Asperger syndrom -- klara av resten av livet

Det var många lösa ändar i dina trådlänkar att relatera och ta ställning till, Elysa
Men för att ge mitt (diagnosticerad med Asperger, ADD, och om man bortser från axel II; antisocialPS och ev. Narcissistisk dito) perspektiv på självmedicineringsbiten;

För egen del så har jag sedan elva års ålder medicinerat med opiater och opioider, samt amfetamin sommartid (för att minska sensorisk överstimulans till hanterbara nivåer).
Idagsläget föreskrivs jag Subutex och Concerta, så jag har lyckligtvis inga som helst behov av att självmedicinera längre.

Om jag redan från barnsben fått rätt mediciner föreskrivna så hade jag med all säkerhet sluppit väldigt många negativa konsekvenser. Exempelvis så hade jag antagligen inte haft ett digert belastningsregister, eller förstört så många år med alkoholen...

Opiaterna ger mig möjligheten att uppleva något som liknar en vardagsglädje, att slippa den ständiga värk som följer på konstant spänd muskeltonus och helkroppstics, ökar mina sociala färdigheter, och faktiskt underlättar de också mitt förhållande till mat och socker.
Vi AS tenderar ju väldigt ofta att ha ett "stört" förhållande till mat och ätvanor, för egen del kan jag äta hur mycket som helst, hela tiden, och min ämnesomsättning blir bara högre och högre med åldern.
Nu, vid en ålder närmare 40 än 30, är det värre än någonsin. Tillägas bör kanske att jag har ett fysiskt mycket krävande arbete, och dessutom har en kroppslängd som överskrider två meter...
Mitt behov av att konstant tillföra denna kropp framförallt socker och fett regleras till vettigare och hanterbarare nivåer av opiaterna...

Under mer än tjugofem år av självmedicinering har jag lyckats läsa sju terminer på universitet med goda betyg, haft fasta arbeten de tolv sista åren och är nu inne på mitt trettonde, fullgjort min värnplikt på en s.k. krävande tjänst på ett jägarförband, etc etc...
Något som utan min då illegala medicinering absolut inte hade varit möjligt.
Det var svårt nog ändå då bortsett från studierna, vilka bara underlättades av mina "funktionshinder". De exeptionella minnesfunktioner som förknippas med AS (i mitt fall i det närmaste fotografiska sådana) och den koncentrationsförmåga som man besitter ger avsevärda fördelar vad gäller studier och tentor...

Nu måste jag ut med hundarna, men ställ gärna frågor om du finner något av intresse i mitt mastodontinlägg

Då jag skrev i en tråd som handla om psykopati och jag var någorlunda påverkat tyckte jag att det var passande att ta upp sociopati i den tråden. Nu när jag fann denna tråd så tror jag mina frågeställningar platsar bättre här! därav linkade jag!

Det du skriver om opiater håller jag med om fullständigt, även till viss mån om kosten. Blir faktiskt lite mer sugen på socker - och så kan det hända att man börjar frossa med glass oc... Hehe...

Sen det där med tjack. Njaa... tycker att ska man ta tjack ska man ta så man känner något, och då kan situationen ibland bli ohållbar (tillfällig psykos, skämma ut sig. blabla) Så jag håller mig helst undan ifrån det...

Då jag är "ung" (19) så är det ju omöjligt för mig att få "rimliga" (enligt mina nivåer) doser Benso. Psyk tvingar på mig antidepprsiva, hur ska jag ställa mig inför det? Jag har testat det från och till i kanske 4-5 år nu och det har ju uppenbarligen inte hjälpt. Psyk tvingar då på mig andra SSRIs och då slutar det bara med att jag självmedecinerar.

Det du skriver om ämnesomsättning är rätt skrämmande... Det stämmer in sjukligt mycket på mig, dock är jag inte så lång. Men jag kan äta abnormala mängder mat för att 2-3 timmar senare bli sugen på mer mat. Jag väger bara 67-70kg nu... Och ändå äter jag extrema mängder mat! Innan när jag struntade i kosten så vägde jag under 60 ibland, fast det var då jag knarkade och var som jävligast.

