Asperger syndrom -- klara av resten av livet

Angående min subutex så hade jag turen att få en programplats inom 14 dagar efter mitt första möte på beroendeenheten. Rekordfort enligt min sköterska...
Egentligen så sökte jag hjälp på NP för att få Concerta/Ritalin mot mina sensoriska överbelastningar (ljus, ljud, stress etc) eftersom centralstimulantia underlättar min hjärnas processande av blimkande lysrör, tutande bilar, skrikande barn och liknande som annars överbelastar mig, och t.o.m. kan få mig att svimma av kortslutningen emellanåt.

Eftersom jag ändå varit helt uppriktig om allt under sex månaders neuropsykiatrisk undersökning med bakgrundsintervjuer om barndom, kriminalitet, förhållanden och annat så förklarade jag också mitt självmedicinerande med opiaterna(perioder av heroin, hydromorfon, oxycontin, dolcontin, u name èm)
och ansökte om en plats på substitutionsprogrammet när jag ändå var igång
Många av oss med AS upplever faktiskt en möjlighet till "vardagsglädje" mha opiaterna, antagligen relaterat till deras inverkan på det noradrenerga systemet... Forskningen är ju inte såå extensiv på det området, men mina och andras empiriska erfarenheter på det området räcker gott för mig åtminstone...
Utan subben skulle jag inte orka sköta mitt arbete på det sätt som jag gör, min värk vore i det närmaste outhärdlig, och min "fritid" skulle inte vara lika rik på glädjeämnen och stressfri...

Lyckligtvis förstod överläkaren och sköterskan min situation, och idag mår jag bätte än någonsin.
Bara lättnaden med att vara helt legal, inte behöva smyga och tänka på poliser, ha kontakt med samhällets skuggsida bara för att orka fungera, och sådana saker är helt obeskrivlig.

Helt klart fungerar subben som antidepressiv för mig, och äntligen ser jag faktiskt en framtid med möjligheter och inte bara ouppnåeliga krav och skyldigheter...

Hehe, ja, att göra lekmannadiagnoser är FB väldigt bra på. Men jag ser mer Flashback(dina svar) som en 2nd opinion och som en opartisk åskådare som har sin åsikt. Nu råkar ju din åsikt stämma med min, så det är väl rätt skönt på sätt och vis. Det lugnar mig att veta vad som _KAN_ vara fel på mig(kan inte understryka mer på att jag absolut inte tror på Flashback som absolut sanning och jag tar såklart allt med en nypa salt)

Det är ju också så, hur ska jag veta om det är "fel" på mig? Då jag alltid varit sån här? Jag har alltid tänkt som jag tänkt och det har aldrig förändrats, hur ska jag veta att jag faktiskt är annorlunda psykiskt, och inte bara "tror" det? Det är ju en av mina största problem just nu, jag vet inte vart jag har mig själv - jag har börjat bryta ihop igen vilket alltid innebär trubbel Därför så ägnar jag nog ganska mycket tid till dessa "mastodoninlägg" innan jag blir för mycket och bara ligger i sängen/sitter framför datorn för obrydd/apatisk för att göra något... tills mor och far bokstavligt talat måste bära mig ur sängen och skicka mig till akutpsyk...

Det tragiska i det hela är ju med att man ju inte hjälp förrens något sånt här händer. Om jag aldrig haft mina kollapser och aldrig åkt in på akutpsyk så hade jag aldrig träffat läkare som remiterat mig vidare. Det måste verkligen ske hemska saker innnan något faktiskt kan bli bättre, och jag kan nog tacka mitt tankesätt på den här sidan av livet för att jag faktiskt är vid liv, även om jag inte har "riktiga" självmordstankar just då så känns det så när jag kommer ur en manisk/extra jobbig period. och kan reflektera över perioden

