Asperger syndrom -- klara av resten av livet

Jag har själv en väldigt typisk asperger personlighet och ALLA förhållande jag varit har misslyckats.

Kan inte jobba för jag blir ovän med alla bara och blir trött på allt oljud.

Det man ska tänka på när man är tillsammans med en person med AS är att den person sällan är villig att ändra på sig eller göra någon typ av uppoffring.

Personligen lever jag hellre ensam än att behöva ändra mig för någon annans skull.

Jag, till skillnad från dig, vill inte leva ensam. Det är helt orimligt.
Man måste anpassa sig till världen, inte tvärtom.

Eftersom man då kan sätta fingret på vad som är fel.
Innan lever man (relativt) i ovisshet.



Mitt problem hittills har varit att man känner sig som att man går runt i mörket; man har ingen aning om vad som är upp-och-ner (... ok, något överdrivet...).
Jag har små problem att ragga på tjejer, viss blyghet visst, men inga större problem. Jag har inga problem att ragga nykter exempelvis, vilket jag oftast gör. Det här att ragga i fyllan, att det på något sätt skulle underlätta, det har jag aldrig förstått. Antagligen är det bara hela situationen som blir lättare att hantera för mitt Henne; situationen är inte lika krävande och stel.

Att ragga nykter går dock ingen vidare om jag ska vara ärlig
Jag har aldrig fått till det nykter, bara på fyllan nu när jag tänker efter.

Orimligt att leva ensam, utifrån vem egentligen? Man sätter ju en egen standard på sitt liv och väljer man att leva ensam är det nog av fullt förklarliga skäl mer än att man är utsatt eller ensam på ett negativt sätt. Jag lever relativt ensam, trivs med det och tycker att jag som en person med AS kan interagera med omgivningen betydligt bättre då jag får ha eget ansvar under en tid för att sedan gå ut och möta folk igen. Men ensam i medvetandet känner jag mig däremot inte.

Och varför måste man anpassa sig till världen, normen och mångfallden, bara för att man måste? Jag ser ingen som helst problematik i att leva relativt frånskild av normen och principer i världen så länge man gör rätt för sig, alla vill inte leva förslavade i någon bubbla hela livet igenom. Folk kan ju uppnå sina mål på mer konkreta vis än att anpassa sig efter vad samhället eller normen tycker.

Utifrån mig själv naturligtvis.
Förstår hur din poäng, men jag personligen skulle tycka att man gick misste om alltför mycket av livet som helhet (det ideal, "livet", jag har i mitt huvud).

Man ska välja det som känns rätt, och jag skulle inte klara av att leva som en enstöring med allt vad det innebär...
Jag tycker att det finns fler fördelar än nackdelar.

Ja, klart att man går miste om saker om man inte medvetet väljer att leva livet ur det perspektiv som jag beskrev. Men det är ju trots allt fullt förståeligt att du vill leva ett så pass till normen anpassat liv som möjligt om man ändå har en diagnos som AS, lätt annars att man betecknar sig som en outsider då.


Klart att man inte skall leva i ständig förnekelse ifrån en själv om man inte trivs med det, men jag har ju trots allt valt att leva det liv jag lever, likväl som du valt att leva ditt liv. Där går det inte att väga för och nackdelar då det är olika ifrån individ till individ.

Jag håller med dig helt. Jag vill inte domdera över andras liv.
Min åsikt är subjektiv, något jag tydligt markerade.

Men jag förstår din uppfattning och jag respekterar den.

Av rent intresse undrar jag hur du tänker hantera dina sexuella behov?

Om man säger såhär; jag har redan tillgodosett mina sexuella behov tillräckligt i tidiga tonåren då jag strulade runt och hade lösaktiga sexuella relationer på en ganska onyttig nivå. Fick helt enkelt nog då jag fick för mig att jag var homosexuell och lade av med bögeriet helt och hållet, därav tog jag en lång paus ifrån sexuell konakt med människor. Även om folk har raggat upp mig på stan eller på krogen så får jag alltid nog av dessa individer. Känner helt enkelt ingen social samvaro eller sexuell tillfredställelse utav det motsatta könet (samma gäller det manliga könet), men jag känner mig helt enkelt inte fullt ut asexuell heller.