Eventuellt intessant fakta är att jag har ärvt min farsas kropp. Alltså gen mässigt. Vi är båda smala och rätt så introvärta, vi pratar inte så mycket med varandra, men vi tycker båda två att kallprat är onödigt. I min familj har ingen blivit diagtoniserad. Men både jag och min far och farfar har haft lite knäppa matvanor har jag fått höra. Vi äter vissa maträtter JÄVLIGT intensivt i ett par månader för att sedan byta vidare. Sen vet jag inte mer hur det är med dom privat men så är det också för mig normalt sätt.

Jag intresserar mig för något i ett par månader och studerar då detta extremt intensivt för att sedan släppa ämnet och hoppa på nästa. Att klara av en skolgång håller inte, jag har bytt skolor 3 gånger och har hoppat av nu. Att klara av ett jobb som kan hålla mig intresserad är en dröm som jag vetefan kommer gå i uppfyllelse...

Nu gymmar jag med, men jag är ändå så jävla tom, likgiltig. Orkar knappt med att sköta min hygien...

Äter 60mg Mirtazapin till kvällen, och jag hoppades då att min "undervikt" skulle gå över till normal vikt. Men inte får jag den "jobbiga" biverkningen av att man blir mer hungrig av Mirta...

Har alltid haft problem med att lita på någon människa. Litar inte på någon.

vilket ibland leder till mindre paranoia - jag stänger in mig och pratar inte med någon. Ibland kan denna "period" pågå i ett par månader, och jag blir bara mer och mer deprimerad. Just nu är jag inne i en sån period där jag bara är instängd och försöker låta bli att få suicidala tankar...

Jag har nog inte kommenterat/svarat på något du skrivit utan mer spunnit vidare på det jag skrivit men jag ska för en gångs skull försöka släppa fokusen på mig själv och ägna mig några mer minuter med att läsa ditt inlägg... Men till stor det håller jag med om allt du skrivit och du är både äldre, mer erfaren och antagligen smartare än mig så jag ser inte någon mening med att kommentera ditt inlägg, om du nu inte vill ha en liten duvunges tankar.

edit: Känner också ofta i sociala sammanhang att jag inte platsar in... Som om jag vore en rektangel som försöker bli intryckt i en kvadrat form... Vill bara försvinna oftast och komma hem till min rätta rektanguljära form... Dålig metafor kanske... Men det har nog mer med min sociala (o)förmoga att göra...

kanske ska tillägga detta med...

Blivit diatgnoiserad som "Deppresion, Isoleringstendenser och koncentrationssvårigheter", märks kanske att jag har svårt att gå rakt på sakt just nu, men det är för att jag har min uppmärksamhet på annat håll och således så blir det direkt svårt för mig att... Ja... koncentrera mig på denna tråden?

edit: Nu vet jag en fråga som jag undrar lite över.

Hur ser du på vänskap/förhållande? Har du problem med att knyta kontakter med folk?

Varje gång jag träffar en ny människa blir jag jävligt tyst och folk tror väl att jag är blyg, vilket jag fakitskt är - men dom antar nog inte att jag sitter och studerar deras personlighet och om dom skulle anses "lämpliga" att prata med, mer än kallprat då. Vilket är sällan då jag hatar o kallprata, pratar hellre om något betydelsefullt (vad det nu kan vara)

Oftast så känner jag direkt av att vissa personer kan man bli polare med och andra är inte lämpliga att spinna vidare en vänskap med. När jag väl lärt känna en person och släppt in honom/henne på ett litet intimare plan så håller går det rätt snabbt med att lära känna mig, då en stor del av mig egentligen bara vill kunna dela min kunskap med någon (nu menar jag inte naturvetenskap, mer socialt)

Har sällan stött på jämngamla som har kunnat "övermanipulera mig" utan min vetskap, för även om jag är medveten om att jag håller på att bli lurad eller liknande så fortsätter jag ändå.

Tänk dig knarkdeals som låter för bra för att vara sanna, såna som man bara ska skita i. Sånt faller jag ibland lätt på - men sen är ju mitt intresse just för substansen övervinnande mitt rationella tänkade

Finner oftast att jag "vinner" mer på att umgås med jämnsinnade människor, jag drar mig oftast undan ifrån "normala" saker...