Med tanke på vissa överdoseringar jag gjort på sistonde så är det nog rätt illa just nu, då jag uppenbarligen inte bryr mig om jag dör eller inte... För några veckor sen så tog jag 1800mg tram utan tolerans, lite benso och drack sprit tills jag däcka (skrivit det här på FB - https://www.flashback.org/sp24204438) och iförrgår då jag fick slut på droger att berusa mig på, i desperation krossa sönder voxra i tron att jag skulle bli tjackad... (https://www.flashback.org/sp24308629)


Vad bra att du fick hjälp snabbt, samt att du ser en ljus framtid framför dig! Det där med vardagsglädje på opiater kan jag nog allt hålla med om, fast det gör nog de flesta människor med. Allt blir ju trevligt att göra. Tur du har som får allt legalt, det är ju det för att det är så jävla illegalt som också bidrar till deppresion... Åkt fast för sub och kan omöjligen betala, och sen har jag en annan skuld som jag också omöjligt kan betala... Men jag kan ju inte arbeta när jag mår så här och jag får ju ingen inkomst längre för jag har ju hoppat av skolan... Ska på möte med soc den 6 augisti

Intressant det där med ljus ljud, ovs. Blir det som ett EP anfall då av överstimulans? Eller blir du lite smått galen efter ett tag av blinkade ljus och kollar bort?

edit: Det som jag blir mest intresserad av är när du säger att jag verkar vara gravt sjuk av detta har hela tiden antagit att jag haft "lätta" drag av ADD/autism, jag är väl sjukare än vad jag trott!

edit 2:

Och jag har en till fråga ang droger. Har du tagit "knark" för att må bra, för att kunna bli "normal" eller för att det var "kul"?

Jag har mestadels bara pundat för att slippa all ångest och må bra och fungera som vilken människa som helst - förutom vissa upptåg på psykadelika och centralstimlunater, men det har jag redan tröttnat gravt på... mitt psyke klarar inte av psykadilka längre heller vilket jag tycker är hemskt tråkigt, för trippar har oftast gjort mig gladare ett par dagar efter, och under trippen med.

Därav så är ju såklart min favorit drog just opiater, jag blir som en människa på dom. att slippa känna sig som ett inhumant psykiskt monster... okej kanske lite överdrivet, men känna mer mänsklig glädje? Ja... "vardagsglädje" är nog ett bra ord ändå

Tilläger med om att jag fortfarande är ung, och om jag inte har asperger nu tror jag att det kommer utvecklas till det senare...

Skrev ett annat inlägg i en annan asperger tråd, ja nu länkar jag väl lite hejvilt så jag lägger mitt inlägg i en spoiler med länk i slutet av det här inlägg...



https://www.flashback.org/sp24325145

Det är per definition omöjligt att utveckla AS senare.

Är det säkert? det är ju rätt bra isåfall, då slipper jag oroa mig över att det blir värre som med åldern. Tyvärr så går demens i släkten på fars sida (vad jag vet) och jag kommer väl få det istället...

edit: det jag menade med "utveckling" var att jag hade kanske "lättare" sympton av det nu, men att det eventuellt förvärras med tiden, men jag antog att du förstod att jag menade det - och jag antar då att du menar att det inte kan förvärras?

Jag vet att jag skriver som en kratta men jag orkar inte kolla över min grammatik och stavning!

Jag är nog trots allt så aspig att jag tenderar att läsa saker litet väl bokstavligt, är jag rädd

Det är klart att symptombilden kan förändras med tiden - jag har t.ex. mycket mindre problem med diverse sensoriska saker (typ lappar i kläder, ljud etc) nu än när jag var barn/tonåring. Och är mycket bättre på det sociala nu än när jag var i 20-årsåldern. Däremot verkar det som om min exekutiva förmåga snarare blivit sämre; och mitt minne har blivit alarmerande dåligt (för mig alltså, jag brukade ha bra minne).

