Vad är sanning?

Vilka menar du är relativister i så fall? Är kunskapen kunskap om någonting även när den gör anspråk på sanning bara inom en given kontext? Jag har fått för mig att randianer har stora svårigheter att acceptera en intersubjektiv grund för sanningen, då de menar att begreppet felanvänds om inte en och endast en sanning åsyftas.

Relativister avfärdar möjligheten till absolut kunskap.
Kontextualitet är implicit i begreppet "kunskap", eftersom kunskap måste vara kunskap om något. Detta "något" är ju dess kontext.
För dem kan jag inte tala, vilka det nu är.
Intersubjektivitet är ett begrepp som ytterst stammar från Kant, och det innebär ju ärligt talat att sanning är beroende av medhåll. Vilket kort och gott kan reduceras till subjektivism, och subjektivism ("det är sant som man vill skall vara sant") är inget som objektivismen ställer upp på.

Sanning.
Sanning, vad är det?
Enligt mig är sanning beroende på kontexten, sanning kan ha två definitiva betydelser.
1. Den mentala sanningen
Kännetecknas av att yttraren vet det är sant, och påstår därmed därefter.
Lögn torde kunna defineras som raka motsatsen, den som talar vet att det som talas är osanning, och ljuger därmed genom att förvrida verkligheten mellan sinnet och det yttrade budskapet.
Enligt denna definition förblir observatören eller mottagaren objektiv, och ingen direkt betydelse hos budskapet blir nödvändigt. Verklighetsbundet såsom irrationellt.
Själva sanningen förblir däremot subjektivt, eftersom den beror på det mentala sinnet hos yttraren, dess mening och mål.
2. Absolut sanning
Den absoluta sanningen överensstämmer direkt och korrekt med den verkliga naturen, här förblir båda yttrare som mottagare onödig, och de kan utan vidare plockas bort.
Det som spelar en roll är betydelsen av påståendet i verkligheten. Är detta fel enligt nuvarande verifierbara fysikaliska variabler, blir det osant, och vice versa.
Problemen här är stora, just eftersom en säker sanning inte existerar. Varför?
En säker sanning skall ej kunna motbevisas, men hur är det möjligt när nya rön hela tiden är öppna?
En säker sanning skulle då vara påtvingad och ej motbevisbar, vilket fallerar definitionen.

Jag föredrar den mentala sanningen, då det är den som spelar roll på ett mänskligt plan.
Hur vi än vrider på logik och resonabla argument kommer de alltid i slutändan handla om transmission mellan två individers åsikter, varav det mentala blir den avgörande biten.
En sanningstalare vet att den talar sanning, inte tror, inte vill, utan den vet.
Vet i bemärkelsen tycker med hela sitt sinne.
En lögnare vet att den ljuger, även om den intalat sig att det är sanning ända tills personen blir mentalt invalid, kommer faktumet kvarstå. Påståendet är förändrat efter egna behov, och objektiviteten försvinner i sinnet, ut kommer lögn.

intressant.älskar den här typen av frågeställningar

Mm, jag gillar fenomenologi
Fast jag tror jag ser ett logiskt fel här,
som kanske inte är fenomenologiskt
ATT vi upplever saker är inte samma sak som
att veta SÄKERT att vi upplever detta vi just nu upplever.

För att veta att vi upplever det vi upplever så
måste det finnas någon slags korrelation mellan
den ontologiska och den transcendentala verkligheten,
eller subjektiva och objektiva verkligheten.

Men, att vi upplever, kan man häröra till potential till upplevelse.
Som ett sinne utan tanke,
eller förmågan till att skapa direktion (riktning) till objekt.

För å ena sidan har vi den objektiva verkligheten,
det tror jag inte att Husserl någonsin motsagt.
Men å andra sidan har vi det som riktas i den.
Som att "Jag kör bilen", där bilen är objekt och
kör är det som riktas till objektet.
Det är inte säkert att bilen kan köras,
eller att jag kör bilen,
men det är säkert att jag har potentialen till att
skapa en riktning.
Hur man skapar den är subjektivt och relativt,
det beror på allt från ens kropp-i-världen till socialiseringsprocesser.

Detta är den enda sanningen man kan säga om kognition.
Att vi har den förmågan, potentialen.
Men vi kan inte säkert säga att vi använder den,
att vi verkligen upplever något.

Förresten rekommenderar jag uppsatsen "Finns det absoluta sanningar?" av POS:
http://www.nattvakt.com/nnv/080422absolut.htm

Jag menade att det är någon som äger kunskapen (om något) och att denna någon alltid är belägen i en kontext. Från detta följer att också kunskapen existerar i en kontext och att den eventuellt kan ändra skepnad ifall byte av sammanhang vari den förstås, vill säga ifall byte av kontext. Kunskapen är därför relativ.

Objektivister.

Jag förstår att det inte är någonting som objektivismen ställer upp på. Hur tolkar objektivister för övrigt sanningsbegreppet om inte som någonting intersubjektivt?

Det är något helt annat det
Som något objektivt, föga förvånande.

Där ser man. Vad jag menade med min fråga var dock mer om objektivismen exempelvis helt ignorerar att sanningen, så som den upplevs av subjektet, alltid existerar i ett sammanhang och därför är relativ. Ger man utrymme för möjligheten att dagens sanning inte är morgondagens? Jag menar här upplevelsen av sanningen, alltså så som den uppfattas av subjektet.

Det beror förstås på vad det rör sig om. "Jag sitter vid datorn" är ett fullt sant påstående, men det behöver inte vara sant om en liten stund. (Jag har ju planerat att ta en dusch strax och kanske sova därefter.) Att jag sitter vid datorn just nu är dock fullt sant. På samma sätt med det allra mesta. Det allra mesta kan förändras över tiden, med ett par undantag. Exempelvis "A är A" och "2+2=4" är oföränderliga sanningar.

Och med vetenskapliga sanningar då som går utanför satslogiska sanningar? Exempelvis relativitetsteorin, är den att betrakta som objektivt sann?

Måste säga att jag inte är i position att bedöma relativitetsteorins sannfärdighet själv. Och såvitt jag vet var inte heller Rand det.