Stämmer det att vissa aspergare har lätt att lita på folk och därför ofta blir utnyttjade?

Jag lyssnar gärna på, och uppmuntra, alla som lägger tid och energi på att utöka sin självinsikt.
Ungtupp eller inte

Jag börjar längst ned på ditt sista inlägg Elysa, dorsalt tänkande du vet
Jo, många Aspergianer blir lätt lurade och utnyttjade eftersom vi förväntar oss att när människor bemödar sig om att konversera så håller de sig till fakta och sanningar. Varför annars kommunicera om inte för att förmedla absolut sanna faktum? Dessutom har en stor del av oss kopiösa svårigheter med att läsa intentioner, ögon, ansiktsuttryck, socialt samspel, och saknar många andra essentiella förutsättningar för att undvika att bli blåst och utnyttjad...

Det och allt annat kan alltför enkelt leda till paranoida och schizoida tendenser, ja t.o.m. utlösa psykoser (se Ragnar Nilsson) när världen bara verkar vara ute efter att såra ett stackars bokstavsbarn Vi har en inherent svaghet för utveckla sjukdomar och personlighetsstörningar direkt härlett till vårt neuropsykiatriska tillstånd. Därav att exempelvs mina personlighetsstörningar inte diagnosticeras. AS och ADD uppfyller exklusionskriterierna, dvs att jag med stor sannolikhet inte hade utvecklat dessa utan AS/ADD... Det är f-n inte roligt att aldrig kunna passa in eller att ständigt avvika från samtliga normer hur mycket man än tycker sig försöka.

För att lite tafatt och ytligt beröra din ovan länkade trådstart angående barn och känslor;
Såsom i nästan total avsaknad av gemene mans bild av empati, och med en för andra egenartad känsloskala, alltså med färre men ofta mycket starkare känsloupplevelser, kan jag säga att ens närmaste familj är de enda individer som öht betyder någonting. Men deras betydelse och vikten av deras välbefinnande blir då istället väldigt stor. Nästan maniskt överbeskyddande enligt många neurotyper.

Då jag inte har Borderline, men i övrigt ligger ganska nära rådande definition av psykopati på känsloplanet, så kan jag tro att den Narcissistiska delen av personligheten även den spelar en stor roll, då mina närmaste uppfattas som en förlängning av mig själv. Antagligen även så hos psykopaten.

Något som är mycket viktigt för en någorlunda harmonisk existens för "såna som oss", iof för alla, men i synnerhet för oss avvikande, är självdistans och att i avsaknad av känslor istället tillämpa en mycket strikt "moral" och att alltid försöka agera "gott"...Utan ett fungerande s.k. samvete blir det annars lätt att utveckla ett för en själv och omgivningen skadligt beteendemönster.

Våld, stölder och ilska blir alltför fort det enda sättet att agera, åtminstone enligt mina erfarenheter.
Jag försöker alltid nu på äldre dagar att "agera rätt" i alla tänkbara situationer, men likt förbannat händer det fortfarande att jag faller tillbaka och brukar våld mot människor som kränker mig, eller gud förbjuda, mina närmaste. Dock blir det längre och längre mellan de gånger det händer...

Så visst tror jag att en "fungerande psykopat" precis som en "fungerande AS" kan bli en bra förälder, och kan uppfostra barn till att bli normala vuxna produktiva individer.
Det krävs bara väldigt mycket självinsikt, tålamod och rätt moralisk inställning. Något som tyvärr inte alltför många med liknande diagnoser lyckas uppbåda.
Men å andra sidan misslyckas en uppsjö av föräldrar med betydligt bättre förutsättningar kapitalt på den fronten också

Nu var ju aldrig min intention med att skriva i den andra tråden om huruvide jag passade som farsa, tror inte jag skulle vilja ha barn - skulle inte orka med att se mig själv.

Saknad av nära och kära har väl jag fått pga av mitt egna beteende, dvs alltid undvikit att prata med min familj om mina problem, och på så sätt har jag väl klippt av det enda band som egentligen betyder något, som du sa. Men jag har blivit matad med dessa jävla ord sen barnsben "du är speciell, du är intelligent, du har bra självinsikt" Vilket jag till viss del kan hålla med om.. Jag har väl en viss intelligens, och antagligen hyffsad självinsikt, då jag har förmågan att kolla på mig själv och mina ageranden på ett objektivt och analyserande sätt, förutom dom perioderna när jag har fastnat extremt intesivt i något ämne, då vägrar jag ta till mig information om jag verkar vara "efter", då försöker jag låta det som att jag har rätt, även om jag har fel...

