag är nyss hemkommen ifrån psykologen, men jag tycks alldrig få fram allt det jag vill ha fram väl på plats

Mja, känslor är kul..i mitt fall så visar sig detta i att jag inte kan prata med killkompisar om mitt eget liv & mina visioner, relationer & typiska vuxenpoängs-områden, för några dagar sedan kunde jag inte ta att min 23 årige kompis hade skaffat förlovningsring på krattan..så jag kände ett extremt stark behov att förlöjliga honom fasst med blinkersen i ögat
men likväl ställde han sig frågande till mitt uppträdande men det sket jag i, det viktiga var att jag kunde stå ut med mig stjälv, ioff kanske han skämdes och tyckte att det var privat (får man hoppas) men om några år & med typer jag inte växt upp med..så kommer det vara en annan relation, där det förväntas att jag ska gratulera till dennes neurotypiska lyckor

Men jag hatar barn (och jag vill inte ta del av denne farsas kuvös bilder såvida han inte stjälv ligger i den solo utklädd till ett..Föl )
Jag ser ingen nytta i att gifta sig (nej jag är inte av bestman material)

Jag har svårt att känna äkta glädje eller engangemang med andras familje bestyr (bara ifall någon trillar & stendör känns det berättigat att beklaga... fasst inte med klassiska "jag beklagar sorgen" & alldrig några kramar for god sake) allt som ger mig fortsatt glöd är att raljera & skämta om "andra männirskornas stereo leverne" det kan både vara privat & på kändisnivå, och visst det brukar generera skratt i min omgivning..men innerst inne känner jag mig utanför & avundsjuk
jag känner mig absolut inte delaktig i deras värld & kan relatera till deras Lyx-problem relationsmässigt
Jag kommer alldrig naturligt att utsöndra di där nödvändiga mogna hintarna att till Jesus(mig) kan dom o komma med sina problem, vilket gör att dom kommer att anförtro sig till andra istället..således kommer jag missa en massa uppenbara lägen att använda detta som kallprat vid jobbiga tystnader.
Jag tillåter inte mig stjälv att säga det trotts att jag i mångt & mycket vet hur man ska säga det!

Nej mitt liv slutade officiellt på Gymnasieavslutningen 2004, då dom andra påbörjade sina liv.

Dock med tjejer så tycks jag förvandlas till en rosa badelefant dom kan ty sig till när dom har relationsproblem!!!!!, likt en böckling blir jag nån slags jävla ofarlig syster till dem (kan det bero på min bortkommenhet & brisst på intiativ månne?)..som kan prata om allt trotts att jag egentligen inte kan det..åtm är det så på internet, i verkliga livet är jag ett opövat kort, men klart som fan att jag kommer vara en loser där ochså

Har du fått någon diagnos än?

Jag vet inte, jag har letat borderlines på skoj, snackat en del med en 3-4 stycken, men inte heller det är väl en direkt attraktiv egenskap. Liksom, det som lockar är väl mest tanken på att någon verkligen skall vilja ha en, men däremellan då?

Jag har bytt perspektiv sedan jag skrev tråden.

I Sverige är många ensamma. Livskvalitén sugs ut totalt, och det var i en sådan period jag skrev mitt inlägg. Jag kan bara tänka mig många nyanlända immigranter har det. Vilket är fruktansvärt synd eftersom det finns en oerhörd potential i Sverige och svenskar.

Jag vet att pretentiösa äldre herrar, som bara lutar sig mot sin "erfarenhet", inte står sig en chans mot unga välutbildade svenskar (nej, Sven, öldrickande framför fotbollen räknas inte som relevant erfarenhet!). Vi kommer göra Sverige ett mycket mer lustfyllt land, mer roligt, mer varmt än det någonsin varit, tillsammans med alla duktiga invandrare som också värderar arbete och karriär högt.

Nu tycker du att jag har bytt ämne helt men det finns en stor korrelation mellan välmående och den miljö man vistas i, tycker du inte?!


Angående tjejerna:
Var tillsammans med en borderlinetjej när jag skrev tråden och är inget jag vill göra om. Är f.n. tillsammans med en normal, intelligent svensk tjej med ambitioner (om än ganska svävande och idealistiskt formulerade).