Tycker bara att jag inte fyller kriterierna för att sprida den mänskliga rasen vidare genom samlag, mina barn skulle vara av dålig arvsmassa med felande länkar i DNA-strängen såväl säkerligen skulle chansen vara stor att barnen skulle få cancer, hjärtinfarkter, Asperger eller psykossjukdomar såväl diabetes då det går i släkten. Jag har dock funderat på att skaffa en kvinna av vänskapliga själ som delar min livsfilosofi om människan som art, som vill leva med mig som man och hustru men ej avla barn med mig, därav funderar jag på att adoptera då jag ändå vill ha ett barn någon gång...

Jag skulle vilja förespråka självmord.
Låt mig motivera det med mina egna erfarenheter.

Har alltid motsatt mig min egen aspergerdiagnos, har aldrig känt att den varit den befrielse eller förklaring till saker och ting den borde vara. Levde ett socialt aktivt liv och arbetade med mentalt våld bort de aspergerdrag jag hade.
Gick dock aldrig att fullständigt komma ifrån stämpeln, speciellt inte då jag alltid haft för vana att hamna i konflikter och bete mig "olämpligt".

Att leva med och bland NT-folk har således inte fungerat särskilt bra för mig. Det enda det egentligen lett till är ett hat riktat mot diagnosen å ena sidan, samhället, dess institutioner och den vanliga människan å den andra.
Det värsta är att jag ändå dras till mer eller mindre neurotypiska personer. Jag får noll stimulans av aspergare. De är som livlösa skal för mig. Ett annat av alla problem med att vara lite asperger själv men inte helt kunna identifiera sig med diagnosen.

Jag beskrevs som mycket begåvad, alla jag någonsin känt vet att jag är begåvad på många sätt. Det blev däremot aldrig så att jag gjorde någonting av detta, på grund av de ständiga konflikter jag hamnade i och aspergerspöket som låg där och jäste som ett infekterat sår och emellanåt gjorde sig påmint.
Att utåt sett vara mer normal än genomsnittsaspergern men på insidan ha problem som i vissa avseenden är värre än för en genomsnittsasperger, är inget angenämt liv.

Ett av många aspergerdrag jag numera saknar är specialintressen. Jag känner mig tom och totalt omotiverad. Jag skulle behöva ett specialintresse för att leva.
Det finns två saker jag behöver, det ena är någon form av intresse och det andra är kärleken och relationen till en annan människa.
Behovet av rutiner har jag egentligen aldrig haft. Rutiner för mig är mest kvävande och blir en stress. Att bryta mot rutiner är avstressande och har länge varit mitt sätt att samla kraft.

Jag är bra mycket snyggare än genomsnittet, tack och lov, och har haft sexuella relationer när jag var lite yngre. Har aldrig behövt ta initiativet eftersom jag alltid varit den som blivit uppraggad. Jag vet att jag är en bra älskare också.

Har kommit fram till att man blir skadad av att ha kompromissproblem och problem att acceptera vissa sociala strukturer/beteenden, samtidigt som man försöker leva som neurotypisk. Man blir sjuk i huvudet efter flera år av detta mentala tvång.
Att jag nu, 25 år gammal, skulle underkasta mig samhället och gå tillbaka till gräsrötterna, börja om med skolan och söka någon sorts meningslös utfyllnad som knappt intresserar mig, känns osannolikt.
Jag har redan bestämt hur jag ska dö, och ungefär när. Nedkylning är det absolut bästa sättet att begå självmord på och varje vinter kommer jag närmare ett avgörande.

Jag är fångad i en omöjlig situation. Det går inte för mig att regregera och göra ogjort de personlighetsförändringar jag började utveckla redan som 11-12 åring och forcerade på mig själv under hela tonåren för att bli "normal". Jag kan inte bli lägre fungerande och plocka upp vissa aspergerbeteenden jag INTE har.
Samtidigt kan jag inte försonas med samhället. Skolan är det jag hatar mest, följt av vården och medelsvensson.

Jag är fångad mitt emellan funktionshinder och exceptionell begåvning i ett ingenmansland.
Närheten till lidande, vanmakt och utanförskap och de självinsikter jag skaffat har gjort mig benägen att förstå både ondska och godhet och kastas mellan känslor av hat och kärlek men... Jag kan aldrig leva i mitten, där man ska leva mentalt, för att passa in och kunna bli älskad samt kunna försörja sig.

Jag tycker ibland att mitt misslyckande i livet är bortkastad mänsklig talang, även om jag inte kan säga vilken konkret talang det rör sig om, och ibland känner jag att jag borde avsluta det hela istället för att dra ut på det jag redan ställt in mig på. Att dö.