När du skriver att aspies lätt blir manipulerade blir jag faktiskt lite fundersam, då jag ofta blev mobbad och lurad och blåst som ung/yngre (ålder 13-16 pågick väl detta som mest) och därav min lätt paranoida sida, är jag osäker inför något så måste allt fungera på mina villkor, annars får jag panik och vägrar agera.

Tänk typ att det ska bli en... Midsommar fest hos en bekant, det första jag säger är inte "vad kul" utan mer... Vilka kommer, känner jag dom, när kommer dom dra, vilka sover över... ovs ovs... Får jag inte reda på dessa saker blir det väldigt ofta att jag inte dyker på denna fest. Som exempel!

Att läsa av människor har jag rätt lätt för när jag är det "humöret",mår jag dåligt blir jag egoistisk, manisk(till viss del) och väldigt cynisk...

en viss social förmåga har jag, även om jag inte förstår reglerna. Kan ta som exempel igen, att vet man inte hur man spelar fotboll så sparkar man bara lite på bollen och passar vidare och sen står och analyserar hur dom andra spelar för att sedan lära sig...

Ja, och det här med matvanor. Precis som du beskriver så kan jag också äta samma rätter och saker under mycket långa perioder. Ibland kunde jag förr bara äta vissa saker eftersom smaker kändes så otroligt överväldigande.
Ju starkare kryddningar, desto lättare att äta. Saker som kokt potatis, eller en tomat, kunde få mig att bli svimfärdig. När många andra inte kände nån smak alls, så upplevde jag kaskader av smaker...

Saltet, kloret i vattnet potatisen kokats i, mineralerna i jorden den växt i, alla vindbyar och regnväder som blasten upplevt, eller så kändes det iallafall Kryddstark mat fungerade som ett slags bedövning för smaklökarna, och tvingade samman smakerna i en hanterbar ström av impulser till hjärnan...

Antagligen är det idag remnanser av en sådan barndom som gör att jag ibland fastnar långa perioder för somliga maträtter... De är inte nödvändigtvis godare, bara enklare att äta för hjärnan.

Under stress, eller om jag är extra fysiskt utmattad har jag konstaterat att jag direkt faller in i ovan beskrivet mönster. Dessutom överdoserar jag vid sådana tilfällen kraftigt sockret. Socker fungerar lugnande och tröstande hos mig. Visserligen då till priset att jag blir än mer avskärmad i min egen värld av sockerintaget, men det blir då sekundärt. Har på senare år förstått att det beror på de s.k. opioida peptider som sockret innehåller. Vi AS är känsligare än neurotyper i allmänhet för dessa, därav de kostråd som ofta ges för att undvika dem...

Intressant! Klarar inte av rå mat, tänker bara på likmaskar och så spinner det vidare... Hehe... Som du säger, MÅSTE också vara kryddat, annars äter jag fanemig inte

Själv försöker jag inte identifera smakerna då jag oftast finner smak som prio 2. Konsistensen är viktig för mig. är det gott att tugga, är det gott att äta! Viss måttta på smak måste det ju vara med såklart... Sen har jag en stor fobi för "gammal mat". om jag inte vet hur gammal, säg ägg, är så VÄGRAR jag bara att äta det. Samma sak, är ägget inte steriliserat (eller vad det heter när dom har dödat fostret) så äter jag helt enkelt inte.

Finner jag exempelvis ruttna tomater i kylskåpet så kan det ta ett tag för mig att våga äta tomater igen...

edit:

Sen det här med droger så undrar jag bara lite smått, när du var aktiv, föredrog du att punda själv eller med bekanta? Dvs, föredrog du att tjacka loss med polare eller föredrog du ta lite opiater och bara nodda iväg och försvinna från verkligheten ett tag?