Snälla, försök inte bortförklara din sociala awkwardness (som du ju faktiskt kan känna av!) med att ha AS. Självklart får du en dålig självbild då?! Utifrån det kan du säkert dra slutsatser om hur ditt psyke och agerande påverkas, Einstein.

Upp på fötterna och gå vidare. Känner du dig lite udda bör du se det som en tillgång i världens mest konformistiska land.



Må väl,
ybx

(Stort P.S.: Inlägget är inte uteslutande till aliquis, utan kan riktas till nån random läsare i tillämpliga delar, D.S.)

Jag skulle vilja berätta om en pojke som växt upp med bristande struktur och kommunikation hemma i familjen, med en far som gått in i väggen, blivit deprimerad och sent fick diagnosen Asperger, samt en mor med kontrollbehov, empatisk och lättretlig/känslig för speciellt ljud och stress. Denna pojke har sedan tio års ålder, om inte tidigare fått en väldigt isolerad och ack så ostrukturerad uppväxt där inte ens vardagliga rutiner såsom matlagning, tvättning, disk osv fungerat. Han fann snabbt en introvert personlighet hemma och flydde undan sin familj på sitt rum med en bit Lego eller en datorskärm framför sig. När han började skolan insåg han snabbt att han var intelligent, utvecklade en abstrakt förmåga och hade enkelt för sig i skolan. Men under tiden han blev mer och mer kritisk till sin omgivning och försökte ändra på sina föräldrar slutade det med att han utvecklade nedstämdhet och depression. Vid 12-13 års ålder fick han sin diagnos Asperger och förstod inte varför och tvingade i sig antidepressiv medicin och fick inte hjälp via psykvården eller sina föräldrar, utan bara medicin för han ansågs för ung för terapi antagligen. Under 10 års tid blev han allt mer nedstämd av och till, men försökte hålla gnistan uppe medan hemmet höll honom nere. Han gjorde allt i sin makt för att lära sig en egen struktur i skolan och lärde sig sakta men säkert att indirekt uppfostra sig själv till hur man "borde" vara.

Under en svacka i hans liv, från ca 13 års ålder och uppåt mot 19-20 år utvecklade han en egen mentalitet, flydde undan samhällsnormerna och skapade en egen livsfilosofi med god moral och ansåg sig mer speciell än andra. När han även fick höra gång på gång från alla elever och lärare i skolan att han var väldigt intelligent bibehöll han sitt självförtroende även om självkänslan delvis svackade. Han föll in i den digitala världen bakom sin datorskärm för att ägna hela sitt unga tonårsliv till webbutveckling och webbdesign. Med tiden sökte han tröst i sitt kritiska tänkande och försökte göra mänskligheten och samhället till hans ultimata syndabock och blev halvt narcissistisk.

När han gått på KTH i ett och ett halvt år fick han återigen utlösande faktorn maktlöshet och framförallt övergivenhet som han underförtryckt sedan hans föräldrar inte funnits där tillräckligt mycket. Detta ledde till att han fick en blackout från skolan trots att hans studieresultat alltid varit mer än väl. Det i sin tur ledde till akuta psykmottagningen och ännu en gång antidepressiv medicin. Men nu var han en vuxen människa som för en gång skull kan ryta till och inte låta föräldrarna tala över honom och tvingade psykvården att ge honom terapi även om han motvilligt tog SSRI-preparatet samtidigt för att förbättra kvalitén på terapin eftersom man trots allt får mer energi.

Precis innan han började med terapin träffade han en makalös vacker och underbar flicka via Internet som han idag fullständigt älskar. Han hade aldrig haft något seriös förhållande tidigare och hans erfarenheter var tämligen tunna. Snabbt blev även hon intresserad av honom och ingen förstod varför de i hela friden lyckades få sådana intima känslor på en sådan subtil plats som den virtuella världen Internet. Han började helt plötsligt få enorma känslor, framförallt en kärlek han aldrig känt att han fått från sina föräldrar och grät av lycka en dag bakom datorskärmen när han och hon insåg att de var som gjorda för varandra. Han hade "väntat" på henne i 20 år och fylldes helt plötsligt av en enorm empati, eufori, lycka och började skriva makalösa dikter att hon blev alldeles röd i ansiktet. Han hade aldrig i sitt liv funnit sådan inspiration till dikter, eller ens ägnat en sekund åt dikter tidigare utan hon fick honom att bara skriva med sådan känsla att orden kom rakt från hans hjärta och rakt in till hennes, det var magi.