Det var snarare mitt fel att du misstog mig, för jag var rätt medveten om att de flesta som skulle läsa mitt inlägg antagligen skulle läsa det ordagrant, men eftersom jag sen jag börjat vakna redan skrivit ett par nya massiva inlägg så orkade jag inte reflektera över att andra personer än just SvenssinAspierant skulle orka med att kommentera, och eftersom han förmodligen förbisåg mina grammatiska och stavfel så editerade jag inte om det, utan skrev en löjligt detaljerad tankekedja, som nu

Hursomhelst, du säger att minnet har blivit sämre, kan kanske utveckling as asperger i äldre ålder misstas för demens?

För i min fars släkt har aldrig någon blivit diagtnoniserad.

Men sen har ju dessa diagnoser inte funnits lika länge som min släkt, och då min fars sida (som jag misstänker har anlag för sjukdom) är väldigt liten (bara ett barn, inga syskon i många led) så har de flesta blivit gaggiga på äldre ålder, och med tanke på min far och farfars beteenden (dom är ej diagtnoniserade [jag vet att jag inte kan stava diagnos korrekt]) är snarlika med mina är det kanske inte helt omöjligt att min far kommer få demens på äldre dar (han har redan dåligt minne) Min farfar fick nog aldrig demens innan han dog, men han var rätt gaggig och låg mest inne i sin säng sina sista år i livet.

Min farmor blev kraftigt dement och levde rätt länga innan hon dog av att kroppen gav upp. Hon misstog ofta min syster för sjuksköterska sina sista månader i livet.

nu ska jag slänga i mig min ynkliga dos stesolid och försöka våga mig gå iväg o gymma...

Var inte alls min avsikt att förmedla ett intryck av att ditt tillstånd skulle betecknas som "gravt" snarare kanske atypiskt, alltså med drag av autism, alltså snarare tvärtemot och som Aspsusa sa, AS är medfött, dock kan symptombilden variera mycket under livets gång.

Jag skulle dock avråda från benzodiasepiner trots ångesttillstånd. De tenderar många gånger att vara skadligare för oss än för neurotyper t.o.m. De fungerar mest som en "pausknapp" för våra typer av tillstånd, vilket lätt medför mer negativt, eftersom det försvårar vårt arbete med oss själva och omvärldstolkningar...

Psykiatrin är tyvärr på många håll i detta land under all kritik, och det är mera tur beroende på var du bor än nåt annat som avgör vilken riktning din utveckling kommer att ta med deras hjälp...
Hade själv turen att till slut flytta till Västra Götaland, för att där upptäcka att psykiatrin faktiskt är relativt väl fungerande jämfört med på andra håll...

Jag självmedicinerade som sagt i ett strävande att fungera som en produktiv kugge i samhällsmaskineriet och för att stå ut. Givetvis var perioder som det tidigare sagt exessiva intag, men grundtanken var dock ovan nämnda. Redan i elvaårs åldern fungerade jag väldigt bristfälligt utan opiaterna, så de hjälpte mig genom skolgången.

Mina sensoriska överbelastningar liknas nog bäst vid lättare EPanfall, något som jag tror att du kan relatera till eftersom många av oss verkar uppleva liknande svårigheter... Efteråt är batterierna fullständigt urladdade, t.ex. efter ett besök i en starkt upplyst farfymbutik med skrikande ungar som springer omkring... Alla säkringar har gått i boxen s.a.s.

Tramadol åt jag också i många år, då det har en hög affinitet för "euforireceptorn" av de opiatmottagliga dito. Som antidepressivt fungerade det otroligt bra för mig, de facto överlägset alla andra opioida substanser. Jag fick både ork och lust att ta itu med saker, AT:n är så olidlig eftersom allt blev ännu svartare och ännu mindre roligt, så jag beslöt att sluta med Tramadol eftersom det kändes lite som att mitt system höll på att nötas ut i brist på bättre förklaring...