Sen som du skriver att aspies har "känsliga" neuro saker tror jag beror på att aspies analyserar saker mer intensivt än andra. Jag har ofta känt av stimulans snabbare än vänner. För mig slår subutex inom 5-15 minuter, nasalt. Medans vissa av mina bekanta inte känner något förrens 1-2 timmar senare.

Jag tror att det beror på att jag mer letar efter förändring i kropp och sinne än andra.

Efter dessa väldigt få texter, tror du att jag kan ha drag av ADD/autism/asberger/whatever?

Som sagt så borde jag ta upp detta med min psykolog, men jag anser att han inte är tillräckligt kompetänt ( ) och väntar hellre tills jag hamnar på psykodynamisk terapi och ta med mig nedskrivet material, för sånt här är något jag OMÖJLIGT kan beskriva i verkligheten, det blir för många trådar att förklara detaljerat och sen svamlar jag bara bort allt och så uppstår som vanligt totalt kaos i huvudet vilket slutar rätt tråkigt ibland...

Jag menar, bara det jag skriver just nu är rätt svårt att ha kvar en röd linje i, då jag vill beskriva alltihop väldigt detaljerat så att jag inte blir missförståd. Händer då att jag säger "förlåt" utan anledning ibland IRL.

Ovs.ovs...

edit 2: Tog faktiskt tid på mig att läsa om dina inlägg, och jag blev posetivt överraskad av att jag faktiskt håller väldigt mycket på dessa två meningar:


Detta stämmer mycket in på mig, att ha en "relation" till mig är nog rätt så svårt, då jag stundtals kan bli jävligt krävande, och stundtals strunta totalt i allt - så har jag valt vänner med omsorg och som man säger: Dom man umgås blir man identiferad som en av dom. Väldigt svårt att placera mig tror jag, då jag ofta byter klädstil, hårstil, kroppspråk... ovs.... Musik är så extremt varierande också


Sen tror jag ju också att uppväxten påverkar en "eventuell aspie" rätt mycket. Jag har exempelvis aldrig varit direkt våldsam av mig och fick redan från början förklarat för mig mellan rätt och fel, ont och gott.

Sen min individuella uppväxt med från ung ålder mobbning, droger i äldre tonåren, bråk i hemmet (psykiskt påträngande), utfrystheten som pågick upp till 16års ålden och som fortfarande sitter kvar, känslan över att jag aldrig kommer hitta någon som kommer orka vara med mig en längre tid...

insikten över hur enkelt att kunna manipulera större delen av skolan och mina föräldrar att jag inte alls var mobbad (ansåg att om jag erkände det så var jag svag) och i vissa perioder i 13-14års åldern skolka 3veckor i sträck utan att ens säga till någon och sen slippa reppresalier har ju påverkat mitt sinne för "moral" betydligt (ett av många exempel)

Under den period av mitt liv som dominerades av exessivt drogbruk och perioder av kraftigt missbruk så varierade alla omständigheter och miljöbetingelser ganska mycket.
Vi pratar om ett tidsspann på sisådär tjugofem år, som utspelades under min barndom och fram till trettioårsåldern. Så det är en lång och kaotisk tid, svår att kort och enkelt redogöra för...
Om man bortser från alkohol i det här sammanhanget, och fokuserar på övriga droger och läkemedel, så har jag under perioder brukat de allra flesta substanser du kan komma att tänka på antagligen...

Opiaterna kom in tidigt i mitt liv, beroende på tillgång och den normalitet jag då både upplevde och kunde projicera utåt. De utgör alltså en på det stora hela positiv upplevelse hela vägen.
Med undantag för alla mina opiatbekanta under dessa år. Min bäste vän dog av överdos i väntan på subutexprogrammet, efter att han började sin karriär tillsammans med mig. Det var den första begravning jag grät på faktiskt. Mycket smärtsamt för nån som sällan upplever känslor relaterade till empati och mänsklig död att plötsligt överväldigas av saknad och sorg...
Bara tanken på att alla våra gemensamma erfarenheter och historier hädanefter bara skulle existera i mina minnen... Sedan dess har en uppsjö av bekanta, och även de få riktiga vänner jag hade gått samma väg. Dock inte med samma påtagliga, omvälvande resultat inom mig som då...
Men annars älskade jag känslan av att må bra, att äntligen ha funnit så likasinnade som jag trodde möjligt. Morpheus förde oss samman, och vi gled genom samma drömlika slöjor av noddande gemenskap och svettiga, förväntansfulla bilfärder i jakt på lindring...