Hade jag inte sett bra ut och haft en hel del fina mentala och sociala talanger jag tvångsutvecklade genom mitt hat mot, och min ovilja att acceptera, AS under tonåren skulle jag hatat mig själv.
Nu kan jag faktiskt se någon sorts skönhet i mig själv trots att jag aldrig fick vara det barn jag önskade att jag kunnat vara.

Att inte höra hemma någonstans, varken med AS-folk eller med normala och dessutom känna ett starkt hat mot båda dessa grupper, sin egen oförmåga samt de delar av sig själv man inte vill kännas vid, är fullständigt förintande med tiden.
Asperger har inte hjälpt mig det minsta. Själva diagnosen har varit som en tung sten att bära genom större delen av mitt liv. På intet sätt befriande.

Självmord är både vettigt och logiskt. Det är det rätta, inte något man ska avfärda med automatik.

Tomheten, längtan efter kreativ sysselsättning och intensiv kärlek till en annan människa, är som att redan vara död på insidan.
Känns som om t.o.m behovet av kreativ stimulans bleknar i jämförelse med behovet av någon man kan skapa en helt egen, nära relation till. Utan kärlek kan jag inte existera, så enkelt är det.
Med kärlek i livet skulle jag nog kanske t.o.m kunna göra det jag tycker är tråkigt, för att överleva, kanske. Jag är tillräckligt neurotypisk för det.

Jag är så mycket outsider man kan bli helt enkelt, trots att jag snarare ger intryck av motsatsen utåt sett. Svaga och osäkra eller medelmåttiga människor blir rädda för mig eller osäkra i min närvaro och starka människor med driv brukar ge mig gillande blickar och kommentarer men... Folk vet inte hur förstörd jag är på insidan, hur tom och totalt meningslöst hela mitt liv är.
Har på senare år börjat fundera över om jag över huvud taget är mänsklig.

Känner igen mycket i det du skriver. Jag har dock ingen aspergerdiagnos, men jag vet att jag utan problem skulle kunna skaffa en om jag ville. Men jag känner ingen större lust att gå omkring och bära på en diagnos av den typen. Och det är för att jag vet att de flesta NT människor inte kan fungera bra med aspergare. När man var yngre fungerade det relativt bra att umgås med NT människor ändå. Såhär i efterhand kan det nästan upplevas som om man var normal då. Men nu när man blivit 20+ så ställs det helt andra krav på en. Man måste vara ett med resten utav samhället. Och som alla vet så är det svenska samhället skapat för och utav NT människor.

Det jag har försökt att göra på senare tid är att analysera mig själv samt att motverka mina brister i det sociala genom att göra "tvärtom" mot för hur jag normalt skulle göra. Men det fungerar bara till viss del. Till exempel blir man mer självmedveten och kanske inte så spontan utav sig, vilka i sin tur är negativa sociala uppföranden. Något med min person har också medfört att jag på senare tid inte haft någon närmare relation till andra människor. Tidigare har jag varit ganska avslappnad socialt och haft endel vänner. Men på senare tid har jag liksom avskärmat mig känslomässigt från andra människor. Trots det försöker jag lära mig mer om normala människor och hur dom fungerar i alldagliga situationer. Har t.ex inga problem att prata med andra och ställa bra frågor som får andra att tänka efter. Men jag får väldigt lite uppmärksamhet tillbaka. Och det har förmodligen att göra med att jag sällan har något interessant att berätta i umgänge med andra. Mitt liv är ganska trist och dött helt enkelt, och jag behöver hitta något jag brinner för och verkligen gillar att göra. Men vad man än försöker åta sig att göra så stöter man på andra människor

Trots att jag gillar att prata med andra och lära mig mer om de människor jag har runtomkring mig, så ogillar jag andra människor mer och mer. I 8/10 fall hittar jag något jag ogillar hos andra som gör att jag helt tappar intresset för att försöka upprätthålla någon form av kontakt. Och dessa fall medför att jag i de 2/10 återstående fall blivit helt omotiverad att söka kontakt eftersom jag blivit så avtrubbad mentalt.

Till skillnad från dig har jag aldrig haft några närmare relationer till tjejer. Har haft endel tjejkompisar/bekanta, men det är typ allt. Jag vet endel som varit intresserade utav mig. Jag har blivit utbjuden på fest, dejt osv några gånger. Men det liksom stannar där, jag blir typ handlingsförlamad när det gäller att föra en relation vidare. Vet liksom inte hur det normalt(hehe) går till. Så det brukar stanna att man träffas några gånger, sen upphör kontakten efter ett tag utan sig själv. Tråkigt, för jag saknar "någon" att dela mitt liv med. Och man blir ju inte direkt yngre, så om det ska bli något överhuvudtaget så borde det vara dags snart...

