Hur litet kan någonting bli?

Dum fråga antagligen, fysik har aldrig varit mitt huvudämne, men värt ett försök.

Säg att man har en korv och en kniv.

Man hackar sönder korven.

Man har nu protein framför sig, man hackar sönder proteinet.

Man har nu en aminosyra framför sig, man hackar sönder aminosyran.

Man har nu en kvävemolekyl framför sig, man hackar sönder kvävemolekylen.

Man har nu en proton framför sig, man hackar sönder protonen.

Man har nu ... inte vet jag ... framför sig. Kvarkar eller dylikt? Låt säga att man har en s.k. kvark, och hackar sönder den.

Hur länge kan man fortsätta hacka sönder och göra någonting mindre? Tar det aldrig slut?

Stephen Hawkings skulle säga att den minsta kända beståndsdelen
är små cirkulära strängar som vibrerar.
Det är till slut bara relationer mellan objekt som finns,
inga fysiska objekt i sig själva.

Men det går aldrig att sluta säga "Vad är den gjord av,
vad har den för beståndsdelar".
Det är det mycket av teoretisk och astronomisk fysik går ut på.

På samma sätt vet man aldrig VARFÖR saker och ting händer,
bara HUR dom gör det.

Det är nog därför många vetenskapsmän också tror på gud.
Det är där man finner alla svaren, dom enkla svaren.

De minsta partiklar som förekommer i fysikens standardmodell är kvarkar respektive leptoner. Kvarkar finns i sex olika "smaker" (upp, ner, charm, sär, topp och botten) och är bl.a. de partiklar som bygger upp protonerna och neutronerna i atomkärnorna. Protoner består av två uppkvarkar och en nedkvark, medan neutronen består av två nedkvarkar och en uppkvark. De övriga kvarkarna har stora massor och brukar bara dyka upp i högenergetiska processer i partikelacceleratorer etc. Det finns också sex olika leptoner (elektron, myon, taun samt tre oilka neutrinos med samma namn i förledet) varav den välkända elektronen förekommer naturligt i vanliga atomer, bundna till atomkärnan.

När det gäller hur långt man kan dela upp materia, så verkar det som om ett esoteriskt fenomen inom partikelfysiken kallat color confinement sätter en gräns vid kvarkar; en ensam, fri kvark kan inte existera. Det finns inget stringent teoretiskt bevis för detta, men empirin är väldigt övertygande. Om man försöker separera två kvarkar når man så småningom fram till en situation där det är mer energetiskt effektivt för en ny kvark att "hoppa" fram ur vacuumet och binda sig till de andra. Denna process kallas hadronisering och är ett av de mer outforskade fenomenen inom partikelfysiken.

Jag har oxå tänkt precis likadant och startade en tråd i filsofiforumet. http://www.flashback.org/showthread.php?t=647167

Och vad jag läst så verkar det tydligen förhålla sig på liknande sätt som föregående skribent skriver. Man kan inte tala om massa på samma sätt på partikelnivå som vi gör i den värd vi upplever med våra sinnen. När man gör en rejäl inzoomning händer mystiska saker. dessa små "delar" kan uppföra sig som antingen vågfunktioner eller som partiklar. Kvarkarna kan inte sönderdelas utan är en sorts vibration av (gitarr)strängar som agerar efter sannorlikhet. Detta blev lite rörigt känner jag och jag är inte helt säker att jag har alla fakta i ordning, rätta mig gärna

De uppför sig som vågor eller partiklar, det sammansatta begreppet heter vågfunktion (våg- och partikelegenskaper), inte tvärt om.
Kvarkarna beter sig inte som några gitarrsträngar, dock är de mycket osäkra, eller bättre uttryckt obestämda.
När man talar om strängar inom den spekulerande fysiken menar man oftast teoretiska mycket små strängar som bygger upp kvarkarna, dessa är för små för att på något sätt kunna påvisas, men ändock verkar de stämma med nuvarande fysik.
Den kallas M-teorin.

Det jag menade var att, aningen väljer man att inte titta och då är det vågfunktion som gäller, om man nu väljer att studera en partikel så beter den sig just som en partikel. Den person jag hörde föreläsa. -- Paula Eerola Professor at the Division of Experimental High Energy Physics, Lund University, Lund, Sweden. Head of the Division. Förklarade strängteorin som en liknelse med toner från ett instrument som på så sätt konstruerade de sex kvarksorterna.

Nej du tänker fel, vågfunktion är ett begrepp för att beskriva båda egenskaper hos partiklar, våg- såsom partikelegenskaper.
Det är vågfunktionen som kollapsar vid observation till ett entydligt resultat (partikel eller våg).

Men, de teoretiska strängarna har ju en spatial storlek (Analogin som Edward Witten gör är att om man gjorde en atom lika stor som vårat solsystem så skulle en sträng vara lika stor som ett olivträd på jorden). Så om vi pratar teoretisk fysik kan man ju lägga fram en singularitet som det minsta som finns... om en singularitet nu är något fysiskt dvs...

Okey, nu tror jag att jag hänger med, jag har blandat ihop vågegenskaper med vågfunktioner,, eller? jag tänkte någorlunda rätt men uttryckte mig fel

Dessa frågor är grymt intressanta, tillräckligt intressanta att ägna sitt liv åt. Kolla in denna film http://youtube.com/watch?v=yzMEAkI-yrQ . Vid cirka 4:10 och framåt så pratar dom om strängar och membraner, tänk på det du!

Note: Bortse från att meningen med filmer är att visa att gud kan existera och fokusera på originalmaterialet.

Ok.

De minsta sakerna som finns är s.k. strängar som egentligen är ingenting. De bara vibrar och låter lite (?); hur strängarna låter är vad som avgör vad det är för något.

Kan man inte göra sönder strängarna? Det kan ju inte vara oförstörbara, eller?

Intressant, om än för komplicerat för mig.