Jag och Morpheus har aldrig skiljts åt sedan vi först träffades, men nu på äldre dar (därav mitt användarnamn, jag är en aspie som aspirerar på normalitet; Svenssonlivets hägring )
medicinerar jag enbart med buprenorfin och försöker fungera i samhället. Men visst saknar jag ett intensivt opiatrus rätt så ofta, men logiken måste gå före känslorna.

Opiaterna underlättar fortfarande mitt sociala liv betydligt, om än lite annorlunda än då.
Likaså centralstimulantia, idag Concerta - då huvudsakligen amfetaminet med det liv det medförde...
Väsensskilt från opiaterna, och kantat av mycket kriminellt leverne tyvärr. Inte pga psykoser eller så, snarare relaterat till de miljöer man då vistas i, och den värld som tjacket är kung av...
En människas moral luckras lätt upp pö om pö, och gränser korsas av bara farten. Gram blir till tior, som blir till heggen, och en tidig gråmulen måndagsmorgon sitter du plötsligt på en parkering med två kilo i bagageluckan väntande på att bytesbilen ska komma inkörande, så du kan komma tillbaka till den där hyrda lilla stinkande stugan på campingen. Väga upp kemikalierna som stinker ända in i bilen trots de flera lager av byggplast de är inslagna i... Dagar blir fort till år, och vägen till Svensson-skapet blir längre och krokigare för varje dj-vla hekto!

Men likafullt skänker även tjacket en sinnesro, likriktar det kaotiska myller som ska kallas tankar och känslor. Förenklar för mig där det förvirrar för neurotypen. Ger mig sömn där han hålls vaken, ja du fattar nog Concertan ger liknande lindring, men besparar mig livsstilen...En blek, men lagligt accepterad version åtminstone... Förkortar den långa och krokiga vägen tillbaka igen.

Det är de substanser som är mina huvudsakliga mediciner idag, och som var drivkrafterna genom mina händelserikaste år. På gott och ont givetvis... Jag har aldrig sedan haft lika många människor runt mig och på telefonlistan, men heller paradoxalt nog aldrig heller varit så ensam...

Jag är inte expert, men min förra flickvän hade As.

Det tog nog ett par år innan jag kände att jag började lära känna henne på djupet, och vi kände tillit till varann. Trots det var/är hon mycket självständig, och hennes tankebanor skilde sig ganska mycket från mina, samtidigt som vi hade många åsikter gemensamt. Hon kan prata vitt och brett om personers brister (trots att de är nån enstaka meter bort) i normal samtalston som att det var vädret. Så samtidigt som hon tar avstånd från personer och saker så öppnar hon upp sig väldigt lätt. Svårt att förklara.. Men tror inte assburgers är så mycket mer lättmanipulerad än någon annan, kanske beror på hur svårt 'sjuk' man är. Jag finner aspies mycket charmiga btw. =)

Fascinerande text, mycket glädje och sorg måste ha utdelats i ditt liv, på gott och ont som du säger så mycket men avslöjar så lite - fast som du säger, den tidspannen du pratar om är längre en vad jag har funnits till, och jag kan nog inte egentligen greppa hur mycket mer livserfarenhet du har i jämförelse med mig. Därför blir mitt svar ganska kort, då jag inte riktigt vet hur jag ska svara.

Men har du aldrig funderat på om dina sympton kan ha varit en konsekvens av allt drogande?

Så tänker jag ofta, även om jag tänker tillbaka i tiden och jag "kommer ihåg" att jag var onormal innan ja börja punda så har ju symptomen blivit värre på sistonde. Har det med min utveckling att göra? Antagligen... Men har drogerna påverkat min utveckling? Defenetivt...

