Har vi fastnat någonstans i oändligheten?

Dom som vet: säger att universum är oändligt, samtidigt som det expanderar .

Tänk i en mindre skala nu. Färeställ dej den minsta partikeln som har massa.
Vet inte vad dem heter.,, Kvarkar strängar eller nåt?? Hur liten än dess massa än är, kan man ju i teorin faktiskt dela på den. Dela på den halvan, dela, dela dela i all oändlighet.

De facto är vi är samtidigt oändligt stora som vi är oändligt små.
"Allt är relativt! utom korven den har två!" eller hur var det nu??

Oändlighet verkar den mänskliga hjärnan ha mycket svårt att förstå sig på.
Dock verkar ju fenomenet uppenbarligen existera, eller är det bara ett namn på luckorna vi inte lyckats fylla i, liksom Gud?

Hjärnan kan inte uppfatta oändlighet, det tror jag i alla fall.

Oändlighet är ett epistemologiskt, ej metafysiskt, koncept.

Det är inte helt lätt att förstå vad du menar. På vilket sätt skulle vi ha fastnat?

Och strängarna går väl inte att dela sönder ytterligare?

Mja. Det beror ju på vad man menar med att universum är oändligt. Jag tror det mest är att expansionspotentialen är oändlig, rummet har inga begränsningar i dess dimensionsaxlar.

Att universum expanderar har ju att göra med att planeterna, solsystem, mycket annat rör sig längre och längre bort från varandra.

Det hela handlar om två olika definitioner på universum, om universum utgörs av våra rumsdimensioner eller om det utgörs av materian i rumsdimensionerna.


Att dela något är ett logiskt begrepp, logiken är ju inte direkt underkastad den fysiska världen och empiriska studier. Mattematik är ingen naturvetenskap. Nödvändigtvis behöver man alltså inte kunna dela allting. En delning i detta fall innebär också att den har en storlek i en eller fler rumsdimensioner, vilket en sådanhär beståndsdel kanske inte ens har, den kan ju likt väl vara helt utan massa.


Om du jämför vår storlek med den maximala storlek rummet har potential för vilket rimligtvis bör vara utan övre gräns så är vi såklart oändligt små i jämförelse med detta oändligt stora. Om vi ponerar att det finns ett minsta avstånd som rummet tillåter så behöver det inte nödvändigtvis utgöras av den minsta beståndsdelen, det kan vara en gräns hos materian, tinget i sig snarare än vad tinget befinner sig i. För att göra en säkerligen grov förenkling, tänk dig att det minsta som finns är en sfär med en diameter på en meter. Den är omöjlig att dela. Den kan ändå flytta sig en centimeter, alltså behöver inte det minsta avståndet vara konsekvent med den minsta beståndsdelen. Om vi därmed antar att rummet logiskt sätt saknar minsta avstånd så är vi också oändligt stora i jämförelse med detta.


Ändlighet är ju mycket mystiskt det också, frågan är ju såklart på vilket område det tillämpas, om det tillämpas på fysikaliska händelser som vi studerat och vant oss vid eller logiska ting. Tänk dig ett ändligt rum, helt plötsligt kan man inte röra sig mer åt ett håll. En ändlig talserie? Vid 1000 slutar det, finns ingen större kvantitet, inget större mätetal, du kan inte addera ett. Det skulle ju vara helt barockt.

"Ändlighet är ju mycket mystiskt det också, frågan är ju såklart på vilket område det tillämpas, om det tillämpas på fysikaliska händelser som vi studerat och vant oss vid eller logiska ting. Tänk dig ett ändligt rum, helt plötsligt kan man inte röra sig mer åt ett håll. En ändlig talserie? Vid 1000 slutar det, finns ingen större kvantitet, inget större mätetal, du kan inte addera ett. Det skulle ju vara helt barockt."

vi har väl vant oss med att "allt" som man har fått begrepp om, har ett stopp, som tex ett rum eller en fotbollsplan osv.

Talen? Rumsdimensionerna? Intensiteten hos ett ljud, förnimmelsen av en frekvens? Jag kan alltid tänka mig hur ett ljusare ljud låter, även om jag inte fysiskt kan uppfatta det på grund av att flimmerhåren faller av. Jag kan också tänka mig hur ett mörkare ljud låter.

Rum och fotbollsplanen är ju blott interval i rumsdimensionerna, interval har som bekant oftast ett start och ett slut och blir därmed oftast ändligt, så länge start eller slut inte utgörs av oändligheten. Varpå man kan anse att den saknar en början eller ett slut.

EDIT: Min liknelse med ljud visar alltså att det känns galet med en start och början på ljudförnimmelser. Lika galet som oändlighet i vissa logiska sammanhang.

jag menade vad en vanlig svensson anser och att vi därför fått uppfattningen att "det måste ju finnas ett stopp". inte vad du anser din ubermänniska...

Metafysikens många områden innefattar väl även naturens uppbyggnad och olika tillstånd? Metafyskik är någorlunda subjektivt anser jag.

1+1=2 är kunskap hos mig. Att försöka förstå att oändligheten expanderar hanteras på ett annat ställe i min hjärna.

Rätt vore altså att säga att universum har en oändlig förmåga att utvidga sig.
Om Bigbangteorin stämmer skapades ju tiden och rummet ur "ingentinget" just vid denna händelse för 13.3 miljarder år sedan. Detta innbär att de största avstånd i skrivande stund för två partiklar är 26,6 miljarder ljusår och är därmed univerums nuvarande gräns(är ju troligtvis mindre, krökning etc)

Frågan kvarstår dock att utanför måste det ju vara oändligt med ingenting. Vad är det sen som säger att vårt universum är det enda som skapats ur ingenting. Eftersom sannorlikheten till att vi finns existerar måste ju Bigbang upprepats oändligt många gånger ur ingentinget. Det innebär ju att detta denna dimension av bigbangskapande också utvidgar sig???

Nu svävade jag iväg långt, men hänger du med?

Det jag menar är att det inte finns någon gräns för hur långt du kan zooma in i mindre dimensioner. eller förstora i dem större, förutom rent fysiska och praktiska begränsningar.
Så länge männsikan har levat har vi vidgat vårat verklighetsspektra.
Vi jordbor har altså lyckats få en plats på en oändlig skala där vi lyckats anpassa oss och förstå en stor del av vårt ursprung. Ofattbart att detta skulle hända helt random sådär

Vad jag menar är förstås att oändlighet är en abstraktion, inte något konkret. Det finns exempelvis oändligt antal möjliga decimaler på pi, men det är inte möjligt att skriva ner ett oändligt antal siffror. Begreppet "oändlighet" syftar bara till att förklara, att du kan fortsätta räkna upp siffror tills korna kommer hem. Det finns ingen bestämd kvantitet kallad "oändlighet", tvärtom, det är frånvaron av en bestämd kvantitet det kommer an på. (Notera att idén om en metafysiskt verklig oändlig kvantitet strider mot identitetslagen, som säger att det som existerar måste vara kvantitativt och kvalitativt bestämt, eftersom att vara är att vara något.)