Det där du skriver om självmord tycker jag verkar vara en dålig idé. Du har många bra egenskaper inom dig. Det är jag övertygad om. Jag har också haft endel planer på självmord, men numera är det bara dagligt återkommande tankar. Är det inte bättre att försöka kämpa och leva med hoppet om att det finns en möjlighet att man en dag lyckas vända sitt liv till något posivit än att ge upp helt genom att ta livet av sig?

Din situation verkar vara kusligt lik min, Twoeggs. Dock har jag specialintressen och hobbies som jag brinner för, och jag har på senare år märkt att allt på något sätt blir bättre av att ge sig hän dessa intressen så mycket som möjligt.

Det är också mitt råd till TS, ge dig hän åt ett brinnande intresse/sysselsättning om du inte redan har det. Det har gett mig mål, struktur och mening i en annars trist och innehållslös tillvaro. Det har också mildrat min depression. När det gäller relationsbiten med det motsatta könet är jag dock så inkompetent och oerfaren som man kan bli. Visst kan jag tala rätt så hyffsat med tjejer (ofta t.o.m. lättare än med killar), men det är snarare som ytliga kompisar och bekanata än som potentiella parters. De enda tjejer som hittils tycks ha visat ett visst sexuellt intresse för mig har varit stupfulla, en smula korkade och verkar f.ö. ha betraktat mig som en "gullig maskot" snarare än som en "kille-kille". Därmed är inte sagt att du ska gå på sådana tjejer, de är med största sannolikhet värdelösa som flickvänsmaterial. Själv intresserar jag mig mest för alternativa tjejer, framförallt gothare men ibland också de med "hippiestil". Det bottnar väl främst i mitt starka intresse för det excentriska och unika - den sexigaste egenskapen hos en tjej är i mitt tycke hennes förmåga att uttrycka sig på ett spännande, kreativt och personligt sätt. Men chansen är också större att sådana tjejer själva har lite annorlunda preferenser, och i motsatts till den konformistiska och modeförslavade massan är mer förstående för killar vars intressen avviker från Svensson-normen.

Har också isolerat mig under flera år nu. Hade innan dess inga egentliga problem med själva kommunikationen, eller att interagera med folk. Jag var ofta den mest socialt aktiva och drivande i ett sällskap.

Problemen nu är underkastelse, och stolthet. Principer lika mycket som en osynlig funktionshindervägg som gör att jag stör mig enormt på andra.
T.ex kan mitt blod börja brinna, utan anledning, av att någon med rapp, självsäker röst drar "skolans regler", eller liknande. Då måste jag automatiskt sätta mig upp mot den personen oavsett vad priset blir.
Jag kan inte böja knä för samhället.

Det involverar min självbild också. Jag ser majoriteten av normala människor som personer som går runt med en kuk i munnen eller röven, för jämnan, och tycker om det. "Lyckliga idioter" som finner socialt horeri tillfredställande.
Kan omöjligt se mig själv som en sån. En som bara tar emot och sväljer och tycker det är så underbart med andras regler och att dela allt gemensamt.

Att föreställa mig själv sittandes i en föreläsningssal eller i ett fikarum på en arbetsplats när chefen föreläser skulle lika gärna kunna vara att föreställa mig själv som transvestit eller klädd som läderbög. Det känns som om jag skulle behöva ändra hela min personlighet och bli en snäll, lydig hora som alla andra. Det går inte.
Bråk och konflikter uppstår alltid med mig i närheten. Eftersom jag är socialt kompetent vad gäller tal, blick, kroppsspråk och förmågan att tolka och reagera på andras signaler uppfattas jag aldrig som aspergare med inåtvänd blick utan som "svår att ha att göra med" när jag väl gör ett av mina utspel. Folk tänker nog oftast att "han har inte alla får hemma" men inte många tänker "asperger".
De som däremot hört talas om aspergerdiagnosen genom något rykte tar den som fullständig förklaring till allt jag gör utan att ifrågasätta. Det blir en enkel förklaring för dem de inte behöver fundera på närmare utan bara kan svepa med hur som helst.

Har aldrig pratat med någon som är så stolt och orubblig som jag när det gäller relationen till samhället och den egna självbilden.
Många aspergare verkar vara rätt mjuka och harmoniska i relation till samhället, andra är bara som hjälplösa barn som inte förstår varför de inte passar in och knappt kan förklara det i ord.

Ser man ur ett perspektiv av stolthet och värdighet är också självmord det bästa alternativet.