Jag tror att du förstår att jag söker mer upplysning om sjukdomen och om jag har några av välkända "drag" som en aspie har, om man kollar igenom mitt sätt att skriva på och det beteende mönstret jag beskrivit att jag har så kan det nog avslöja rätt mycket - hur objektiv man än må vara så skadar det inte med en 2nd opinion, när min situation förvärras så brukar jag söka hjälp/svar anonymt, och då är flashback än bra plats! Inget illa menat, men du fick mig iallafall att aldrig vilja ta amfetamin igen!

jag har sedan jag börjat gå till psykvården viljat ha förståelse av mitt psyke. Jag vill veta varför jag mår som jag mår, inte hålla på och blunda och peka på valfri SSRI och prata om min katt som dog när jag var två om det inte är relevant för mitt mående. Jag har kort och koncist sagt vad jag vill få ut från psykvården och det är att vara "ångestfri, lycklig" och det har dom misslyckats med. Klart jag är arg, besviken... Trött... Självmedicinerande och deprimerad... om jag har varit släpandes på det här i hela mitt liv och inget vetat...

F.ö är jag intresserad av hur du fick Sub utskrivet? jag hittade en intressant artikel (https://www.flashback.org/t1215350) som handlade om att "bota" deppresion med opioider, med mera.

hej.

jag får alltid en slags koppling till borderline tjejer. Så jävla hett och lätt att prata med och uppfatta känslor osv.. Men jag har då svag AS

Elysa, vårt bollande fram och tillbaka med textmassor leder mig faktiskt mot slutsatsen att du mycket väl kan avvika från den normativa neurotypen.

Det är ju inte direkt tillrådigt att sätta lekmannadiagnoser på varandra över nätet, trots att många fb-användare verkar se detta som sina gudagivna rättigheter Men eftersom du efterfrågar min åsikt i frågan så ska jag läsa igenom dina inlägg igen med mina extraanalytiska glasögon på, och återkomma

25 minuter senare:
(Som i TV:ns matlagningsprogram så hoppar vi lite i kronologin)
Med ledning av många saker du skrivit så tror jag definitivt att du har åtminstone starka drag av atypisk autism, men ta mina analyser med en sund nypa salt och gör gärna AS och ADD/ADHDtesterna som närmsta psykiatriska remissmottagning kan erbjuda. De ger faktiskt en hyfsat god fingervisning och kanske underlättar vidare utredningar.

Dina specialintressen, ditt förhållande till mat, människor och kommunikation pekar faktiskt klart åt Aspergerhållet, men som du själv är inne på, droger och psykosocialmiljö (mobbing,stress,familjefunktioner etc) kan ibland ge liknande symptombilder som NP-funktionshinder.

Jag var som "litet" barn (jag var redan i 7-års åldern 176 cm) påtagligt autistisk och avskärmad.
Läste flytande vid fyra års ålder, men kunde inte knyta mina egna skor förrän runt 7-8 års åldern
Kunde bara äta tre olika maträtter långt upp i tonåren, and on it goes...
Eftersom begreppet Aspergersyndrom kom på ropet först 1994 så visste ingen riktigt vad de skulle tro om mig, eller varför jag var så avvikande från alla former av normala sammanhang.

Så mitt självmedicinerande och bruk/missbruk har definitivt inte orsakat AS/ADD situationen.
Den asociala personlighetsstörningen kan ju säkerligen till delar härledas därur, men inte det neuropsykiatriska tillståndet. Det står att härleda ur mitt fadersarv.
Dessa NPfunktionshinder har ju en väldigt hög hereditet, och my old man är definitivt en "fungerande" Aspie. Dock med långt åt h-lvete för lite självinsikt för sin omgivnings bästa
Han är ofta väldigt arrogant, dryg och egocentrerad. Väldigt lätt att uppfattas så av omgivningen om man inte arbetar med sig själv en hel del, och även då många gånger

Jag hoppas du kan få kontakt med en väl fungerande enhet, om inte annat så för att bekräfta/utesluta NP/PS och underlätta ditt stundande liv.
Du är ung, och att reflektera över sina kognitiva färdigheter och funktioner redan vid din ålder bådar gott...

För mig blev det livsomvälvande och ändrade mycket när jag äntligen kunde "läsa facit" alltså förstod vad allt berodde på. Nu vet jag vad som är mina styrkor och svagheter, vad jag bör göra och absolut undvika. Varför vissa saker som andra anser omöjliga för mig är helt naturliga och viseversa...