Kräver filosofi bevis för sitt berättigande?

Jag har suttit och funderat lite över implikationerna av detta och jag är förvånad, rent av chockerad, att du inte sett de absurda konsekvenserna.

Du begår ett allvarligt misstag när du helt omotiverat påstår att

1. svaret är oberoende av verkligheten och
2. svaret är vad kollektivet bestämmer/önskar/tycker

Detta leder till fullkomligt obegripliga slutsatser som tämligen lätt motbevisas. När det gäller så breda och ospecifierade frågeställningar som meningen med livet är det inte lika lätt att se igenom det sjuka i detta, så jag väljer ett annat, mer konkret exempel: Tänk dig att du ska snickra ihop en stol. Det borde vara uppenbart att du utgår från vetenskapliga principer som euklidisk geometri och tar hänsyn till materialets egenskaper när du bestämmer dig för hur du ska göra stolen stadig och robust. Men säg att några grannar kom förbi och föreslog att du skulle göra ena stolsbenet kortare, ta bort det andra, samt göra dem smala som tandpetare. Du skulle (med rätta) avfärda dem för vad de var: Dårar. Sanningen är inte beroende av deras åsikter.

Detta är ju dock precis vad du i ditt inlägg påstår är fallet med svaret på frågor; Du påstår att svaren är oberoende av verkligheten och kan vara vad man önskar att de ska vara, vilket innebär att svaren på frågorna (om verkligheten) inte står att finna i verkligheten, men i någons önskningar.

Att frågeställningar kan vara inkorrekta till följd av felaktiga premisser eller definitioner berättigar på intet sätt påståendet att inget är sant (förutom om man önskar det) och att verkligheten inte har med svaret på frågan om verkligheten att göra. Jag har svårt att följa detta fantastiska hopp.

Detta tycks vara exakt samma sak igen, fast ur en annan aspekt: Du påstår, vad jag förstår, att en specifik händelse inte behöver ha en specifik orsak, dvs att de inblandade objekten kan agera oberoende av eller rent av tvärt emot sin natur.

Tycker du inte själv att allt blir konstigt?

Innebär det att inte du heller köper det Karl Popper säger om empiri

Om jag påstår att filosofi finns och någon ber mig bevisa det, så har jag lika svårt att bevisa det, som att bevisa att 1+1 är två.

Om man skall bevisa att 1+1 är två med vetenskapliga metoder måste man använda sig av gemensamma överenskommelser. Siffran, figuren 1 och siffran, figuren 2 är en filosofisk överenskommelse som inte är av naturen given. På samma sätt med filosofi. Vi måste vara överens om vissa saker för att kunna bevisa att filosofi finns...

Problemet är bara att ingen kräver vetenskapliga bevis för att filosofi finns.

Jag kan ju fråga om filosofi finns på samma sätt som jag kan fråga om det finns någon sanning, men hur kan jag veta att svaren jag får är sanna

Det där var nåt av det bästa jag har läst här på FB!

Filosofin är obegränsad. Vetenskapen begränsar sig medvetet, för att komma nån vart.

Kan man säga att det enbart är våra egna hjärnor som begränsar filosofin, medan vetenskapen måste begränsa sig själv för att bli användbar över huvud taget?

Hmm, Jag skulle säga att det som begränsar oss är vår förmåga/oförmåga att tänka fritt. Vad det sen beror på lämnar jag därhän eftersom det är en annan diskussion. Men vetenskapen som sådan - i den mån man kan tala om den som enhetlig - är begränsad av vissa regler som man uppenbarligen kan tänka utanför - den är ett verktyg som vi uppfunnit för att analysera verkligheten, men jag skulle aldrig få för mig att kalla det för det ultimata verktyget, tvärtom är jag bland de som förespråkar en omsyn av fundamenten som detta verktyg vilar på så att det kan bli skarpare.

Och vilka ändringar vill du göra hos fundamentet så att ”vetenskapen” ska bli skarpare?

Jag ställer upp på varenda bokstav du säger där.

Det finns en osund övertro på vetenskapen som bevis. Jag är inte så säker på att det är vetenskapsmännen själva som har denna övertro! Snarare människor som inte orkar/vågar tänka själva, som hänvisar till vetenskapliga bevis och tar dem för orubbliga sanningar.

Exakt! De flesta som sysslar med de klassiska vetenskaperna har i min egen erfarenhet ofta visat sig vara tämligen ödmjuka när det gäller filosofins förmåga att omvärdera och hitta nya sätt att se saker - och även om de själva kanske inte är insatta i just den terminologin så är det säkert inte sällan de själva tänker i de banorna.

Som sagt är det främst de jag kallar "vetenskaps-dyrkare" som håller på den linje du talar om. I grund och botten är det ingen större skillnad på dem och religiösa extremister.