Har inte råd att förlora minsta lilla av den redan undermåliga kroppskemiska möjlighet till harmonisk tillvaro jag har. Annars älskar jag Tramadolens verkan, och åt under många år 400mg dagligen, ordinerat mot ryggvärk. Var tyvärr tvungen att välja en långsiktigt hållbarare utveckling snarare än en snabb lösning... Så jag förstår att du trycker i dig höga doser av det, var bara försiktig med förbrukningen av det...

Poängen med opioid medicinering är att hitta rätt dosering, och inte söka ruset.
Du ska försöka fungera bättre i tillvaron, inte jaga highs och ständigt tvingas öka doserna.
Jag har under 85% av min opiatkarriär legat på konstanta doser, och varit en fungerande opiatberoende, aldrig missat en arbetsdag på årtionden exempelvis.
Därav att alla andra trillat av pinn, medan jag lyckats hålla mig kvar, ja t.o.m. avancera på arbetsplatser...

Känner att jag får ta och citera då det var mycket matnyttigt! Skulle bli för rörigt om jag inte gör det...


Okej, det lät väl bra - tror dock inte det var så illa när jag var mindre, har nog blivit värre med åldern. Min mor och far har dock alltid konstaterat att jag varit ett "ensam" barn, i kryptiska meningar, dom vill ju inte erkänna det för det hade ju varit en skam för deras uppfostrings kunskaper


Kan inte annat än hålla med. Har aldrig på RIKTIGT förstått tjusningen med benso. Som du säger blir det mer som en pausknapp, men dom funkar också hyffsat när jag drabbas av panik(ångest) jag ser dom mer som ett supplement till andra droger. Har testat de flesta starka (xanor, ikto, dormicum ovs) men jag har ändå aldrig, enbart på benso blivit ångestfri/mått bra. Vet inte varför jag tar det egentligen, vill ju hellre ha någon opiat (ja tram) istället. Mår bättre och fungerar bättre på de. Men ja tar det ja får.


Jag bor i också Västra Götaland, i en stad nära gbg. Gick på BUP som va skit, Vuxen psyk nu, tycker det funkar sådär, bättre än BUP och vårdcentral men långtifrån bra...


Intressant, jag började också med opiater först. Var 15 och mådde ovanligt dåligt (då visste jag ju knappt vad som va fel på mig, visste bara att jag va annorlunda, knäpp, och socialt retarderad) och hittade då Dexofen hemma. (o)lyckligtvis så är tillgången på opiater liten. Vilket nog är bra för jag har aldrig gått på opiater mer än kanske 1-2 veckor i sträck (sub, tram, dexofen), vilket delvis skapade ett helvetes blandmissbruk av allt möjligt när inga opiater fanns, men också perioder av nykterhet som gav mig tid att reflektera. Hade tillgången varit större hade jag kanske varit kriminell och heroinist nu.


Oja... hatar att handla kläder och att gå i stan eller vara på gymmet när det är fullt med folk. Alla ljud som man tar in samtidigt... Var på gymmet nu tidigare, stannade i bara 20min... Allt flåsande, pustande, lyftande, knakande maskiner och dom stavarna som reglerar vikter på maskiner som dras ut och in... + gammal skitmusik gör mig fullständigt galen... Krogen ogillar jag också, så mycket folk och så mycket prat... Skolan med, därav jag hoppat av, trivs helt enkelt inte... Därav skolkade jag när jag väl gick i skolan... Hade väl en 60%+ frånvaro totalt i hela högstadiet från 7-9 årskurs... Blev lite bättre i gymnasiet, men det var då pundandet och festandet gick igång på allvar ett tag och då skolka ja pga av det(delvis)

Jag har också ett speciellt hat emot skoaffärer, jag mår illa av den äckliga lukten i sådana affärer. jag klarar ärligt talat inte av att stanna i mer än 10minuter... Det är någon läderlukt tror jag... Så vidrig, gör mig snurrig och illamående...