Nu med en flickvän som han ännu inte träffat pga av rådande omständigheter (såsom praktik, flytt och dylikt), två psykologer (varav en via habiliteringscenter/Aspergercenter) och antidepressiv medicin har han insett följande:
- Allt i livet handlar om ens inställning och inte saker såsom arv, miljö, sociala samspel, samhället, normer och så vidare, man kan vara hur lycklig som helst oavsett vad.
- Han har med 100 % säkerhet med bekräftelse från hans psykologer och efter att ha läst sin neuropsykiatriska utredning tillsammans med psykologen på habiliteringscenter insett att han INTE har diagnosen Asperger.
- Han har indirekt fått livet förstört av familj, vården och samhället i stort för att folk trott att det var fel på honom
- Trots alla jobbiga erfarenheter är han nu starkare än någonsin och ångrar inte det som varit även om det varit tufft


Med detta vill jag säga att låt ingen normer från samhället styra era val. Jag har själv funderat på att begå självmord, även om jag inte aktivt tänkt ut en plan. Jag har gått igenom hela universums uppbyggnad från Big Bang och till och med innan Big Bang, samt reflekterat kring diverse ideologier, ägnat sig åt diverse konspirationsteorier, hatat mänskligheten och insett att varför allt detta hat när jag kan fyllas av glädje och leva livet för vad det är?

.... fortsättning pga av begränsat med antal tecken

.... fortsättning

Jag har suttit vid datorn mer eller mindre hela mitt tonårsliv, indirekt flytt undan samhället och alla normer och bygga upp en egen mentalitet eftersom jag dels har och halvt fortfarande stör mig på jantelagen och diverse medelsvenssons som inte vet bättre om sig själva än vad de gör om andra människor (speciellt kändisar och diverse ikoner som är enkla att tracka ner på för att själv känna sig bättre, en naturlig självförsvarsmekanism). Har själv suttit och rannsakat mig, är det något fel på mig, varför har jag fått diagnosen Asperger, är jag behov av andra människor eller inte, varför hittar jag aldrig någon tjej som är värd att lägga ner sin tid på och så vidare. Till slut kommer nog de flesta fram till samma svar, det spelar ingen roll.

Att acceptera sig själv som den man är, det är bland det svåraste som finns i livet men anser ändå att jag med åren närmat mig en bra självmedvetenhet pga av att jag varit introvert och verkligen lärt känna mig själv före alla indirekt "meningslösa förhållanden", "vänner" och så vidare i tonåren. Jag har dessutom gått i högstadiet i en skola med elever som alla hade Asperger (Framförallt där jag insåg att jag själv har en inkorrekt diagnos i bagaget) och diverse gruppaktiviter via LSS-lagen som mina föräldrar tvingade iväg mig på för att de ansåg mig "behöva" det. Jag trodde ett tag att jag försökte förtränga min diagnos och vägra acceptera den, men det där satt kvar flera år efter och gör det fortfarande. Ju längre tiden gick, desto mer insåg jag att jag faktiskt hade rätt från början, jag hade inte diagnosen. Min diagnos är en produkt eller konsekvens av familjens bristande struktur och kommunikation, en oförstående grundskola eller människor överhuvudtaget som inte ens vet vad Asperger innebär och samhällets påfart med trendsättande av diagnoser och stämpla folk som inte är gjutna efter samhällets normer och ideal.