Har tänkt på detta en hel del, att när jag väl får ett job och får pengar. Vad ska jag spendera det på? Blir nog tyvärr tramadol eller någon opiat för självmedecinering för de mesta av pengarna... Det är fälla jag är väl medveten om. Tyvärr ser ju inte psykvården detta på ett speciellt bra sätt och kommer således aldrig att skriva ut detta till mig. Jag tänker heller inte stympa mig själv för att få opiater utskrivet


Just som du beskriver är vad jag vill ha ut av opiater i dagsläget. Att vara en "fungerande kugge i samhället" är det jag vill uppnå, jag vill inte bli ett bidragsfall... Men jag erkänner att jag rätt ofta ökar på doseringarna just för att försvinna från verkligheten. Men det beteendet skulle nog minska om jag fick "rätt" hjälp och fick reda på vad jag har för "fel". Jag kan inte komma på något bra exempel just nu. Men faktum är ju att jag vet ju inte om jag har något fel i huvudet eller inte, och det påverkar ju mig väldigt mycket...

Kanske om jag skriver så här; Du börjar gradvis må dåligare och dåligare säg att du har extrem huvudvärk... Du går till inkompetenta läkare som säger "inget" är fel på dig och ger dig lite alvedon. Till slut så sprängs huvudet av plåga och du får nog och åker in till akuten och säger till läkaren det känns som att du håller på att dö... Dom orkar inte bry sig och säger bara "jaja det är lugnt har får du lite mer alvedon"

Det är ju vara vad som helst. min "huvudvärk" kan ju vara en jävla hjärnblödning, eller något annat som alvedon inte hjälper ett skit mot... Feldiagnositerad och felmedecinerad åt helvete... Jag hade kanske behövt något annat än alvedon...???

Följer med intresse med er diskussion om opiater m.m - har själv aldrig provat något olagligt, och den ena gången jag blev rekommenderad tramal (mot djävulsk tandvärk) så blev jag grymt besviken, ingen effekt alls.
Benson är heller inget jag gillar. Har fått det ett par gånger (och blivit erbjuden det hur ofta som helst), men det ger mig bara en otrevlig känsla, litet som att vara sjösjuk. Hellre en enstaka dos av någon anti-psykotika eller riktigt tröttande TCA om det känns så illa att jag är i behov av ett "kemiskt klubbslag".


Men till det där med överbelastning (jag har alltid gillat de engelska uttrycken "sensory overload" och "meltdown"):


Hehe, visst låter du aspig, du...

Jag råkade ut för en ganska knäpp variant av sensorisk överbelastning här för några dagar sedan. Jag är ute på sommarstugan, och min sambo skulle hjälpa mig att städa upp lekstugan - något som i sig är ganska jobbigt för mig: jag är usel på att städa allmänt (fastnar i detaljer, ingenting blir ju nånsin riktigt rent!), och jag kan ibland ha stora problem med att slänga bort saker. Blir dessutom alltid litet stressad av kombinationen sommarstuga+sambo, av någon anledning blir det alltid konflikter där - det är som om han är svartsjuk.
Nåväl, städningen gick över förväntan väl till att börja med. Jag skuttade glatt ut och in och ner till havet för att skölja trasor m.m. Det var soligt och varmt, och ganska hård vind som låg på och därför inte för hett.

Men efter en timme eller så började jag känna hur min "stubin" blev kortare och kortare och det blev svårare och svårare att koncentrera sig, allt började helt enkelt kännas väldigt obehagligt rent fysiskt. Att gå på strandstenarna gjorde ont, motoriken började spela mig obehagliga spratt (tappade saker, höll på att tappa balansen upprepade gånger).
Orsaken (eller åtminstone en mycket stor delorsak)? Vinden, dels i sig (suset), och dels i kombination med mitt långa hår som började lösa upp sig ur sin knut och kittla mig överallt.

När jag äntligen kom upp från stranden var jag ganska så slut. Borde ha avbrutit tidigare, för nu behövde jag 2-3 timmar i lä och "göra ingenting" (läsa, surfa på nätet), och viktigast av allt: en tät duk över håret så det hölls på plats.