Att man ska behöva inse SJÄLV och gå emot hela sin familj och psykvården och övertyga dem att man inte har diagnosen är helt absurt. Det sjuka är att de håller med mig nu när jag förklarar allt och psykologerna hjälper mig att fylla i tomluckorna så att säga. För många hjälper en diagnos säkert om de verkligen har, då det finns mycket stöd man kan få via LSS-lagen. Däremot känns det mer som att det stjälper än hjälper om man tvingas anpassa sig efter en miljö och behov som man aldrig behövt.

Jag levde indirekt i misär på högstadiet, det var katastrof rent mentalt att tvingas leva/plugga tillsammans med andra som hade Asperger. På den fronten vill jag faktiskt tyvärr hålla med dem flesta, att folk med Asperger är svåra att ha att göra med, även om de ofta är intressanta som människor i sig och kan ha väldigt häftiga perspektiv på saker och ting. Det är dock beklagligt att den allmänna normen kring diagnosen Asperger är så pass luddig att man sätter diagnosen till höger och vänster, snart har väl hela samhället Asperger ... Det där med Aspie-kriterierna och sådant som står på exempelvis Wikipedia är fullständigt missvisande även om en del kriterier säkerligen är en konsekvens av de bakomliggande orsakerna såsom bristande empatisk förståelse (Theory of mind) och framförallt problem med strukturen och överstimulerande intryck från omgivningen. Asperger är enligt mig inget socialt handikapp även om det i dagens samhälle sätt kan te sig som så. Brukar normalt sett inte längre berätta om min diagnos, däremot utnyttjar jag den för praktiskt taget gratis tandvård, extra lång skrivtid i skolan och dylikt, även om jag inte behöver. Det minsta jag kan göra är att slå tillbaka mot samhället som indirekt förstört mitt sociala liv även om jag säkert kommer annulera diagnosen i någon eventuell framtid.

Det som jag kan se som positivt ur det negativa är att jag utvecklats enormt som människa och skaffat mig en enorm självkännedom som heter duga och insett saker som jag kanske aldrig helt hade insett om jag inte utsatts för dem själv. Vissa saker kan man inte lära sig teoretiskt på typ Wikipedia här i livet eller ens i skolan, man måste ut i praktiken och prova sig fram i livet. Jag vet att många här inne på Flashback mår väldigt dåligt och jag går in här ibland för att läsa och beklaga mig över att allt fler mår dåligt i Sverige. Låter lättare sagt än gjort, men mina största tips är att FÖRSÖKA lämna Flashback helt, strunta i samhällets normer, ställ in dig på positivt läge så blir du positiv, fokusera på de saker i livet som betyder något för dig oavsett om det är "specialintresse", familjen, flickvännen, bästa polaren och fastna inte framför datorn som jag gjort. Att sitta framför datorn är ett perfekt sätt att fly från verkligheten, bli inaktiv, utveckla depressioner, känna sig tom inombords, sitta och joina andras beklaganden på Flashback, fastna i datorspelsberoenden, tro att det räcker med IM-vänner och så vidare. Det finns inget rätt eller fel, men tror nog de flesta håller med mig i slutändan om ni tar er ur er svacka även om det inte är lätt, det är det aldrig.

Jag vaknade i princip upp en dag och tänkte bara, nu får det vara slut med allt hat och självömkande. Sedan har den negativa spiralen för första gången i mitt liv transformerats till en positiv spiral istället. Det är fortfarande en lång väg kvar att vandra, men har börjat med styrketärning, städat hela mitt rum, har en normal dygnsrytm, äter bättre, går bättre och bättre med tjejen och så vidare. Allt går med rätt inställning, det är inte bara som folk säger utan det är verkligen så. Låt inte samhället, andra människor, er omgivning, era tankar osv styra ert välbefinnande, allt sitter i den inre inställningen till hur du upplever allt. Tror du på att allt är positivt kommer du tänka positivt, på samma sätt som att med negativ inställning så blir allt negativt och kritiskt överallt och leder ofta till dålig självkänsla även om det inte behöver göra det.

Tack för mig, hoppas någon orkar läsa igenom allt ... Ni får ha det så bra allihopa så länge, sköt om er!

Neurotypisk låter som ett sjukligt tillstånd. Finns det något botemedel?

Haha, tack för dagens bästa inlägg!